Sorg verkar på ett annat sätt än lycka. I romanen Egenmäktigt förfarande skriver Lena Andersson om hur det senare funkar: ”Lyckan finns sällan i upplevelsen av lycka. Den bor i förväntan om lycka och nästan bara där.”
Sorg å andra sidan. Den bor i förväntan, upplevelsen och efterbörden. I avsnittet Flo gör döden och sorgen en comeback i Girls universum. Hannahs mormor Flo är nämligen sjuk. Hon har brutit lårbenet och fått lunginflammation.
- Läkarna tror inte att hon klarar sig, säger mamma Loreen på telefon medan Hannah försöker äta sin take away-sallad på stående fot.
Sorgen ser olika ut för Loreen och hennes systrar. De befinner sig i olika faser av den. Hannah däremot, hon är bara geografiskt närvarande. När Flo ligger omtöcknad på sjukhusbädden med slangar som löper in och ut ur kroppen berättar Hannah att hon hade lunginflammation när hon var liten (hon tittade på tv i två veckor). Flo förklarar att det inte är samma sak när man är äldre. Även på sin mormors förmodade dödsbädd har Hannah svårt att lämna jagbubblan.
Men avsnittet har förstås mer att säga om tillhörighet och hur tiden förändrar oss och våra relationer. Trots vissa fina ögonblick connectar Hannah aldrig riktigt med sin mormor, sina mostrar eller sin omöjligt osympatiska kusin. De representerar en del av livet som hon har satt på paus. Kanske är det därför som hon verkar vara inkompatibel med sorgen, den uttalade såväl som den underförstådda, som omringar henne. Det gör också avsnittet till ett av säsongens mest allmängiltiga.
Saker jag lärde mig:
Hannahs kusin Rebecca är en turd.
Messa aldrig bara "car crash".
Flos bästa äktenskapsråd: "Here's what I have to say about being married: Some day, you will look at him, hating him with every fiber of your being, wishing that he would die the most violent death possible. It will pass."
/Jimmy jimmy_hak
