I dag är det svårt att föreställa sig en tid då den självutlämnande romanen var något nytt och lite hotfullt. När Agneta Klingspor gav ut sina personliga böcker om sex och relationer på 1970-talet skrev en manlig recensent att han kräktes när han läste dem. När jag läser hennes nyutgivna Dagböckerna 1962–1992 och Tji fick du. Tidsbok (Atlas 2013) är det inte de ingående skildringarna av sexuella erfarenheter som känns utmanande, utan dåtidens politisering av det privata. Det unga berättarjaget skildrar en tid då demonstranter och ockupanter inte behövde vara maskerade eftersom de välkomnades av de boende kring Medborgarplatsen. Det känns otänkbart i dagens galleriafierade, fräscha och copywriter-bebodda Södermalm.
Isabelle Ståhl
Omodern realism
Sara Danius. Foto: Sofia Runarsdotter
Kärlek och cynism
|
Krönika: Att friskförklara det gränspsykotiskaEn vän berättade om sin tid med mardrömslik hypokondri. Det spelade ingen roll att hon i teorin visste att hon förmodligen inte hade långt gången cancer, det kändes ju så. Panik-ångesten läckte ut i världen, gjorde den klaustrofobisk och mörk. Sådana upplevelser gör det uppenbart att ”verkligheten” inte är något objektivt och allmängiltigt som befinner sig utanför oss, snarare något bottenlöst och ofastställbart som hela tiden blir till i våra upplevelser. För någon som inte upplevt hypokondri och panikångestattacker kan de låta absurda och gränspsykotiska: allting känns som i en overklig film, luften känns tunnare att andas, marken gungar, utrymmet mellan golvet och taket är trångt. |
För att skriva måste man lämnaI boken Ordens asyl (Bonniers 2011) beskriver litteraturvetaren Anders Olsson hur exilförfattarnas språk rubbas när de bryter upp från hemlandet. I deras texter skapas gåtfulla luckor och tomrum som kanske inte funnits där om de inte lämnat verkligheten där hemma. |
