Igår publicerades en text jag skrev om varför man ska gilla Kapten Röd på PSL-bloggen. Det verkar fortfarande råda oklarheter om vad jag menade med den texten, så jag tar mig friheten att besvara några av kommentarerna här.
I början av min text använder jag en recension (kan man kalla det så?) av Kapten Röds album som Jan Gradvall hade skrivit till DI Weekend som avstamp till ett vidare resonemang till att Kapten Röds vinst på P3 Guld ses som en "mobilisering av sms-röster" än något som folk faktiskt gjorde för att de gillar vederbörande artist. Alltså man tar inte Kapten Röds musikaliska kvalitéer på allvar, utan tillskriver hans framgångar till vad som närmast ser ut att vara en konspiration mot god smak eller någonting. Vilket är bullshit. Jan Gradvall tolkade min användning av hans JÄTTEDÅLIGA recension som något slags påhopp och försvarade sig i kommentarerna med att han dels faktiskt gillar Kapten Röd (han gav albumet en trea) och att han har skrivit och bevakat reggae under en väldigt lång tid. Som exempel på detta drog han upp en konsertrecension av Buju Banton från 1996.
Fantastisk recension på alla sätt. Den får mig att önska att jag hade varit där och sett Buju på peaken av sin kreativitet och genomslagskraft. Enda kruxet är att jag vid det laget hade bott i Sverige i 4 år, och min familj hade fullt upp att få ihop ekonomin i Örebro för att jag skulle ta den lilla trippen till Stockholm och Gino och se det Jan såg. Även om jag hade kommit hit så hade jag inte blivit insläppt, jag var 16 år gammal. Jag VET MYCKET VÄL att Jan Gradvall inte är okunnig när det kommer till reggae, och det är inte vad den här texten handlar om. Den handlar om att svensk reggae aldrig får the benifit of the doubt. Han använder sitt medieutrymme för att påpeka att Kaptenen minsann har lyckats mobilisera SMS-röster, medan alla de kvinnliga artisterna som "borde ha vunnit" spöar honom i all annan statistik, som skivförsäljning, recensioner, youtube- och spotifyspelningar.
Oh word? Jan Gradvalls "recension" av Kapten Röds skiva kom i januari i år, medan skivan släpptes i juli förra året. Det är bara DN av de stora dag- och kvällstidningarna som har tagit i den, under HELA DET HALVÅR som den fanns ute. Ändå väljer man att ta upp den aspekten. Vidare, räknar man in antalet gjorda spelningar i Sverige? Nedladdning? Och i slutändan, vad spelar det här för roll? Veronica Maggio, Melissa Horn och Lykke Li är artister som ligger på majorbolag som har råd med PR-staber. Om det är så jävla viktigt att vinna P3 Guld kunde inte nån praktikant suttit och harvat på Facebook och "mobiliserat sms-röster"? Det enda det här visar, även om det är en "mobilisering av sms-röster" är att Kapten Röd har hängivna fans.
Jan Gradvalls behandling Kapten Röd är bara ett led i ett mycket större problem där svensk reggae inte tas på allvar. "Hans musik kan omöjligen ha gjort att han har vunnit den här tävlingen, han har mobiliserat 1% av den svenska befolningen att rösta på honom". Jag köper inte det.
/H
