Hänger man på nätet konfronteras man snart med att människorna där i rätt stor utsträckning saknar empati. I kommentarsfält blir även verklighetens mest tystlåtna personer småversioner av Joe Pesci och vid tragedier tävlar folk om vem som vågar bjuda på den mest politiskt inkorrekta humorn.
Jag förstår inte alls var denna vilja att "skoja till det" kommer ifrån. Speciellt när "skojandet", som det nio gånger av tio gör, består av tröttsamma plattityder eller smaklösa, billiga poänger. Som i lördags när 27-åriga Amy Winehouse hittades död i sin lägenhet. "Det var väl ingen överraskning" hördes från många håll. "Rätt åt henne/Så går det när man knarkar" hävde de allra djärvaste ur sig. Och "Amy är ingen tragedi, Norge är en tragedi" påstod ett fåtal som verkade tro att man inte hade förmågan att skilja de två åt bara för att båda framkallade tårar. Och nej, hennes död var inte oväntad. Jag skrev så sent som för en månad sen om hur vi alla bevittnade henne sakta ta livet av sig. Men det gör det inte mindre tragiskt när vi till slut får det, svart på vitt, att hon faktiskt har avlidit.
Vi är ledsna, inte bara för att en känd person vars musik vi gillar har gått bort, utan för att en av vår generations största talanger lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Hon hade en säregen, fantastisk röst, men hennes textförfattande var – för mig – det som verkligen berörde. Hon var bara 20 år när hon släppte Frank, ett av nollnolltalets bästa album, och där stack hon omedelbart ut genom att sampla hardcorehiphop och skriva ironiska, modiga och originella texter som placerade henne i ett alldeles eget fack. Lyssna bara på Love is Blind:
I couldn't resist him, his eyes were like yours, his hair was exactly the shade of brown
He's just not as tall, but I couldn't tell, it was dark and I was lying down/
You are everything – he means nothing to me, I can't even remember his name
Why're you so upset? Baby, you weren't there and I was thinking of you when I came/
Vilken annan artist, manlig eller kvinnlig, 20 år eller äldre, skrev så här 2003? Vem brydde sig mindre om vad folk skulle tro eller vilken arena man som ung, skönsjungande artist förväntades röra sig i? Med användande av små detaljer andades hon liv i låtar som i andras händer säkerligen hade blivit dussinspår:
Tough to sort files with your voice in my head
So then I bribed you downstairs with a Marlboro Red/
So now I feel so small discovering you knew
How much more torture would you have put me through?/
You probably saw me laughing at all your jokes
Or how I did not mind when you stole all my smokes/
Vilken annan artist skulle komma på tanken att ägna en låt på sitt genombrottsalbum till att hylla sin favoritrappare (i det här fallet Nas)? Vem var lika självkritisk och skrev om relationer lika intressant? Vem skrev om olycklig kärlek lika hjärtskärande?
Vi kan vara så brutala. Vi glorifierar rockstjärnerebellen så länge drogerna resulterar i bra musik och saftiga skandaler som funkar som samtalsbränsle. Men när samma droger tar ut sin rätt och samma rockstjärna blir ett offer vänder vi den ryggen och möter uppenbara skrik på hjälp med ytterligare åtlöje. När Michael Jackson dog tröstade jag mig själv med att jag aldrig var en av de miljoner som gottade mig åt hans allt mer urspårade liv och jag tycker att det var vidrigt hur han över natt gick från modern tids mest hånade artist till ärad legend. Spydiga kommentarer om hennes död till trots, snart kommer vi på samma sätt sluta håna Amy Winehouses svagheter och istället minnas hennes styrkor. Jag blir bara så besviken på att människor ska behöva dö innan vi kan visa dem den respekten.
Amy Winehouse
Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
Best of Amat:
Intervjuer
Seinabo Sey sprider sina vingar
Den anonyma världsmästaren
Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou
Linda Pira: Matriarken levererar
George Scott har funnit ro
Kung Abidaz mot alla
Lilla Namo tar över i egen takt
Mack Beats står i centrum
Stor lever drömmen
Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem
Petter börjar om
Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung
RZA fortsätter expandera
Reportage
Krogpersonalen avslöjar
Nybörjarens guide till Illuminati
Var ska vi bo?
När sex gör ont
Den tysta cannabisdebatten
Blogginlägg
7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet
"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"
Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det
De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen
Nöjesguidens kommentarsfält just nu
Om reklam och omöjliga kroppsideal
8 anledningar till att älska apor
Påminn mig att aldrig skaffa hund
Ett besök i könsrollernas högborg
Är världen redo för en svart James Bond?
2012 års 50 bästa låtar
"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"
Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se
Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.
Håll er uppdaterade!
Gilla Nöjesguiden!
Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!