Desillusionerade kvinnoblickar från Kina, Kanada och Saudiarabien.
Idag kändes det som att temperaturen utanför Zita var lika kall som den verklighet som visades på Stockholms feministiska filmfestivals duk. Den avslappnade mingelstämningen i foajén stod i kontrast mot skildrade våldtäkter, utpressningar, skuldbelägganden och ensamhet.
Den film som inte kommer att lämna hornhinnorna på länge är definitivt Angels wear white. Vivian Qu talar med detta mästerverk klarspråk om hur det är att vara en lägre ställd kvinna i Kina. Så som en av karaktärerna bittert sammanfattar det: "Om jag återföds vill jag inte vara kvinna, jag kan inte gå igenom det här helvetet igen."
Angels Wear White är en poetisk film om förtvivlan, vars perfekta metafor är den stora statyn av Marilyn Monroe som står på stranden. En turistmagnet, ett sexuellt laddat objekt och slutligen en vytäckande reklampelare, onödig ballast.
Regissören blottar Kinas smutsiga sociopolitiska byk: korruption, en maffia som har lika mycket att säga som lokalpolitikerna, girighet som vinner över föräldrakärlek. Och så den vitklädda friheten som trots allt inger hopp.
Mindre patosfyllt blir det om dagens andra film, den kanadensiska Never Steady, Never Still, som jag knappt upplevde som feministisk (förmodligen kvalade den in eftersom regissören är en kvinna). Festivalstatyetten för bästa roll skulle jag utan tvekan tilldela Shirley Henderson som är helt lysande som den parkinsonsjuka Judy. Synd bara att hon förminskas till martyr, en mor till en vilsen tjugoåring som löser alla sina problem med våld, sexköp, droger och ragg (det är en kille, är någon förvånad?). Ja, och vad säger modern som nästan dör för att lilla Jamie struntar i att komma hem med hennes medicin? - Jamie, det är inte ditt fel, det är jag som borde skydda dig.
Knäppt att på en FEM filmfest se så välspelade könsroller.
Och sist men absolut inte minst en megaengagerande och upplysande dokumentär, The Poetess. Saudiarabien och en kvinnlig tevepersonlighet som talar högt om vad som skaver. Låter otroligt? Hjälten heter Hissa Hilal, är saudisk självlärd poet som bestämde sig för att uppträda på arabisk TV för att protestera mot diskrimineringen av kvinnor inom islam. Läs bara:
„When I unveil the truth, a monster appears from his hiding place;
barbaric in thinking and action, angry and blind;
wearing death as a dress and covering it with a belt”
En modig röst som aldrig bör tystas ned, en desillusionerad blick som aldrig kommer att kunna täckas.
