De är knepiga, instrumentalkvartetten Don Caballero. När de låter som en samling ruttna, överbegåvade friformsmusiker som fått ett stipendie för att kunna spela in sina navelskådande ackordsföljder får man lust att slänga ut CD-spelaren. I andra stunder, när de raffinerat kombinerar stenhårda Shellac-trummmor med hypercoola riff, känns de som ett progressivt band som sitter på nyckeln till morgond
