Hörni, jag har en sak till att säga om Met-galan.

Och det har med den här bilden att göra.



Fin bild! Så tänker man först. Gulliga de är! Jay Z ser verkligen ut att hantera det faktum att hans tjej, så att säga, stjäl showen riktigt bra. Eller iallafall ganska bra för att vara Mr Världens Ledsnaste Standardansiktsuttryck. Och Beyoncé är ju, ja, Beyoncé. Det är svårt att veta var man ska välja att placera sina ögon.

Men så tittar man lite till. Lite längre ner på bilden. Och chockas.



Vad händer? Jay Z har så uppenbar dad-bod (mer om detta fenomen snart!), hur kan han ha ett smalben the size of ett genomsnittligt ringfinger? Och varför har han satt en (osynlig) gummisnodd runt smalbenet för att riktigt accentuera hur förvriden hans kropp blivit på äldre dagar? Försöker han säga oss något?

Det är Illuminati i sin främsta form, I'm telling you. Tidal förstörde Shawn Carter.

/yours truly, konspirationsteoretiker deluxe

Mosh under svenska hardcorebandet The Hammer.

Jag var på mitt livs första hardcorefestival förra helgen. Om det hade jag nästan räknat med att behöva skriva en riktigt Vice-ig, raljant, hånfull text. Men det blev inte så.

Vad ni måste veta är att jag aldrig har lyssnat på hardcore i hela mitt liv, aldrig har varit på en hardcorespelning, knappt ens har träffat någon som har med hardcore att göra. Sen råkade jag bli ihop med ett hardcore-fan, och sen råkade jag lova att följa med när hans kompisar anordnade en hardcorefestival i Eskilstuna vid namn Alive & Well. Jag var livrädd i veckor innan. Förväntades jag ”mosha”? Skulle jag bli lynchad om jag tog en cigg? Hur skulle jag stå ut med den sanslöst dåliga musiken?

När vi kliver ur bilen vid Balsta Musikslott i Eskilstuna, där Kent en gång för trehundra år sen hade sin replokal, ser jag mig omkring i vild panik. Vad jag ser? Otaliga personer i luvtröjor, skägg, sneakers, kepsar, glasögon, snagg, bandtröjor. De ser inte så konstiga ut (förutom att många killar envisas med att ha på sig knälånga camoshorts). Jag tänker att jag kanske överlever, trots allt. Sen börjar banden.

Miles Ahead.

Den första gruppen som spelar, ett av två band med kvinnlig sångare av de femton som spelar på festivalen totalt, heter Miles Ahead. Mellan låtarna – som jag ärligt talat inte kan säga så mycket om, jag kan än så länge ingenting om hardcore, det låter bara som oljud i mina ovana öron – tar hon upp diverse hjärtefrågor: feminism, djurrätt, antirasism, socialism. Det är så gulligt och fint att resten av kvällen liksom flyter förbi i en dimma av veganska milkshakes och den märkliga dans hardcorefans dansar, så kallat ”moshande”.

En studie i mosh.

Jag skulle vilja stanna vid detta moshande. Det är nästintill omöjligt att beskriva för någon som aldrig har sett det, och ingen som inte har varit på hardcorespelning kan omöjligt ha sett något liknande. I ena sekunden rusar man blint emot varandra, för att i nästa övergå till något som liknar ett sorts stampande i golvet, med ett ben i taget och samtidigt som man slänger med armarna, för att sen kasta sig upp på sina kompisar och bäras över publiken av deras blåmärkta armar. Sen ramlar man ner på golvet. Sen börjar man om igen.

Hardcorescenen, åtminstone den svenska, präglas av straight edge-rörelsen. Festivalen är som en naturlig följd av detta ”drogfri”, alkoholfri, vegansk och smått skräckinjagande. Det är därför jag var rädd för tidigare nämnda ciggutskällning, men jag ser ingen tjära och inga fjädrar under hela helgen. Och det är på sätt och vis en lättnad att ingen dricker, för trots den onekliga fina stämningen är testosteronnivåerna höga. Alkohol hade kunnat utlösa, ni vet, sånt som alkohol brukar utlösa, och det är behagligt att slippa oroa sig.

Lowest Creature.

Jag har sett en kille kasta sig upp i omgivningens händer och tappa sin bruna mössa i processen, varpå fem oroliga killar runtom organiserat plockar upp den och skickar den genom publiken tillbaka till honom. Jag har sett en annan kille falla handlöst rakt in i ett bord med bandtröjor, resa sig upp, borsta av sig, och noggrant rätta till tröjorna igen. Det är inte ocoolt att ha öronproppar. Överlag är det så otroligt sympatiskt, alltihop, att det är svårt att inte tycka om hela scenen, trots märkligt dansande och camoshorts.

Och det är så det slutar. Ett av de sista band som spelar heter xRepentancex och är närmast att betrakta som en sorts undergenre till hardcore kallad hardline*, som – i motsats till hardcorescenen i övrigt – förespråkar pro-life och en sorts tweakad islamism. Det är förstås mindre sympatiskt. Allt inom hardcorescenen är inte perfekt, långt därifrån, men om jag väljer att inte se hardline som representativt för hardcore är jag närmast att betrakta som omvänd. Jag har stått ut med fjorton enskilda spelningar – nej, inte stått ut, jag har faktiskt nästan tyckt att de är behagliga.

Jag moshar inte på den femtonde och sista spelningen. Men jag kommer på mig själv med att röra huvudet fram och tillbaka, nästan omärkligt, i takt med musiken.

***Sen detta skrevs har otaliga mer kunniga hardcorepersoner än jag – som alltså inte kan någonting om hardcore – påpekat att de absolut inte ser xRepentancex som ett hardlineband. Personligen tycker jag att vissa saker verkar, vad ska vi säga, påminna, men jag vet som sagt ingenting. Det är så svårt att höra vad de sjunger om, ni vet. Förlåt för misstag! Snälla sluta bråka om mig i olika hardcoregrupper på Facebook! Jag kommer inte våga komma nästa år!

Det är nästan så att jag skulle vilja gråta en skvätt. Idag publicerar vi min stora omslagsintervju med världsstjärnan Zara Larsson här på nöjesguiden.se, och imorgon kommer pappersnumret med samma världsstjärna på omslaget.

Jag och Zara pratar om hennes relation till Beyoncé, hur det var att växa upp som ofrivillig barnstjärna, och följderna av att våga säga vad man tycker om exempelvis feminism. 

Känner liksom ett behov av att tacka alla inblandade, haha, men nöjer mig med att berätta för er att min kollega Robin Wellström som har byggt designen till intervjun är en magiker. Han kan allt! 

Och, on another note – här är mitt favoritcitat ur intervjun: 

"Det kanske verkar tråkigt för de som ger mig beröm, men jag svarar mycket hellre på de som är jobbiga eller skriver någon äcklig kommentar. Den som är snäll är redan bra, förstår du? Jag har börjat blocka folk på senaste tiden. Folk säger att alla får säga vad de tycker, att luften är fri, men nej, varför ska du komma här och kalla mig för feministhora? Vad vill du säga med det? Det får du inte, och så blockar jag bara."



Gud, det var verkligen exakt lika skakigt som jag beskriver i början av texten, sekunderna innan Zara skulle komma till kontoret. Av någon anledning hade mina kontorskompisar fått för sig att vi skulle "bjuda på något" när hon kom, och terroriserade mig i flera veckor innan kring vad jag skulle "bjuda på". Kan avslöja att jag bjöd på vatten. Men Zara var glad ändå (tror jag).

Läs här, om ni mot förmodan inte har klickat än: Zara Larsson vill vara fri.

/än idag skakig

Jag känner mig frälst av att ha varit i närheten av Nicki Minaj och det är ingen överdrift. 

Alltså, själva konserten igår i Globen var sådär. Men jag går händelserna i förväg – det började ju med Trey Songz. Ärligt talat, det enda som var kul var när jag väste till min office bestie Anna att en av de skärmsläckare från tidigt tvåtusental han använde som backdrop, den som bestod av fallande vattendroppar till nån låt om att han var blöt, nog i själva verket var sperma. Annars: en hel timmes förband? Det funkar inte, alltså.

Roddare lägger ut några plywoodskivor på scen mellan Trey och Nicki. Vet inte varför.

Men efter tusen år av scenombygge (gör det innan Globen är fyllt av människor, snälla?) kom till slut Nicki ut på scen. Vilken uppenbarelse hon är, hörni, det är faktiskt helt sinnessjukt. Jag kunde liksom inte sluta le/tåras/o-facea. Hon kändes så mäktig i sitt svarta spetssläp (förutom när hon fastnade med klacken i det, stackarn som inte har provat scenkläderna in action!), äkta ledsen drottning som tittar ut över sitt kungadöme av fans. Roligt, dock, att hon hade en balettdansös under The Crying Game som på håll såg ut som en exakt kopia av Sias protegé Maddy Ziegler.

Till skillnad från samtliga andra människor i min egen ålder och uppåt älskar jag ju Roman Reloaded-Nicki. Därför för glad när Super Bass (den är från Pink Friday, jag vet), Va Va Voom, Pound The Alarm, Whip It (min favoritlåt) och till slut Starships kom i snabb följd! Har svårt att förstå åsikten att det är ”slöseri” av Nicki att göra den typen av musik eftersom hon ju gör det otroligt bra. Och ändå rappar asmycket i ovan nämnda låtar, till skillnad från i tråkiga Grand Piano, säg. Dansade så mycket i min stol att jag senare skämdes inför mitt sällskap. Ja, jag hade sittplats. Prata inte om det.



Däremot måste vi prata extra mycket om Trini Dem Girls. Alltså. Dansen! Gapade mig igenom hela. Fattar inte hur jag ska kunna göra något annat än att loopa videon ovan under de närmsta dagarna.

Kakan skrev väldigt bra om Nicki inför konserten, om hur mycket man hoppas att hon inte ska ha övergett sin "tidigare" bisexualitet. Därför så tacksamt när hon låtsaslåg med sina kvinnliga dansare… Och när hon hotade med att spanka den som inte kunde hela hennes andra skiva! Jo tack. Blev extra kär i henne för att hennes bröst också var för stora för alla hennes bh:ar (återigen, älskling, prova scenkläderna innan du går på scen) så hon var tvungen att gå och dra i bh-banden hela tiden, hålla för brösten med en hand när hon sprang över scen. Det är äkta igenkänning. Och man trodde inte att man skulle kunna känna igen sig i någon del av någon som är så fulländad.



Så ledsen när hon hoppade över "fuck the skinny bitches" i Anaconda! Var inte det framförandet dessutom oväntat odramatiskt, med tanke på hur gigantisk impact låten har haft under andra halvan av 2014? Lite röv på några pallar och sen var den över. Överlag var hela spelningen ganska händelselös, om man jämför med hur Lady Gaga hade byggt om hela Globen till en syratripp eller hur Beyoncé svävade runt över stora delar av arenan. Jag hade väntat mig mer av en artist som gjort sig så känd för sin extravagans, liksom. Men det var fint när hon tog upp fansen från Nacka/Kurdistan.

Å andra sidan var jag som sagt helt golvad av att befinna mig i samma rum som en så uppenbart larger than life. Det gjorde inget att det kändes halvnoga inövat och stundtals lite segt. Det var nästan de bästa stunderna, när man kunde fokusera på att titta på Nicki istället för på avancerad sittdans. Försöka förstå att hon faktiskt stod där på riktigt.

P.S. För en något mer kvalificerad/något mindre babblig åsikt, läs istället Sanna Bergs förstklassiga recension. D.S.

Två med oväntad ålder: Maddy Ziegler och Sia Furler.

Se det här som en pågående serie av scoop – först avslöjar jag Kanyes (inte så hemliga) längd, och nu: Sias (inte så hemliga) ålder.

Men ärligt, vem hade kunnat gissa att hon är fyrtio? Jag har, min osunda kärlek till Chandelier till trots, aldrig googlat Sia. Alltså, jag har aldrig tagit reda på hur hon ser ut. Döm alltså om min förvåning när jag plötsligt drabbades av en oemotståndlig lust att få se hennes ansikte framifrån och inte bara som en page i en fåtölj, Skavlan-style.



Så jag googlade. Och chockades! Både av hennes utseende och av hennes ålder. Har så svårt att få ihop det ansiktet, och att ha nått åldern "definitivt vuxen", med party girls don't get hurt. Tycker hennes röst skriker max 29. Men det kanske bara är jag som är ung.

Å andra sidan blir jag chockad av varje fakta om kändisar jag får veta (alldeles nyss: att Rihanna bara är 27! + att hon tydligen har ihop det med Leo DiCaprio, hur kan jag missa sånt?), så jag vet inte, det här kanske bara är scoop för mig och ingen annan.