Skärmdump från videon till Meron Mangashas Blått Blod.
Kanye Wests pinsamma motorcykeltur påminner om hur extremt sällan jag nuförtiden imponeras av hiphopvideos. Vad jag kan sakna lördagsmorgnarna då Ready or Not höll mig fastklistrad framför tjockteven, eller när jag köpte California Love som cd-singel för att stoppa in i datorn och se Tupac och Dre på bästa Mad Max-humör.
Men det behöver inte krävas blockbusterbudget för att ro iland en bra video. Häromåret föll jag pladask för Killer Mikes Untitled, regisserad av Benjamin Dickinson. En revisionistisk tableau vivant där europeisk konsthistoria bearbetas i slowmotion. Passande video till en så pass politisk låt från R.A.P. Music, ett av 2012 års bästa albumsläpp, liksom en påminnelse om hur bra det kan bli när mediet utnyttjas som ett kompletterande kommentarspår till textraderna.
Att svensk hiphop på senare tid blivit intensivomfamnat – Malcolm B i X Factor, Femtastics segertåg, Linda Pira på radio och reality, Ken Ring i Så mycket bättre – är segdragen respons på en scen som vibrerat långt innan SVT och TV4 gav sina välsignelser. Även om just videos inte varit svensk hiphops främsta styrka har en bris av inspiration känts av på sistone, varför jag tänkte ta tillfälle i akt och lyfta fram mina favoriter från det gångna året.
Broder John & Friman (feat. Cleo & Academics) – Mästerbotten (regi Daniel Rudstedt)
Rolig lek med genrens exteriöra element där attityd bärs som rekvisita, iscensatt mot en kuliss liknande en King Kong-spinoff i regi av Ed Wood.
Rikard ”Skizz” Bizzi – Du (regi Oskar Westerberg)
Smått hypnotisk som kärlek kan vara, stärkt av ett skrikigt färgschema vars skruvade nostalgikickar bär sulor märkta av Pang i plugget och Fresh Prince of Bel-Air.
Linda Pira – Bang Bang/Bäng Bäng (regi Oliver Martin)
Årets överraskning crusiar fram med splitscreens, Día de Muertos-sminkning och koreografi hårdare än något som tidigare setts i en svensk video.
Movits feat. Maskinen – Limousin (regi Axel Söderlund)
När progressiv hiphop är som bäst försvarar den pride, belyser smygrasism och konfronterar konformism i en stökig och hemmasnickrad limousin.
Meron Mangasha – Blått Blod (regi Senay Berhe)
Inte rap per se, men tycker nog att spoken word från Hemmalaget hör hemma i sammanhanget. Starkt och skrämmande, melankolisk och träffsäkert – en spökhistoria om ett samtida Sverige.
Obs! Nu på onsdag (27/11) gör SVT-sända kulturmagasinet Kobra ett avsnitt om svensk hiphop. Förhoppningsvis lika lysande som vanligt.
/Sebastian
