Vila i frid Malik Bendjelloul

Amat Levin 12:29 14 May 2014

Jag har sällan träffat någon som har varit så övertygad om att han har hittat guld.
– Den här berättelsen är Oscarsklass. Jag måste bara se till att filmen också blir det.

Där i slutet av 2010 sprang han runt i sin lilla lägenhet på Kungsholmen och delade ut anteckningsblock till mig och en kollega, som också var nära vän till honom. Han var i klippningsfasen av det som skulle bli Searching For Sugarman och bjöd under en period hem olika personer som fick tycka till om den. ”Ska den här intervjun verkligen vara med?” ”Borde jag avsluta med den här scenen, eller blir det rörigt?” ”Vill man redan i inledningen veta att han lever?”

Jag var rätt försiktig med mina ord, så där som man är när man ska ge kritik och feedback till någon man inte riktigt känner. Men jag slogs direkt av hur öppen och positiv han var och hur villig han var att lyssna på någon nobody han precis hade träffat. Han var extremt vänlig helt enkelt, tillstymmelse till arrogans fanns inte.

Med jämna mellanrum stoppade han filmen för att fråga vad vi tyckte om just den där scenen. Sedan satt han och antecknade. Efter filmen satt jag och gapade. Nej, den var inte färdig, men ramverket fanns där. Och han hade rätt – det var Oscarsklass. Men inte bara på själva berättelsen, utan i sättet Malik valde att berätta den.

Efter filmen gick vi till något tapashak i närheten och jag hade så klart tusen frågor. Malik berättade att storyn från början skulle bli ett Kobra-reportage, men att han senare insåg att den behövde en större publik. Han berättade att han inte kom överens med sin dåvarande producent och att de utlovade pengarna hade uteblivit. Där i slutet av 2010 hade han precis belånat lägenheten för få ekonomiskt andrum och han hade börjat experimentera med att spela in vissa scener med sin iPhone-kamera. En vanlig människa hade kanske gett upp där och då. Men Maliks passion sken igenom på ett sätt som gjorde mig övertygad om att han skulle vara beredd att ruinera sig för att få upp Searching For Sugarman på bioduken.

Efter att vi sa hej då var det tyst ett par månader. Men under 2011 började jag med jämna mellanrum höra om ljusglimtar. Jag hörde att han hade köpt ett musikprogram och gjorde klart musiken själv. Att hans egna illustrationer och skisser faktiskt fungerade i filmen. Och till sist att han lyckats ersätta sin strulande producent med Simon Chinn och John Battseck, som jobbat med hyllade Man on Wire och One Day in September.

När filmen sedan äntligen fick premiär under sommaren 2012 måste det ha känts som en seger redan där. Jag intervjuade honom i den vevan och han kändes både glad och utmattad. För visst fanns några kritiska röster, men i stort sett var det en enda finsjungande hyllningskör. Och i takt med att ”har du sett Searching For Sugarman än?” blev en obligatorisk fråga att ställa, växte sig filmen större internationellt. Filmfestivaler. David Letterman.

När den i början av 2013, som första svenska film på 41 år, Oscarsnominerades kändes det på samma gång ofattbart och självklart. Och när han sedan tog hem statyetten infann sig samma känsla. Jag är så nyfiken på hur han måste ha känt sig inombords när hans namn lästes upp. Eller lättnaden som måste ha infunnit sig när han efter tacktal och efterfest kunde stänga dörren och lägga sig i hotellsängen med statyetten i famnen. Något som runt 2007 började med att han fick storyn om Sixto Rodriguez berättad för sig, hade efter sex år av slit, tvivel och risktagningar resulterat i den högsta vinsten.

Hur många hade inte förändrats efter ett sådant segertåg? Hur många hade inte börjat föra sig annorlunda? Men första gången vi träffades efter Oscarsvinsten, på någon klubb i Stockholm, blev jag glad av att få bekräftat för mig att han var exakt samma människa. Samma vänlighet. Samma ödmjukhet. Samma glöd. Därför blev jag mållös när jag igår fick reda på att han gått bort, bara 36 år gammal. Därför blir jag så chockad när jag idag får veta att han har begått självmord.

Malik Bendjellouls historia vittnar om hur passion och övertygelse kan få en att övervinna nästan alla hinder. Men också om hur lite framgång egentligen säger om hur en person mår.

Vila i frid.

Fler blogginlägg från Amat Levin