Genrefilmsfestivalen Monsters of Film har sedan 2012 bidragit med nytt blod till Stockholms kulturutbud. Nu i helgen (22-23 februari) är det dags igen, den här gången för att uppmärksamma Women in Horror Recognition Month. Vi har snackat med festivalchefen Johanna Holmin.
"Women in Horror"? Berätta mer!
– För fem år sedan fick några kvinnliga filmskapare och arrangörer från USA nog av att filmbranschen, och i synnerhet den del av branschen som är riktad mot skräck och genrefilm, i stort sett bara uppmärksammar manliga filmskapare och med det även den manliga blicken. De var trötta på att kvinnan objektifieras, att kvinnliga filmskapare åsidosätts och att de manliga historierna får mest utrymme. Tillsammans bestämde de att februari ska vara månaden då vi hyllar alla kvinnor framför och bakom kameran inom skräckfilm. Monsters of Film (dvs. Stockholms genre- och skräckfilmfestival) har sedan starten haft som mål att inte bara visa film utan att även diskutera och problematisera ämnen inom denna kanske något obskyra men ack så älskade del av filmen. Vare sig det gäller vad skräckfilm ges för status i kultursfären eller vad en genrefilmare tampas med för problem. Som genre- och skräckfilmfestivalsarrangör och feminist (stolt sådan) ser jag det som både mitt och festivalens ansvar att stödja detta fantastiska initiativ från Women in Horror Recognition Month. Och vi är fler länder som gör nätverket internationellt. I år arrangerar även bl.a. Lund, Tokyo, Toronto och Melbourne filmvisningar och andra evenemang för att heja på kvinnorna i skräcken under februari!
Vad är egentligen det största problemet: att för få kvinnliga regissörer gör skräck, eller att det som väl produceras inte får tillräcklig uppmärksamhet?
– Jag vet faktiskt inte om det finns för få kvinnliga skräckregissörer, men jag vet att jag inte kan se dem. Problemet ligger framförallt i att kvinnor inte arbetar utifrån samma villkor som manliga skräckregissörer, att de inte på allvar. Förra året berättade till exempel Kimberly Pierce (Boys Don’t Cry, Carrie) i en intevju för NY Times hur det faktiskt fungerar i Hollywood och om hur kvinnliga filmskapare blir behandlade av sina (manliga) branschkollegor. Kimberlys röst hörs för att hon faktiskt lyckats ta sig fram i branschen, och det är jättebra, men det finns en massa existerande och blivande kvinnliga filmskapare som är med om liknande saker, och säkert mycket värre, utan att någon höjer på ögonbrynen.
Upplever du skräckgenren som särskilt ojämställd?
– Skräckgenren i sig lider ju av att ses som den lite fulare, lite sämre och lite mindre värda delen av filmhistorien. Det skulle jag säga gör att kvinnliga skräckfilmsskapare ligger ganska långt från prioriteringslistan när det talas om jämställdhet i kulturbranschen överlag. Det kan dock diskuteras att genrefilm, i synnerhet skräck, framställer ganska osmickrande bilder av kvinnor, kvinnlighet och kvinnoroller, men problematiken ligger ju i att det inte finns någon motpol, inget att jämföra med. Sen tycker jag att många skräckfilmer jobbar mycket med samhällsfrågor genom olika former av symbolik. Blod, lemlästning och nakenhet måste inte nödvändigtvis betyda exakt det vi ser i bild.
Nu när skräckälskare och festivalbesökare hunnit få upp ögonen för Monsters of Film, hur har reaktionerna varit inför helgens Women in Horror? Några kränkta gubbar som efterfrågat skräckpatriarkatet?
– Haha! I wish! Jag hade kunnat hålla ett långt brandtal. Men nej, det har bara varit enbart positiva röster både från besökare och branschkollegor.
Okej, helt ärligt: om du listar tidernas bästa skräckfilmer, på vilken plats hamnar den första kvinnliga regissören?
– Av naturliga orsaker hamnar kvinnliga regissörer tyvärr ganska långt ner, men som nämnts tidigare beror det ju främst på att vi inte fått möjligheten att utforska kvinnligt filmskapande inom genrefilm till den utsträckning vi kanske hade velat. Filmer med starka kvinnliga huvudroller ligger dock högt upp på min lista. Carrie (1976) är absolut en av mina topp fem! Och skulle jag tipsa om en riktigt bra nutida film är Marina De Vans Dark Touch en riktigt fin pärla att hålla utkik efter, och åtminstone i min topp 50 över skräckfilmer.
Om man nu bara har tid med ett enda Monsters of Film-besök i helgen, vad får man absolut inte missa?
– Gudars skymning! Vi har ett så mångfacetterat program med nytt (American Mary), gammalt (Jurtjyrkogården), dokumentärt (I am Nancy) och flera fina kortfilmer (I am Monster och The Captured Bird). Men jag vill ändå slå ett extra slag för vårt finfina samtal ("She saved the world. A lot.") om de starka kvinnliga karaktärer inom skräck som formar omvärlden, populärkulturen och synen på kvinnor i och på film, där vi bland annat kommer att prata om Buffy the Vampire Slayer, “the final girl” och utvecklingen från Psycho till You’re Next.
