Det var någon gång för två veckor sedan jag hörde talas om det först. Att Snoop Doggs begynnande galenskap på instagram var en del av ett större projekt där Snoop skulle skaka av sig sitt gamla totemdjue "Dogg" och anamma det mer rastafarianska "Lion". Allt detta hade inte berört mig så mycket, då jag slutade aktivt lyssna på snoop för ca 15 år sedan, om det inte hade varit för att Snoop - i kombination med sin förvandling till ett lejon - släppte en reggaelåt. Jag vägrade undersöka saken närmare, i tron om att det var ett skämt, men till slut trängde sig verkligheten på och jag blev tvungen att lyssna.
Ja... Vad ska man säga... Allt andas av galenskapindränkt medelålderskris uppburen av ja-sägarstyltor. Snoop har tagit hjälp av Major Lazer för att klippa ut en bit ur en nyinspelning av Stranger Coles och Ken Boothes skaklassiker "Artibella". Han sjung-pratar fake-patois om något som i hans egna hjärna säkert är jätteviktigt, men jag helt ärligt har väldigt svårt att dechiffrera. Till råga på allt bäddar samplingen av just den här versionen av "Atribella" för en intressant upphovsrättshärva - som Skinny gjorde mig uppmärksam på. När den här låten spelades in på nytt togs Stranger Cole ut ur ekvationen, och rättigheterna tillhör därmed på sätt och vis Ken Boothe. Men eftersom låten kan ses som en "cover" så har Studio One rätt till årminstone en del av ersättningen. Vilket gör att pengarna i slutändan kommer hamna i Coxone Dodds dödsbo. Om det nu blir några pengar.
Det är situationer som denna som gjorde att jag började skriva den här bloggen till att börja med. När den västerländska popen blint våldför sig på karribisk musik, i jakt på någon slags äkthet slår det helt fel nio gånger av tio. När jag började blogga på Nöjesguiden var premissen inte enbart att jag skulle blogga om dancehall och reggae - men att allt skulle genomsyras av min kärlek till det. Därför var mitt enda krav att min header skulle vara i den jamaicanska flaggans färger. Jag skulle blogga om allt, men när jag väl skulle blogga om dancehall och reggae skulle det ske rättvist, och i ett popkulturellt kontext som den musiken förtjänar. Och där föll det - jag tog mig an ett journalistiskt uppdrag utan att veta om det. Och visst - mycket av det jag har skrivit här är jag stolt över - men det finns massor som jag inte har skrivit, som jag BORDE ha skrivit. Men jag är helt enkelt för lat och för rädd för att inte göra det rättvisa.
Därför känns Snoop Lions ankomst som en perfekt tidpunkt för mig att sätta stopp för den här bloggen. Ytterligare en instans när karribisk musik får existera i populärkulturen på helt fel villkor. Ytterligare en gång missbrukas rastafari-estetiken på ett sätt så att allt till slut framstår som en scen ur Cool Runnings. Det ultimata kvittot att reggae och dancehallkultur existerar i populärkulturen på populärkulturens villkor - som en skämtsam, pårökt pseudoandlig comic relief. Inget allvarligt. Och det är väl på sätt och vis en ganska träffande parallell för min bloggs existens på Nöjesguiden. Jag fick en chans att representera reggae och dancehall i en bredare popkulturell kontext på mina egna villkor, men jag gav efter - jag veknade och försökte tilltala Nöjesguidenläsaren. Därav all ängslan, därav dålig produktionstakt, därav den här bloggens död.
Jag vill tacka Margret, Amat och Parisa för attd e har gett mig chansen att göra det jag gjorde här på sajten, och nej, jag försvinner inte från Nöjesguiden. Jag blir kvar som film- och featureskribent i tidningen och som krönikör på webben. Jag tycker att den här publikationen är den bästa i sitt slag, och jag anser mig priviligerad att få arbeta med den. Men det har blivit dags att äntligen begrava Y'all Know It's Haso som blogg. Tack som fan för den här tiden, it's been real, bless up, och allt det där. Vi ses någon annanstans, någon annan gång.
Tills dess håll till godo:
/H
