Höstens förrädiska vindar är här och det kan behövas något att se fram emot. Såsom Panoramica - Sveriges största latinamerikanska filmfestival. Nöjesguiden har pratat med en av festivalens konstnärliga ledare.
Den sjunde upplagan av Stockholms latinamerikanska festival Panoramica pågår den 21-26 september och är som många andra evenemang numera en hybrid mellan det fysiska och det digitala. Arrangörerna vill "bjuda in till en reflektion av hur Latinamerika idag kan vara en smältdeg av olika kulturer men där kampen fungerar som en enande kraft." Johan Fogde Dias som sitter i festivalens programråd berättar för Nöjesguiden om årets program och om sina egna favoriter.
Vad har Panoramica för tema i år?
—Årets upplaga av Panoramica har egentligen två teman, eller rättare sagt ett tema och ett fokus för att förvirra ännu mer. Vi märkte tidigt i programarbetet hur moderskap återkom som central utgångspunkt i många av årets filmer och det kändes också som ett allt viktigare tema, hur moderrollen ser ut i regionen idag. Förutom moderskap har vi också valt att belysa vilka utmaningar de olika ursprungsfolken från de latinamerikanska länderna står inför när det gäller att skydda sitt sätt och leva, och hur kampen de för också bidrar till att lösa klimatkrisen.
Vilka är ni som gör festivalen?
—Själva hjärtat som står bakom festivalen är Monica Hernandez Rejon, Alan Stein, Clarice Goulart och jag själv då. Alla är från olika länder i Latinamerika eller har anknytning till regionen, och det är vår gemensamma passion för film och kultur som binder ihop Panoramica. Utöver oss själva har vi ett härligt gäng som år in och år ut hjälper till med produktionen, oavsett om det är filmfestival eller filmklubb.
Hur har pandemin påverkat arbetet med årets festival?
—Pandemin slog till hårt förra året, men det gäller nog alla kulturaktörer. Vi har precis som många andra fått kämpa för att kunna tillgängliggöra kultur i andra former än på det sociala vis som så många är vana vid (och älskar) med festival. Det största avtrycket efter pandemin är vår digitala omvandling – idag kan vi stoltsera med att erbjuda latinamerikansk film online till hela Sverige och inte enbart inom Stockholm.
Dina tre subjektiva festivaltips ingen får missa under Panoramica 2021?
—Subjektivt gillar jag!
Jag vill verkligen lyfta årets invigningsfilm El perro que no calla av Ana Katz, en mörk dramakomedi om att anpassa sig till jordens undergång och hur viktiga sociala möten är— kanske refererar den lite till pandemin vi lever i just nu.
Annars gillar jag filmer som bearbetar krig utan att visa kriget i bild. Filmen Chaco handlar om den konflikt som Bolivia och Paraguay hade under trettiotalet, berättad utifrån ett gäng soldater som tvivlar på betydelsen av nationalitet (eftersom de tillhör olika ursprungsfolk), krigets ändamål och deras envisa tyska pensionerade general som ständigt tvingar dem framåt. Filmen visar inte krigets brutalitet utan den psykologiska övergivenhet soldaterna känner när de vandrar genom den torra Chaco-öknen i ”jakt” på en fiende de aldrig finner. Otroligt fint foto också!
Sist men inte minst vill jag lyfta en dokumentärfilm, för vi älskar dokumentärer. The Seventeen av Celina Escher får sverigepremiär i samband med Panoramica och ger oss en mörk inblick i El Salvadors abortlagstiftning. Namnet på dokumentären refererar till den grupp kvinnor som sitter i fängelse anklagade för mord på grund av missfall eller dödfödsel. Utifrån deras ledare Teodora Vásquez får vi en inblick i hur statligt våld mot kvinnor ser ut men också i den solidaritet och det systerskap som finns inom gruppen. En stark film inom ramen för vårt huvudtema.
Bonusfråga. Ingmar Bergman sa en gång apropå festivaler att de är "en korsning av idealism och krassaste materialitet." Vad tycker du vi behöver filmfestivaler till?
—Delvis tycker jag filmfestivaler är otroligt viktiga i diversifieringen av filmlandskapet i Sverige, helst hade jag önskat att filmfestivaler vore nationella så alla kunde ta del av dem. Men det är ju på ”väg” nu när det digitala landskapet breder ut sig, även om jag personligen tycker film är bäst på bio i och med publikkontakten.
Och vi behövs också i det här landskapet som jag nämner eftersom de filmer som majoriteten nås av oftast kommer från några få stora produktionsområden. Trots att det finns en stor diaspora här distribueras väldigt få latinamerikanska filmer i Sverige. Panoramica kan tillsammans med andra filmfestivaler såsom CinemAfrica, CinemaQueer, Malmö Arab Film Festival, Bergmanveckan (för att återgå till ditt citat), m.fl. bredda våra intryck och varje år ge många olika vinklar.
Dessutom är det ju på filmfestival man kan få träffa andra filmälskare och dela filmupplevelser, kanske i samband med ett regissörsbesök. Med oss ”mindre” festivaler känns det alltid som en stor familj som är med från början till slut, och som man aldrig vill lämna.
