Amats basketblogg #4 – Miami Heat: mitt favoritlag och ligans mest hatade

Amat Levin 18:07 10 Sep 2012

miami heat

NBA har sett förhållandevis många omflyttningar av lag. Därav exempelvis Utah Jazz, den klubb i världen som har minst passande namn. Innan 1979 befann sig laget i New Orleans, men dåliga publiksiffror och få investeringar gjorde att ägaren flyttade det från Lousiana till Salt Lake City – och valde att behålla namnet.

Lag som flyttar är dock bara ett exempel på ruljans. I takt med ligans ökade popularitet skrek fler amerikanska städer efter egna basketklubbar. Och med jämna mellanrum, efter att ha bedömt potentiell publik, arenor (eller möjligheter till att bygga nya arenor) och investeringsmöjligheter har NBA ordnat så kallade expansion teams. 1988, efter att ha BÖRJAT komma underfund med stans gigantiska kokainproblem (se filmen Cocaine Cowboys för mer om detta), erbjöds Miami ett sådant lag. Efter att, tur nog, ha fått fler röster vann namnförslaget Miami Heat över Miami Vice.

1988-1994
Det första åren gick uselt – under den första säsongen förlorade klubben sina första 17 matcher (en NBA-säsong sträcker sig över 82) och laget bestod mest av avdankade veteraner och färskingar från college. De få ljusglimtarna under den här perioden inkluderade libanes-amerikanen Rony Sekaily, samt Glen Rice och Steve Smith, två framtida stjärnor för andra lag.

1995-2000
Till skillnad från inom europeisk fotboll kan man inom NBA inte köpa spelare. Det man har möjlighet att göra är att byta spelare med andra lag (det är lite mer komplicerat än det låter, spelarna måste vara “värda”, alltså tjäna, ungefär lika mycket – mer om detta en annan gång). Enter Pat Riley, en coach som förutom att ha lett Los Angeles Lakers till fyra titlar på åttiotalet och tränat ett New York Knicks-lag som tog sig till final, gjort sig känd som en person som gillar backslick och SVINdyra Armani-kostymer.

riley
Det första Riley gjorde var att skicka Glen Rice och fem andra spelare till Charlotte Hornets i utbyte mot Alonzo Mourning – en försvarsinriktad center med helt löjliga armar.


alonzo
Senare under säsongen bytte han även till sig point guarden Tim Hardaway, en trepoängsspecialist vars kroppsfint, The Killer Crossover, fick mängder av motståndare att skämma ut sig. Den nya duon tog Miami till slutspelet, och trots att de förlorade mot Chicago Bulls rådde riktig optimism inför framtiden för kanske första gången.
Mot slutet av nittiotalet utvecklades Miami Heat till ett av ligans bästa lag och hittade en nemesis i New York Knicks. De båda rivalerna ställdes mot varandra i slutspelet fyra år i rad, och matcherna präglades av hårt spel och många hjärnsläpp, det främsta när de forna lagkamraterna Alonzo Mourning och Larry Johnson började slåss (utan att landa ett enda slag) och New York Knicks coach Jeff Van Gundy bjöd på ett skrattframkallande stoppa-bråket-försök:


2001-2002

Jag tror att jag har nämnt det förut, men varje sommar från 1997 till 2003 tillbringade jag i Miami. Detta sammanföll med Heats plötsliga statushöjning och kamp om titeln, så det var snudd på omöjligt att inte bli ett fan. Men 2000 diagnostiserades Alonzo Mourning med en kronisk njursjukdom och säsongen efter lämnade han laget. Miami Heat föll samman.

2003-2006
Klubben laddade om och satsade på nytt – de draftade Caron Butler 2002, en lovande spelare, och året efter bytte de till sig Lamar Odom, signerade en Udonis Haslem, en lokal spelare från Miami som stått utan lag, och draftade Dwayne Wade, som råkade utvecklas till en av ligans bästa spelare någonsin. Det unga laget överraskade många genom att ta sig till kvartsfinal i slutspelet. Allt förändrades ytterligare när de 2004 bytte till sig Shaquille O’Neal, en move som resulterade i lagets första titel två år senare. Titeln blev särskilt betydelsefull då Mourning mot alla odds lyckats återvända från sin sjukdom och gjort comeback i Heat. Trots att sjukdomen begränsade hans speltid kunde han bland annat bidra med en hjälteinsats i finalen.

2007-2009
Året efter titeln kantades av skadeproblem för Wade och O’Neal och laget slogs ut i första slutspelsrundan. 2007 skickades O’Neal till Phoenix Suns efter bråk med Pat Riley och med Wades fortsatta skadeproblem slutade Miami Heat sist i ligan med 15 vinster och 67 förluster. Lagets otur fortsatte när de 2008 draftade Michael Besley – en av de bästa collegespelarna någonsin. Tyvärr nådde han (i alla fall inte än, han är fortfarande bara 23 bast) inte sin potential och tiden i Miami präglades mest av sådana här bilder.

beasley

2010-2012
Efter år av förluster satte man som Miami Heat-fan alla sina förhoppningar på sommaren 2010. Turen hade kommit till de bästa spelarna från 2003 års collegeklass att signera nya kontrakt (med nya lag, om de ville) och det största priset var så klart LeBron James – ligans bästa spelare.

LeBron James är uppvuxen i Akron, Ohio och när han draftades av grannstadens Cleveland Cavaliers (ett av ligans allra sämsta lag) ansågs han vara någon slags Messiasfigur. James levde upp till all hype, förvandlade i stort sett själv Cleveland till en titelutmanare och tog laget till final 2007. Men frustrerad efter att ha förlorat i slutspelet mot Orlando Magic och Boston Celtics under nästföljande år, och arg på lagets manegement för att de inte rekryterat fler spelare av kvalitet, tyckte han uppenbarligen att det fick vara nog. Efter sju år i Cleveland ville han byta lag. Men istället för att bara skicka ut ett pressmeddelande och förklara situationen för laget och dess fans, anordnade LeBron James (efter flera veckors tystnad) en tv-special – The Decision. 30 minuter in i programmet och efter en lång intervju avslöjande han till slut sitt val. Så här såg det ut:

Reaktionen lät inte vänta på sig. I Cleveland brände folk hans linne på gatorna, lagets ägare skrev ett oerhört bittert öppet brev, han parodierades på tv och fans av andra lag (som även de hade hoppats på att få LeBron) uttryckte sin avsky över att James lämnat Cavaliers i sticket. Dessutom, på åttio- och nittiotalet drevs de bästa NBA-spelarna av att utmana varandra – nu valde LeBron att gå samman med Dwayne Wade, sin främsta rival? Hatet blev ännu värre eftersom Cleveland är en kall stad full av så kallade blue collars och LeBron, av alla platser han kunde flytta till, valde flådiga Miami, en stad som vissa anser vara ett solbränt och silikonfyllt Sodom. På en timme förvandlade The Decision LeBron James från ligans gullegris till hela NBA:s mest hatade spelare.


Å andra sidan – så här glad blev Rick Ross:



Saken gjordes ännu värre av att Miami Heat anordnade en rätt smaklös välkomstfest som snarare liknade ett titelfirande – detta alltså innan det nya laget ens spelat en enda match tillsammans.



När säsongen började buades Miami Heat ut på varje bortamatch. Glåpord haglade över James så fort han nuddade bollen och när laget haltade gottade sig resten av ligan i skadeglädje. James, som vant sig vid fansens ständiga kärlek, var uppenbart tagen av situationen. När Heat och Cavaliers möttes för första gången och James återvände till Cleveland möttes han av en historiskt illasinnad publik (och Star Wars-musik):



James svarade med sin bästa match på säsongen och Miami krossade Cleveland. Trots att ligans alla lag (och fans) gjorde sitt bästa för att sabotera tog sig Miami till final där de ställdes mot Dallas Mavericks. Jag har sällan skådat en större uppslutning bakom ett lag. ALLA hejade på Dallas och James paralyserades av situationen och reducerade sig själv, av outgrundlig anledning, till en dussinspelare. Heat förlorade, ligan andades ut och James-hånet bestod.

lebron

Sommaren 2011 tillbringade James med att vara deprimerad. Enligt egen utsago försökte han förstå vad som hade gått fel och ville hitta tillbaka till det roliga med att spela basket. Han trivdes inte som The Bad Guy och behövde återfå drivkraften. Jag vill gärna tro att han, som Sylvester Stallone i Rocky 3, hittade en homoerotisk träningspartner, lekte lite i vattenbrynet och skuggboxades i cykelbyxor och knästrumpor. Hur han än gjorde återvände han mer fokuserad och förde Miami till slutspelet där han växte till en basketgud och bjöd på det bästa spelet sedan Michael Jordans glansdagar. I finalen plockade han isär Oklahoma City Thunder och även om LeBron-hatet gradvis minskade under säsongen, försvann det till stor del efter finalen – han var helt enkelt för bra för att hata.

lebrontrophy

Det är dock nog bara tillfälligt. Inför säsongen 2012-2013 är Miami Heat fortfarande impopulära och det blev inte bättre av att Ray Allen anslöt från rivalen Boston Celtics. Med sin första titel känns det dock som att James är bättre förberedd rent mentalt och Heat är en av favoriterna att vinna i år igen. Och den här tidningen hittade jag i en butik på Broadway:

hi

Tidigare inlägg:
Amats basketblogg #1 – introduktion
Amats basketblogg #2 – the basics
Amats basketblogg #3 – historielektion i NBA

0 Kommentera

Fler blogginlägg från Amat Levin