År 2004 dök grabbserien Entourage upp som ett hårstrå i HBO:s tv-seriebuffé. Löst baserad på producenten Mark Wahlbergs liv, den kalsongmodellande rapparen som blev Hollywoodstjärna, smakade serien som en självgod spritzer blandad på Entertainment News-stoff och utvikskalenderestetik. Rätt snabbt kunde man gissa sig till det där hårstråets härkomst.
De åtta säsongerna följer Vincent Chase (Adrian Grenier), en grabb från Queens som siktar mot stjärnorna med skön gångstil och nöjt leende. I lurens andra ände hörs ofta Ari Gold (Jeremy Piven), den hetlevrade agenten som blivit en fanfavorit med oneliners som "let's hug it out, bitch", men framförallt klättras karriärstegen med backup från barndomsvännerna: den gräsrökande slackern Turtle (Jerry Ferrara), den misslyckade skådespelarbrorsan Drama (Kevin Dillon), managern tillika bästa polaren E (Kevin Connolly).
Mycket mer än så handlar inte serien om. När den nu blivit långfilm, efter fyra års förvaring i skafferiet för utgångna tv-serier, är tillvaron minst lika problemfri. Storyn är återigen bara en ursäkt för att smyga in gästspel från häftiga kändisar, fästa blicken på kvinnokroppar och ljudlägga festmontage med sköna låtar. Trots att filmen förmodligen är tänkt som en komprimerad säsong påminner de 100 minuterna mer om en bakfull slötitt på ett dumburksmaraton som aldrig vill ta slut.
Festen börjar med att Turtle, E och Johnny åker motorbåt till en yacht där Vince återhämtar sig från sitt nio dagar korta äktenskap. På avstånd skymtas brunbrända, vältränade topless-tjejer som får Johnny att vilja runka innan ankomst. Det är till och med filmens första replik. Väl på plats slår grabbgängets filmstjärna en signal till Ari, som just blivit studiochef, och släpper bomben: nästa film han medverkar i vill han även regissera. Budgeten går givetvis för regidebuten Hyde, en futuristisk nytolkning av Dr Jekyll och Mr Hyde, och filmens ena finansiär (en texansk oljepamp spelad av Billy Bob Thornton) skickar över sin odrägliga son (Haley Joel Osment) för att göra livet surt för huvudpersonerna.
Och mycket mer än så handlar inte filmen om. Visst, däremellan ryms ett par sidohistorier – Turtle vill ligga med MMA-fightern Ronda Rousey, E knullar runt för att komma över sin gravida flickvän Sloane, Johnny spelar in en solosexvideo som läcker ut på nätet – men i övrigt är det mest samma gamla. För trots många cameos klämmer skon på samma ställe som förut: inblicken i Hollywoods inre skyms av så taffligt hantverk och flåsigt nonsens att det bara blir en risig djupdykning i dålig smak. Och hur ska förresten andra än fans av Drive Me Crazy förväntas tro på träbocken Adrian Grenier som en av världens största filmstjärnor?
Direkt plågsamt blir det när vi får skymta prologen till Hyde, det pinsamma egoprojektet där Vinnie spelar en rebellisk dubstep-dj som startar en revolt mot förtryck genom att bjussa sin publik på neonfärgat partyslem. Här anas först en vändpunkt där det ska visa sig att pengarna lagts på en kalkon som riskerar att rasera allt som huvudpersonerna kämpat för. Riktigt så blir det inte. Tvärtom talar Vinnie storögt om sig själv som en konstnär, Ari drar fram mästerverksstämpeln och projektet omtalas som en mörk, skitig och genial Oscarsmagnet. Låt gå för att Entourage är en verklighetsflykt för vanliga dödliga, men sagolandet som målas upp liknar mest en talanglös filmstudents runkfantasi.
Det har inte ens gått så många år sedan serien slutade sändas, men som film i större skala är Entourage lika angelägen som en coffee table-bok med samlade Slitzomslag. Och ungefär lika sunkig.
