Okej, jag ska erkänna en sak: jag har inte hört en enda låt från Beyoncés självbetitlade blitzkriegsläppta album. Det försvann liksom i den filt av kompakt ångest som har varit vintern 2013. Nu gapar ett stort hål i min populärkulturella konsumtion. Ett hål som jag i praktiken inte riktigt bryr mig om det fylls eller ej. Det känns liksom ointressant. Beyoncé kan som bekant inte göra någonting fel. Albumet har mottagit ensidiga hyllningar från i princip alla och befäster Beys plats som drottning över precis allt. Kanske är det därför det känns ointressant. För att inget riktigt skaver. För att Beyoncé helt saknar sprickor där mänskligheten kan lysa igenom. Egentligen spelar det ingen roll. Beyoncé har gjort mer bra för musikklimatet än majoriteten av alla andra. Jag är bara trött på ett slags ouppnåeligt ideal som musikens yttersta höjdpunkt. Isabelle Ståhl ringar in ganska precis hur jag känner här.
På julafton lades ett klipp upp som visade hur en cancersjuk flicka vid namn Taylon fick sin högsta dröm uppfylld på en Beyoncékonsert. Det var vackert, storslaget och rörande. Givetvis. Att klippet lades upp på Beyoncés officiella Youtube-kanal vittnar även om Queen Bs självpåtagna medvetenhet om sin egen perfektion. Att Taylon fick se sin dröm förverkligad är större än alla album och musikvideor någonsin. Att den blev verklighet tack vare Beyoncé är samtidigt en del i konstruktionen av Beyoncé en levande manifestation av just musikens storhet. Den befäster i lika stor utsträckning musikens kraft att röra upp känslor och besanna drömmar som den förvandlar Beyoncé till generation Ys egen Bono. Kalla mig cynisk. Det känns som att jag är det just nu.
