Jag minns hur jag klängde mig fast vid pappas ben varje morgon, hur min syster och jag grät högt när han gick till jobbet. Hur mamma stod och sa att om vi fortsätter sådär får vi aldrig följa med till Indien mer, konstigt nog trodde vi henne, som att de skulle lämna oss hemma veckor och månader. Varje dag när vi satt med våra skolböcker och instruktioner från avlägsna lärare och mamma försökte förklara med bananer och mangos istället för äpplen sa hon att det måste vara slut på det nu. Gråt och tandagnisslan får inte förekomma. Då slog det mig: tandagnisslan, vilket underbart tilltag, det var något nytt. Och morgonen efter, när pappa ljudlöst skulle smyga iväg när vi andra åt frukost, då gjorde jag det, jag gnisslade tänder och grät högre än någonsin. Det upprepades nästan varje dag vill jag minnas.
Igår grät min syster och jag tillsammans, utan att gnissla tänder, över att våra föräldrar är så bra. Det har alltid varit så, att våra föräldrar har varit bra, de bästa.
Någonstans var det förlösande, sitta där, på hennes 90säng och gråta. Speciellt eftersom vi inte grät över något sorgligt utan något väldigt fint, varför vi grät vi egentligen undrar jag, jo, kanske för att livet förändras. Jorden snurrar så fort att det inte alltid går att hänga med. Därför grät vi.
Idag är första dagen på nästan två veckor som jag ska äta lunch ute, det gör mig stressad. Det finns inget ställe jag vill gå till, eller någon mat jag vill äta. Mat gör mig ofta uttråkad, det är lite av ett nödvändigt ont kan jag känna. Det tar tid att äta, det tar tid att laga och det blir inte alltid så där himlans gott. Det bästa med mat är ju att sitta ner och umgås, men det går ju bra över någonting annat än mat kan jag känna. När jag tänker efter har jag nog ingen favoritmat, eller jo, sill och potatis. Det är min favorit. Men utöver det: knappast. Varken Tacos eller Falukorv. Kött går inte alls ner, men det fascinerar mig, jag kan klämma på en bit vakuumförpackat kött i flera minuter. Det verkar så levande på något sätt. Till frukost i morse åt jag mannagrynsgröt. Det påminner om barndomen och smakar som en blandning mellan ingenting och någonting. Det gör mig lite glad. Bra minnen gör mig glad. Dåliga minnen gör mig ledsen.
