Jag skäms sällan. Blir inte osäker för småsaker. Men här är några stunder av irrationell pinsamhet som jag bävar inför:
Bowlingåterkomsten - Man har precis fått till en väntad spare eller en sällsynt strike. Nu ska det ske en walk of shame alternativt fame tillbaka till vinylmöblerna. De som väntar där, de ska alltid vara "peppade". Varför i helvete är de det? Onaturligt käcka. De fem meterna upplever jag som att gå på glödande kol - det kan inte vara över fort nog.
Uppvisning av ny frisyr - Man blir så enormt självmedveten. "Idag stirrar de inte bara pga mitt agiterande ansikte".
Uppvisning av nya kläder - Man försöker slinka in obemärkt på kontoret i en ny kappa. Så är det alltid någon stackare som i brist på social förmåga och i extas över ett givet samtalsämne ska utropa "MEN PARISA! Har du en ny kappa?!" och SWOOSCH, allas huvud vänds mot en.
Frisöråterkomsten - En kvinna som t.o.m. SER UT att lukta gott schamponerar ens hår till tonerna av Enya. Doftljus står utplacerade i rummet, man blundar per automatik och kanske kan man inte hålla tillbaka det leende av välbehaget som letar sig fram. Så tar det ett abrupt slut. Med blött, kallt hår över axlarna tar man sig tillbaka till frisörstolen under allas inspekterande ögon.
Med tusen flera.
