Musikjournalisten Jan Gradvall verkar i sin senaste krönika mena att musikutvecklingen har stått still de senaste 20 åren. Nöjesguidens musikredaktör Emma Thimgren håller inte med.
Förra veckan fyllde Dagens Industris helgbilaga 20 år, detta firades bland annat med en översikt av de senaste 20 åren signerad musikjournalisten Jan Gradvall. Det är inte det lättaste att sammanfatta två årtionden i en krönika, särskilt inte när det är år som sett den största förändringen i musikbranschen någonsin. Men Gradvall menar i sin text att utvecklingen när det kommer till sound är så minimal att det inte är värt att titta närmare på. Lite av en besvikelse för mig, som köpt tidningen just för att höra vad popprofessorn har att säga om de senaste decennierna.
"Låt mig därför fylla i det Gradvall har missat"
Hans text lyder: “Tjugo år brukade vara en evighet i popmusiken. Om man lyssnar på och jämför musik från till exempel 1962 och 1982, eller 1952 och 1972, är det en enorm skillnad i soundet. [...] Spela upp musik från året då första numret av Di Weekend gavs ut och jämför den med musiken som ges ut denna vecka. Hör du skillnaden? Nej, själva soundet har inte förändrats tillräckligt mycket. 20 år låter inte längre som 20 år.” Gradvall menar att utvecklingen efter millennieskiftet snarare ligger i hur vi konsumerar musik och ägnar sedan resten av texten åt det. Låt mig därför fylla i det Gradvall har missat.
Det kanske inte tycks som något kontroversiellt uttalande. I stort har han ju rätt, i populärmusikens begynnelse på 50- till 80-talet var utvecklingen långsammare. Därför är det lättare att urskilja eror i efterhand. Musik färdades inte så snabbt mellan länder, teknologin var både begränsad och otillgänglig för de flesta. Det var helt enkelt färre som gav ut musik och du kunde varken vara för modern eller omodern för att slå igenom. Varken för risktagande eller för feg, särskilt som kvinna. Nu handlar det snarare om att sticka ut så mycket som möjligt för att lyckas höras i allt brus. Släppte du musik under 1900-talet var det också lättare att vara unik, för populärmusiken var så outforskad.
Man brukar ju säga att det behövs distans till en tidsålder för att kunna benämna och avgränsa den, det är alltid svårare att urskilja mönster när vi lever i dem. När utvecklingen går så fort som den gör kanske det till och med är mer passande att prata om kortare perioder för att få syn på trendriktningar. På samma sätt som en lågbudgetkedja kan kopiera ett dyrt märke och ha replikor ute inom några månader, är det lätt för de stora bolagen att snabbt massproducera fram nya Billie Eilishs. Det betyder också att trender har kortare livslängd eftersom de snabbt blir mättade. Men att det går snabbt är ju inte dåligt i sig, det visar snarare på den enorma utvecklingen.
Men popen förändras kanske inte främst på höjden längre, utan snarare på bredden. Fast det påverkar oundvikligen soundet. Vad menar jag med det? Målet för nya artister är inte att bli nästa Fleetwood Mac eller uppfinna en ny genre, utan snarare att hitta ett eget uttryck. Det senaste kommer alltid att jämföras med det som kom innan, det är alltså ingen idé att försöka överträffa utan snarare hitta alternativa vägar. Att lyssnandet gått från att vara kollektivt genom radio till hyperindividuellt med plattformar som Spotify har gjort att artisterna inte längre behöver ha ett brett tilltal i sin musik, utan det är snarare fördelaktigt att nischa sig.
Begreppet genre blir alltså allt mer irrelevant, då vi är i en period av att blanda och frånsäga oss fack. Det blir svårare att säga var något börjar och slutar, för det tycks dyka upp nya überspecifika subgenrer varje dag där mönster kan vara svårare att få synligt grepp om. Popen har även tagit influenser från andra genrer och nya nivåer har nåtts i produktion, text och melodispråk. Framförallt har indiepopen och den alternativa popen influerat den som är mer mainstream. Men vi har också fått se nya popgenrer som hyperpop födas. Definitionen av vad pop är har alltså breddats och blivit mindre inskränkt och likriktad. Popen har gått från att vara en fyrkantigt mallad och kommersialiserad produkt som ofta setts som ett guilty pleasure till att för första gången bli respekterad på riktigt. Det tack vare dagens stora artister som vuxit upp med den moderna popen och burit dess fana vidare.
Påstår man att utvecklingen de senaste 20 åren är minimal missar man också alla landvinningar som gjorts, inte minst av kvinnor, icke-binära och rasifierade personer. Vi har gått från en bransch som endast har plats för ett fåtal till en mångfald. Kvinnor i popen är inte längre objekt utan subjekt. De har gått från att vara sångerskor utan röst till producenter, låtskrivare och skivbolagsägare.
"Det är svårt att tänka sig dagens popsound utan denna skara"
Om vi tittar på spannet Gradvall pratar om i sin text, 2002 till 2022, vad har hänt däremellan? Om du inte minns vilka artister som spelades på radion 2002, låt mig påminna dig. Internationellt var det artister som Nelly Furtado, Eminem och Avril Lavigne. Populära på hemmaplan var Kent, The Sounds och Melody Club. Om vi sedan tittar på de artister som har debuterat sedan dess hittar vi personer som Veronica Maggio, Kleerup, Avicii, First Aid Kit, Laleh, Annika Norlin, Oskar Linnros och Zara Larsson, för att bara nämna några. Under den här perioden börjar det svenska popundret bortom ABBA och Max Martin verkligen ta form. Internationellt har vi artister som Kanye West, Amy Winehouse, Lorde, Taylor Swift, Rihanna, Harry Styles, Adele och Billie Eilish. Alla personer som format branschen som den ser ut nu. Det är svårt att tänka sig dagens popsound utan denna skara och att säga att det inte hörs någon skillnad på då och nu är riktigt märkligt.
“Soundet har inte förändrats tillräckligt mycket” skriver Gradvall i en av Sveriges största dagstidningar. Det är för sorgligt för att stå oemotsagt. De senaste 20 åren har varit de viktigaste för att bredda och kultivera popsoundet, särskilt det svenska. Att påstå något annat är bara ignorant.
