Jag känner mig frälst av att ha varit i närheten av Nicki Minaj och det är ingen överdrift. 

Alltså, själva konserten igår i Globen var sådär. Men jag går händelserna i förväg – det började ju med Trey Songz. Ärligt talat, det enda som var kul var när jag väste till min office bestie Anna att en av de skärmsläckare från tidigt tvåtusental han använde som backdrop, den som bestod av fallande vattendroppar till nån låt om att han var blöt, nog i själva verket var sperma. Annars: en hel timmes förband? Det funkar inte, alltså.

Roddare lägger ut några plywoodskivor på scen mellan Trey och Nicki. Vet inte varför.

Men efter tusen år av scenombygge (gör det innan Globen är fyllt av människor, snälla?) kom till slut Nicki ut på scen. Vilken uppenbarelse hon är, hörni, det är faktiskt helt sinnessjukt. Jag kunde liksom inte sluta le/tåras/o-facea. Hon kändes så mäktig i sitt svarta spetssläp (förutom när hon fastnade med klacken i det, stackarn som inte har provat scenkläderna in action!), äkta ledsen drottning som tittar ut över sitt kungadöme av fans. Roligt, dock, att hon hade en balettdansös under The Crying Game som på håll såg ut som en exakt kopia av Sias protegé Maddy Ziegler.

Till skillnad från samtliga andra människor i min egen ålder och uppåt älskar jag ju Roman Reloaded-Nicki. Därför för glad när Super Bass (den är från Pink Friday, jag vet), Va Va Voom, Pound The Alarm, Whip It (min favoritlåt) och till slut Starships kom i snabb följd! Har svårt att förstå åsikten att det är ”slöseri” av Nicki att göra den typen av musik eftersom hon ju gör det otroligt bra. Och ändå rappar asmycket i ovan nämnda låtar, till skillnad från i tråkiga Grand Piano, säg. Dansade så mycket i min stol att jag senare skämdes inför mitt sällskap. Ja, jag hade sittplats. Prata inte om det.



Däremot måste vi prata extra mycket om Trini Dem Girls. Alltså. Dansen! Gapade mig igenom hela. Fattar inte hur jag ska kunna göra något annat än att loopa videon ovan under de närmsta dagarna.

Kakan skrev väldigt bra om Nicki inför konserten, om hur mycket man hoppas att hon inte ska ha övergett sin "tidigare" bisexualitet. Därför så tacksamt när hon låtsaslåg med sina kvinnliga dansare… Och när hon hotade med att spanka den som inte kunde hela hennes andra skiva! Jo tack. Blev extra kär i henne för att hennes bröst också var för stora för alla hennes bh:ar (återigen, älskling, prova scenkläderna innan du går på scen) så hon var tvungen att gå och dra i bh-banden hela tiden, hålla för brösten med en hand när hon sprang över scen. Det är äkta igenkänning. Och man trodde inte att man skulle kunna känna igen sig i någon del av någon som är så fulländad.



Så ledsen när hon hoppade över "fuck the skinny bitches" i Anaconda! Var inte det framförandet dessutom oväntat odramatiskt, med tanke på hur gigantisk impact låten har haft under andra halvan av 2014? Lite röv på några pallar och sen var den över. Överlag var hela spelningen ganska händelselös, om man jämför med hur Lady Gaga hade byggt om hela Globen till en syratripp eller hur Beyoncé svävade runt över stora delar av arenan. Jag hade väntat mig mer av en artist som gjort sig så känd för sin extravagans, liksom. Men det var fint när hon tog upp fansen från Nacka/Kurdistan.

Å andra sidan var jag som sagt helt golvad av att befinna mig i samma rum som en så uppenbart larger than life. Det gjorde inget att det kändes halvnoga inövat och stundtals lite segt. Det var nästan de bästa stunderna, när man kunde fokusera på att titta på Nicki istället för på avancerad sittdans. Försöka förstå att hon faktiskt stod där på riktigt.

P.S. För en något mer kvalificerad/något mindre babblig åsikt, läs istället Sanna Bergs förstklassiga recension. D.S.