När Blog In Blog Out outades på Nöjesguiden så blev vi tillfrågade vad vi skulle skriva om. Almost Human svarade jag. För om Almost Human blev bra så skulle jag inte ha någon anledning att skriva om något annat.
Kontext: Almost Human är en sci-fi-serie av JJ ”Lost” Abrams och handlar om framtidspoliser som teamar upp med robotkollegor. Alltså: framtidssnutar och robocops. Det hade med andra ord potential att bli det bästa som någonsin hänt allt någonsin.
Sedan fanns det förstås ett oroväckande svart moln beneath the steel sky: JJ Abrams, med några få undantag, haltande meritlista.
Det är intressant hur de flesta framtidsdystopier jag ser på tv verkar ha förstått framtidsdelen men inte så mycket dystopidelen. I Almost Human är allt polerat och blänkande i plast och krom. Jag har allvarliga problem med att leva mig in i en värld som ser ut och fungerar som en Apple-butik. Jag går inte på illusionen. Särskilt inte när den vill få mig att tro att kriminaliteten ökat med 400% (står så) i nice-and-cleanville. När skurkarna i episod två dessutom kastar silverlackade dna-bomber för att ”compromise the crime scene” så faller Almost Human i fällan att använda generiska framtidsprylar som deus ex machina-verktyg.
Sedan har vi radarparet polisen John Kennex och androiden Dorian. Kennex androidkollega är nämligen inte som alla andra androider. Han är en sköning. Soft. Chill rent av. Han avslutar sina meningar med ”man”.
Och där har vi problemet. Friktionen. Det finns ingen. Vare sig i samhället eller mellan den ”omaka polisduon”. Almost Human är inte så mycket OmniCorp-finansierat Dödligt Vapen som det är ett CSI på framtidslajv.
/Jimmy jimmy_hak
