Om avsnitten "Females Only" och "Truth or Dare".
Måste allt vara en metafor? Måste varenda centimeter av livet ha ett mål – eller ens ett syfte? Och hur ser reglerna ut för kultur? Det var Kurt Vonnegut som skrev att varenda mening i en berättelse måste göra en av två saker: utveckla karaktärerna eller driva handlingen framåt.
Av någon anledning tror jag att Lena Dunham har läst det, och bestämt sig för att göra tvärtom. Den tanken slår mig när Hannah, Shoshannah och Adam sitter i en bil på väg till en rehabklinik för att hämta Jessa, som har blivit utkastad.
Hannah förklarar att hon trodde att den långa bilresan skulle ge henne material att skriva om. Men den här resan visar sig inte alls vara en metafor. Den är bara tråkig. Fuck Kerouac.
De har åkt bil i flera timmar, genom en skog som är grå och livlös. Mitt i färden stannar Adam bilen. Han ska bestämt vandra. Han plockar upp en vandringspinne. Stor som en mindre stock. Adam ser ut som en handväskehund med ett dinosaurieben i munnen. Shoshannah följer efter medan Hannah lägger sig i fosterställning i en lövhög och lyssnar på This American Life. Det är en uppfriskande spark i skrevet på all form av roadtripromantik.
Lika subversivt är Girls gränslösa förhållande till mat. I säsongens första avsnitt munchar de på tacochips eftersom de är ”onyttiga och goda”. I nästa avsnitt stannar de på en vägkrog. Shosh och Adam beställer in mat. Men Hannah är inte särskilt hungrig. Men en milkshake, några pannkakor och lite bacon kan nog slinka ned.
Och just det. Hannahs redaktör äter en kopp. Nä, det är inte heller en metafor.
/Jimmy jimmy_hak
