Amy, Amy, Amy

Amat Levin 14:00 25 Jul 2011



Hänger man på nätet konfronteras man snart med att människorna där i rätt stor utsträckning saknar empati. I kommentarsfält blir även verklighetens mest tystlåtna personer småversioner av Joe Pesci och vid tragedier tävlar folk om vem som vågar bjuda på den mest politiskt inkorrekta humorn.

Jag förstår inte alls var denna vilja att "skoja till det" kommer ifrån. Speciellt när "skojandet", som det nio gånger av tio gör, består av tröttsamma plattityder eller smaklösa, billiga poänger. Som i lördags när 27-åriga Amy Winehouse hittades död i sin lägenhet. "Det var väl ingen överraskning" hördes från många håll. "Rätt åt henne/Så går det när man knarkar" hävde de allra djärvaste ur sig. Och "Amy är ingen tragedi, Norge är en tragedi" påstod ett fåtal som verkade tro att man inte hade förmågan att skilja de två åt bara för att båda framkallade tårar. Och nej, hennes död var inte oväntad. Jag skrev så sent som för en månad sen om hur vi alla bevittnade henne sakta ta livet av sig. Men det gör det inte mindre tragiskt när vi till slut får det, svart på vitt, att hon faktiskt har avlidit.

Vi är ledsna, inte bara för att en känd person vars musik vi gillar har gått bort, utan för att en av vår generations största talanger lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Hon hade en säregen, fantastisk röst, men hennes textförfattande var – för mig – det som verkligen berörde. Hon var bara 20 år när hon släppte Frank, ett av nollnolltalets bästa album, och där stack hon omedelbart ut genom att sampla hardcorehiphop och skriva ironiska, modiga och originella texter som placerade henne i ett alldeles eget fack. Lyssna bara på Love is Blind:

I couldn't resist him, his eyes were like yours, his hair was exactly the shade of brown
He's just not as tall, but I couldn't tell, it was dark and I was lying down/
You are everything – he means nothing to me, I can't even remember his name
Why're you so upset? Baby, you weren't there and I was thinking of you when I came/


Vilken annan artist, manlig eller kvinnlig, 20 år eller äldre, skrev så här 2003? Vem brydde sig mindre om vad folk skulle tro eller vilken arena man som ung, skönsjungande artist förväntades röra sig i? Med användande av små detaljer andades hon liv i låtar som i andras händer säkerligen hade blivit dussinspår:

Tough to sort files with your voice in my head
So then I bribed you downstairs with a Marlboro Red/
So now I feel so small discovering you knew
How much more torture would you have put me through?/
You probably saw me laughing at all your jokes
Or how I did not mind when you stole all my smokes
/

Vilken annan artist skulle komma på tanken att ägna en låt på sitt genombrottsalbum till att hylla sin favoritrappare (i det här fallet Nas)? Vem var lika självkritisk och skrev om relationer lika intressant? Vem skrev om olycklig kärlek lika hjärtskärande?

Vi kan vara så brutala. Vi glorifierar rockstjärnerebellen så länge drogerna resulterar i bra musik och saftiga skandaler som funkar som samtalsbränsle. Men när samma droger tar ut sin rätt och samma rockstjärna blir ett offer vänder vi den ryggen och möter uppenbara skrik på hjälp med ytterligare åtlöje. När Michael Jackson dog tröstade jag mig själv med att jag aldrig var en av de miljoner som gottade mig åt hans allt mer urspårade liv och jag tycker att det var vidrigt hur han över natt gick från modern tids mest hånade artist till ärad legend. Spydiga kommentarer om hennes död till trots, snart kommer vi på samma sätt sluta håna Amy Winehouses svagheter och istället minnas hennes styrkor. Jag blir bara så besviken på att människor ska behöva dö innan vi kan visa dem den respekten.

2 Visa kommentarer (2)

Fler blogginlägg från Amat Levin