Vi bad sex kända snyggon dyka upp till plåtningen med det konstigaste de kunde hitta i garderoben. Vår oro var obefogad.
Dregen
Berätta om din outfit!
–Det är ett par röda pumps som jag köpte i San Francisco 2001 på en nattöppen liten butik efter en Backyard Babies-spelning. Lux Interior och Poison Ivy från The Cramps hade varit på vårt gig och hade pumps på sig. Efter att de hade gått från logen tänkte jag att jag måste ha ett par sådana puppor!
Vad har du för skostorlek? Är det inte svårt att få tag på så där snygga klackskor i mansstorlek?
–41. Jag hade nog lite tur där på natten. Butiken hette Big Mamas och sålde mestadels underkläder och skor i XXL och uppåt...
Är det viktigt att ha en stil som funkar ihop med ens artistiska framtoning?
–Både och. Det är ändå kvalitet och pondus som avgör i slutändan. Inte kläder och tuffa hattar. Jag tror att gränserna håller på att suddas ut, på gott och ont. Jag menar, Amy Winehouse ser ju ut att kunna spela i vilket jävla kängpunk-band som helst från Finspång.
Det sägs att man inte ska skaffa tatueringar för att folk tittar snett på en och att man får svårare att få jobb. Blir folk rädda för dig när du går på stan?
–Vår idé med tatueringar från början var ju att inte kunna få ett jobb av Arbetsförmedlingen, utan att kunna leva på vår musik. Som sagt, gränserna suddas ut. Min mamma tatuerade sig när hon var 60. Då blev jag lite rädd.
Vill du provocera med din stil?
–Nej. Snarare inspirera. Provokationen ligger mer i attityden och uppsikten.
Började du tänka mer på hur du klädde dig när du blev känd?
–Faktiskt tvärtom. Innan jag blev poppis ville jag nog synas mer och sticka ut. Nu är självkänslan och självsäkerheten på topp, då kan man skita i matchande skor och sånt tjafs. Men kläder är jävligt roligt. Det tycker jag.
Får du klädspons?
–Jag har inga skrivna kontrakt med klädmärken. Men ja, jag har fått en hel del kläder.
Vilka stilfaser har du gått igenom?
–KISS-fasen. Nit- och punkfasen. Läderbrallsfasen, pannbandsfasen och hjälp-jag-är-så-sliten-och-bakis-i-Adidas-brallor-fasen...
Är svenskar stilsäkra och trendsättande eller ängsliga och nervösa?
–De flesta är tyvärr nervöst stilsäkra.
Veronica Maggio & Amanda Jenssen
Ni har nästan på pricken likadana outfits!
Amanda Jenssen: Shit vad sjukt. Har du också en sådan?
Veronica Maggio: Ja. När är din ifrån?
AJ: Det är typ nu, den finns på Puma. Jag skulle skaffa nya overaller
till bandet så vi kände oss som ett “team”. Så fick jag se de här och
tänkte: “Tenniskläder, va gött”.
Vad är det med den här stilen ni gillar?
AJ: För mig var det så att jag alltid varit fascinerad av tennis, man har klätt sig för att spela, det är stilrent. Alltså, jag spelar ju inte, men jag gillar looken i teorin.
VM: Jag hade en period när jag var inne på sportkläder. Första och enda gången jag burit den var på en spelning på Stadion för två år sedan. Efteråt kom Håkan Hellström fram och bara: “Snygg... eh snygg... ja vad ska man kalla den?” Jag tror jag hade en period när jag försökte överge mina damiga prickiga klänningar, och bli lite mer streetig och sportig, haha. Helt misslyckat. Allt är ju fint om man löper linan ut, men det är svårare när man bli övertänd och tror att en sådan här grej ska funka i vardagslivet. Det är ofta bättre på bild än i verkligheten.
AJ: Ja, men det tänkte man ju inte på då. Jag har bara haft den en gång i replokalen. Då var det bara som att jag vaknade och tänkte: “Okej, idag är jag Sporty Spice”... Jag har haft sådana faser när jag är sjukt såld på uniformer: sjömanskostym, fängelsekläder och så där. Som tur är träffade jag en stylist
som kunde trycka upp alla mina sjuka uniformer. Helt underbart. Jag är en sucker för teman.
Har ni klädspons?
VM: Nja, jag har fått låna mycket grejer. Men det är svårt att få. Då ska man typ vara Kent eller Robyn.
AJ: Alltså, jag har ju sponsorer, men det är inte så att de försöker påverka en och liksom “Okej, 500 spänn om du har på dig den här”. Jag har en bra deal. Man måste leva fritt.
Vilken generations unga hade bäst stil: din mormors, din mammas eller din egen?
AJ: Sextiotalet när min mormor var ung.
VM: Vadå, får jag bara välja min eller mormors?
Nej du får välja vad du vill. Din gammelmormor om du vill.
AJ: Ta barocken! Lätt! Hahaha.
VM: Nej, jag skulle nog välja nu. För då kan man välja alla stilar.
AJ: Smart. Från barocken och framåt.
VM: Det är i och för sig roligt att titta på kort från till exempel femtiotalet när det var så tydligt och enhetligt. Det kommer inte vara samma sak
att kolla på bilder från 2008.
AJ: Nä, fast man vet ju aldrig.
Vilka kläder har ni haft på er allra mest, alltså i timmar räknat?
AJ: Oj. Jag har en pyjamas från när jag var liten som jag jämt hade. Om man räknar en pyjamas.
Jag kan nästan få på mig den fortfarande.
VM: Ett par vita converse. Inget kan konkurrera med dem.
AJ: Jag hade faktiskt på mig den pyjamasen i radio, hos Adam & Gry. Jag hade laundry day, men de var såklart tvungna att påpeka det. “Snygg klänning!” “Det är ingen klänning, det är min pyjamas.” Det är sällan man kallar någon som gillar Bertold Brecht för teateroffer, eller någon som är nere minigolf för minigolfoffer.
Varför säger man “modeoffer”?
VM: Det är väl för att mode känns ytligt.
Du menar till skillnad från det bråddjupa spelet minigolf?
Vm: Nej, men mode kan man ju vara slav under. Teater kan vara en sak som bara ger.
AJ: Om man bara låter sig inspireras är det ju coolt. Men det beror på var i landet man är. I Stockholm är de mer high fashion och så där, jag kommer ju från Skåneland.
VM: Nej, men det är klart det är lite ängsligt. Det finns så mycket att välja på, det blir svårare och svårare att hänga med. Och vissa som känner att de måste göra det, men inte kan, blir stressade. Sedan i vissa mindre städer kan det utvecklas
en väldigt enhetlig stil som alla ska ha. Som i Uppsala som jag kommer från, där alla gick runt i någon modsig bohempopstil och bara fikade. Då blir det enklare.
Katrin Schulman
Berätta om din outfit!
Den här klänningen fick jag av min mamma när jag tog studenten. Det var den finaste och dyraste klänning jag fått, 1 500 kronor kostade den. Jag hade den på mig på alla studentskivor och sen har jag haft den som favoritklänning ända fram tills för bara några år sen, typ fem, då jag insåg att den är förskräcklig och att jag ser ut som en regnskog i den.
Vad brukade du ha på dig i Mix Megapols studio på morgnarna när du var vikarie i somras? Kändes det viktigt att vara snyggt klädd för självkänslan eller struntade du i det eftersom du ändå inte syntes?
–När jag jobbade där hade jag nästan på mig samma sak varje morgon. Ett par svarta chinos och en tisha. Osminkad och jävlig.
Är det viktigt att ha en klädstil som är kompatibel med din professionella framtoning och yrkesroll?
–Inte alls. Jag drar på mig en kostym när jag ska på ett möte som kräver det. Men det är mycket sällan. Första gången som jag träffar ett nytt företag och jag vet att det kan vara äldre människor på mötet sker det. Men redan på andra mötet har jag på mig slappa kläder. Jag är inte strikt av mig, men klär mig alltid på ett “trevligt” sätt som inte sticker ut.
Läser du modebloggar?
–Nej.
Tycker du att svenskar är stiliga eller ängsliga?
–Både och. Svenskar är mycket stiliga, men om man ser lite närmare på “modefolket” så har de alla samma kläder på sig. De har till och med samma färg på naglarna. Det är tramsigt och verkligen ängsligt. Men är det inte ängsliga människor som följer modet? Är man inte ängslig om man har på sig något bara för att någon säger det..?
Vilka olika klädfaser har du gått igenom?
–Kickerfasen. Då var det svarta Reebok, tajts, stor kofta, och knut på huvudet som gällde. Och åttiotal med stentvättade jeans och stora axelvaddar. Jag äääälskade axelvaddar!
Vad skulle du aldrig ta på dig?
–Det finns inget sånt.
Du är ju rätt kaxig, men hur är det klädmässigt — vill du hellre sticka ut eller smälta in?
–Till vardags vill jag alltid smälta in. Jag vill inte ta fokus från det som jag gör. Jag vill att folk ska lyssna på vad jag säger, inte sitta och fundera på vad jag har på mig. Sen är jag så stressad och fokuserad på allt jag gör att jag inte har tid att grubbla över vad jag drar på mig på morgonen. Jag lägger ingen prio på det. Till fest däremot är det tvärt om. Då vill jag bara att folk ska fundera över vad jag har på mig. Haha. Inte på vad jag säger. Jag lägger ner mycket tid och pengar på kläder som jag har på natten. Älskar det! Ju mer orginell klänning eller outfit desto bättre!
Sofia Talvik
Berätta om din outfit!
–Jo, den här... discodressen skaffade jag när jag och Sophie Rimheden gjorde en sommarlåt ihop, Midsummer Night. Det var någon konstig discomusik och vi skulle ta pressbilder. Själva shortsdressen är faktiskt från H&M. Jag aldrig haft på mig den sedan dess, men inte kunnat slänga den heller. Fast det känns konstigt det här. Som att jag är på Moore-plåtning, haha.
Är det viktigt att ha en klädstil som är kompatibel med ens musikaliska framtoning?
–Nej. Inte alls. När jag släppte min första skiva, det var ju lite i singersongwriter-facket, var det noga att man skulle vara ful och osminkad med gummistövlar. För att vara autentisk. Vad fan är det? Jag har aldrig varit sådan, jag gillar att klä upp mig, inte ner mig.
Läser du modebloggar?
–Nej, de är ofta så insnöade. Jag tycker jättemycket om vackra kläder. Men jag sätter inte upp håret i en chinjong bara för att modebloggarna har det.
Men är svenskar stiliga eller ängsliga?
–Svenskar är skitbra på att klä sig trendigt och snyggt. Speciellt svenska killar. Om man kommer till USA har de fortfarande sådana “USA-jeans”, fula, utan märke som sitter helt fel. Och så är det även i en hipp stad som New York, de flesta klär sig fult. I typ Japan och Bangkok däremot är de skitstiliga.
Vilka olika modefaser har du haft?
–När jag var 14–15 var jag punkare, gjorde dreads med sockervatten och hängde på punkkonserter. Sedan var jag inne på sextiotal, hade utsvängda byxor och lyssnade på The Doors och Janis Joplin.
Din senaste skiva Jonestown har tagit sitt namn efter massmordet på Folkets tempel-medlemmarna i Jonestown i slutet på Sjuttiotalet. Finns det en sektlook?
–Jag vet inte, men sektblick. Frälst blick, stirrig, lidelsefull.
Vem har snyggast stil, Jim Jones eller Charles Manson?
–Jag måste säga Jim Jones... Fast alltså, jag måste ju säga att det var en väldigt hemsk händelse. Jag vill ju inte att någon ska tro att jag döpt skivan till det för att Jim Jones har coola glasögon.
Till sist, vilket plagg kommer du inte röra i med tång 2009?
–Harembyxan!
Michelle Meadows
Pyjamas under jeans?
–Alltså jag visste inte riktigt vad jag skulle ta med mig till plåtningen. Jag har haft på mig så mycket grejer som varit fel för tillfället, typ gått ut och festat med fejkblod i håret… Den här vackra kreationen hade jag på Sture en vinterkväll. Min bff som bor utomlands var på besök. Eftersom jag låg hemma och tog rekord i förkylning hade jag inte hunnit träffa henne en enda gång. Sista kvällen lovade jag att vi skulle gå ut. Jag hade stora planer på att banga men när jag ringde hade hon redan åkt, utan svensk mobil, så jag var ju tvungen att åka och möta upp henne. Det var kallt, jag var lat, så jag beslutade att sätta på mig kläderna över pyjamasen. Hur som helst, vi går ut festar och sen när jag ska hem ser jag att min pyjamas har stuckit ut hela kvällen. Snyggt.
Vad är det för pyjamas?
–Den är från min farmor. Jag tror hon har köpt den på typ Jysk bäddlager.
Finns det en skådislook?
–Nja, jag vet inte. Kanske skådiskillar som odlar buskigt skägg?
Är svenskar stiliga och moderna eller ängsligt trendkänsliga?
–Snygga tycker jag. Jag har varit och bott utomlands mycket och i ljuset av det ser svenskar väldigt snygga ut. Jag ger dem tummen upp!
Om du fick en miljon, skulle du byta garderob med Michael Segerström under helt år?
–Ja visst. Jag skulle tvätta kläderna, inga problem. Det är ju lättförtjänta pengar.
För 100 000 då?
–Ja visst.
Okej, för 1500 spänn då?
–Nej, det är det inte värt. Han har så stora kläder.
Vad har du för favoritdesigner?
–Jag tror inte jag har någon. Det är som med musik och film och så där. Jag kan gilla en låt eller ett plagg, inte hela skivan eller kollektionen. Generellt gillar jag feminina plagg. Klänningar...siden och rosor och grejer, ja du ser ju på den här fina jyskpyjamasen.
Vilka faser har du gått igenom?
–Jag har alltid gillat starka färger. Fram tills för bara ett par år sedan hade jag åttiotalstals-neonkläder och stentvättade jeans, alltså jag hade det jämt. Färgglada benvärmare, cerise, rosa, turkost, hela köret. Det var först när jag började på mitt första riktiga jobb (som innovationsdesigner) som jag tänkte: “Fan, jag måste köpa en kavaj, det här funkar inte”. I Darling hade min karaktär nästan bara bruna och beiga kläder på sig. Jag har märkt att jag haft mycket mer brunt själv efter inspelningen.
Har du blivit det allra minsta mer medveten om hur du klär dig nu när du är igenkänd?
–Nej, jag är för lat och mycket mindre fåfäng nu än jag var för ett par år sedan. Dessutom är det ingen som känner igen mig! När jag var nere och spelade in en film på Gotland i somras och det kom fram några statister och frågade om jag varit med i något tidigare. När jag svarade Darling sa de att de sett den flera gånger, sedan undrade de vem jag spelade. Någon av hennes vänner? Så jag är absolut inte igenkänd. De som eventuellt har sett mig i Darling tycker att jag ser annorlunda ut i verkligheten.
Så din stil har inte påverkats alltså.
–Nej. Däremot kan min mamma ringa och säga “Lyssna nu, du får bara ha på dig lila, aprikos, silver och korall, då kommer det gå bra för dig”. Hon är ganska new age av sig. Hon tänker att eftersom jag är jungfru och stjärnorna står på ett visst sätt så ska jag lägga en grön sten, en peridot i badrummet, eller typ en flodhäst. “Du ska bara bo i södra sidan av lägenheten. Sedan är det bra om du gifter dig och byter efternamn, då blir dina bokstäver bättre. Det är bra för din karriär”.
