Den svenska filmens firmafest är avklarad för det här året. Flera av dem så självklara att de knappt behöver nämnas (here’s looking at you, Magnason och Persbrandt), andra rakt av tråkigt välförtjänta (finslipade Känn ingen sorg eller de omsorgsfullt återskapade maskeraderna Monica Z och Vi är bäst!). Låt oss istället kolla närmare på de riktiga höjdpunkterna.
Såväl storartat som välförtjänt att Anna Odell fick ett tv-sänt erkännande med baggarna för bästa film och manus. Jag räknar Återträffen till en av svensk films mest imponerande långfilmsdebuter, jämte klassiker som Mai Zetterlings Älskande par och Bo Widerbergs Barnvagnen (1963 – vilket magiskt jävla filmår!). Med sin oerhört retfulla syntes, där ett dramatiserat tänk-om följs av en mockumentär undersökning, har Odell introducerat ett gåtfullt överraskningsmoment som fått kultursidorna att ryka.
I övrigt gläds jag över att Mia Engberg och Matti Bye uppmärksammades med dokumentär- respektive musikbaggen för Belleville Baby och Faro. Filmentusiaster som avnjutit stumfilmsklassiker på Cinemateket har troligen redan sett och hört Bye live. Själv kommer jag aldrig att glömma hur han den där gången tog ryska science fiction-propagandan Aelita till febrigt svindlande höjder.
Biopublikens pris har ju sedan 2007 verkat för att lyfta fram det mest framgångsrika bottenskrapet, men ändå är det inte utan viss muskelkramp som jag ser att folket röstat fram Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Å andra sidan är jag en ”trött gammal gubbe med långt mindre livsglädje än hundraåringen” som borde dumpas för min trista attityd, om man ska tro kommentarerna till min tjuriga recension.
/Sebastian
