Vem klär dig?

Vem bestämmer egentligen vad du har på dig om det inte är du själv? Ända sedan du föddes har du fått höra saker som "modet dikterar" eller "i höst måste man..." vilket ger intrycket av att det faktiskt någonstans sitter en grupp människor och tänker ut vad för kläder vanliga dödliga som du och jag bör bära för att inte bli utskrattade. Nu ska jag berätta en sak: det svenska moderådet sitter just nu och arbetar med modet år 2002! För redan nu har man, beroende på vilka färger garnfabrikerna använder, vissa riktlinjer om vad det kan bli för färgskalor. När sedan tygfabrikerna börjar konstruera tyger kan man ännu säkrare säga hur kläderna kommer att se ut. Det känns som att modet mer eller mindre spikas genom ett antal tygmässor och tillgång till råvaror på den internationella marknaden. Det är inte helt fel att se det på det sättet. Men, det är en förenklad bild. För lika lite som modet bestäms på catwalken, bestäms det på Première Vision, den stora tygmässan i Paris där "alla" köper sina tyger. Inte heller bestämmer svenska moderådet vad vi ska ha på oss. Och ärligt talat tror jag inte att några garnfabrikörer i Kazakstan dikterar modet för två år framöver. Mode är härligt på det där sättet att det är omöjligt att styra. Det finns för många faktorer och aktörer för att det skulle fungera. Möjligtvis kan man inrikta sig på en viss typ av mode, då kan man göra vissa förutsägelser - det var väl inte särskilt svårt att gissa att 80-talet skulle få en comeback? Samtidigt är inte allt 80-tal. Det finns så många olika strömningar i modet i dag att man nästan, utan att överdriva, kan klä sig hur som helst. Men hur kommer det sig att folk ändå ser så lika ut? Hur kommer det sig att vi upptäcker samma saker ungefär samtidigt? Svaret är ganska enkelt, men först en liten liknelse: När jag var yngre funderade jag ofta över varför tyskar var så otroligt fult klädda. Den mystiken klarnade när jag besökte den lilla staden Kehl, som ligger precis vid floden Rehn som gränsar till Strasbourg och Frankrike. Ett besök på varuhuset i staden förklarade tydligt var tyskarna fick tag på sina gräsliga träningsoveraller och stentvättade jeans. Folk köpte helt enkelt det som fanns. För medan det var omöjligt att få tag på stentvättade byxor i Sverige, var det de vanligaste jeansen i Kehls affärer. Detta var 1994, men en liknande sak kan sägas om min hemstad Borås. I i takt med att utbudet skärpts har Boråsarna blivit snyggare. I början av 90-talet hade tjejerna mörkblå jeans, vit volangbrus, solariebränna, blont permanentat hår och sprayad stå-lugg. Killarna hade mörkblå jeans, vit farfarströja, mittbenepage och guldörhängen i båda öronen. Nu klär sig alla i Filippa K. Det är utbudet som bestämmer hur de flesta klär sig. Den främsta tillgången många har till mode är skyltningen i affärer. Så att svenskar klär sig bra och enhetligt beror mest på att det är sådant utbudet är. Det kanske känns taskigt att peka ut någon som ansvarig för hur vi klär oss. Och tidigare i artikeln står det till och med att det inte går att styra. Det är korrekt att det inte går att styra modet, men när det finns en uppsjö olika stilar och moden måste någon göra ett urval. Denna någon är den som är inköpsansvarig i butiken. Inköparna brukar alltid slå ifrån sig och säga att marknaden är för liten, och det kanske de har rätt i, men det är fortfarande de som gör urvalet. "Ingen köper konstiga kläder!", säger de. Ingen kan köpa konstiga kläder, för de har inte tagit in några. Till slut måste väl ändå ansvaret falla på de som bestämmmer vilka kläder som finns i butikerna? För om Elle, Café, Vogue, The Face, iD eller Veckorevyn bestämde skulle vi se en mycket större variation i butikerna än vad vi gör. Och om garnfabrikerna i Kazakstan bestämde? Tja, då skulle det vara löjligt enkelt med mode. Inköparna brukar lägga över ansvaret för sina val på marknaden. De tolkar bara marknaden, och eftersom marknaden inte tillåter vågade val blir det heller inga. Det är krasst ekonomiskt tänkande; en enkel svart polo säljer, till skillnad från den där pingvinärmade saken. Förutom att det känns lite elakt att bolla vidare ansvaret till vanligt folk - som alla vet inte är de som bestämmer - återstår fortfarande det grundläggande: Inköparna gör urvalet. Utbudet är inget problem som begränsar sig till stora varuhus, det är ett problem som gäller alla typer av affärer. Gå in på Gucci i Stockholm och du ser bara säkra kort, gå in på jus för den delen, och du inser att de där roliga plaggen från Burfitt du sett i alla tidningar inte går att köpa. Här finns bara jeans och t-shirts. Säkra kort är inte så konstigt om man jobbar med en liten butik. Men butiker som går runt genom ett större märke borde väl ändå kunna ha "hysteriska hörnet" eller "galna garderoben" utan att för den skull göra någon jättestor satsning och uppoffring? Teoretisk sett borde det räcka med att man breddar utbudet för att människor i Sverige ska klä sig mer varierat. Om inköparna tar in några "galna" kreationer kommer det i slutändan att skapa fler galenklädda människor. Teoretisk sett. Något säger mig att inköparna inte litar på praktiken.