Sabina Ddumbas EP Dear 27 pt 1 som släpptes i juli är startskottet för en ny era. Efter tio år har hon lämnat sitt bolag och äntligen hittat sin egen rytm i musikindustrin.
Under de tio år som Sabina Ddumba varit signad till ett större bolag har hon haft flertalet samarbetspartners, något som gjort att hon inte riktigt kunnat etablera ett enhetligt sound och som gjort att hon själv tagit ett steg tillbaka i skapandeprocessen. När hon fyllde 27 år omvärderade hon sin plats i livet och musikindustrin. Hon beslutade sig då för att lämna bolaget för att få större kontroll över sin egen musik. 8 juli släppte hon EP:n Dear 27 pt 1, del två kommer i höst.
Berätta om det nya projektet!
– Jag har gjort den här EP:n med Mats Sandahl (Masaka), han är min kapellmästare och har varit det i några år. När han berättade för mig att han har börjat prodda mer, så blev ju jag såklart jätteglad för det finns få personer som förstår mig musikaliskt som han. Han har en inblick i det jag har gjort och vet vart vi har varit påväg live och kan omvandla det till ytterligare ett kliv framåt.
Hur fick det sitt namn?
– Det heter Dear 27 för att det är låtar som jag gjorde inför att jag skulle fylla 27, när jag var 27 och strax efter. 27 har varit en ålder jag som jag har varit rädd för sedan jag var liten. Jag hörde så mycket om 27 club. Någonstans har jag också tänkt att jag hoppas att jag klarar mig förbi den. Det är också mycket som händer med en själv i den åldern, vuxenhjärnan ska bli klar. Men jag har också insett hur jag har jobbat, vilka människor jag haft omkring mig och vad jag inte har mått bra av. Jag har fått sortera lite. Därför kände jag att jag ville döpa den till Dear 27. You tried, but I won.
Du har startat eget bolag, hur känns det?
– Det är så sjukt! Det känns som att jag är 18 år och har flyttat hemifrån och har fått en massa krav. Det är skräckblandad förtjusning. Jag har utrymme för att göra mitt jobb roligare, det har inte alltid varit jättekul. Nu känner jag att det jag har tyckt varit jobbigt börjar bli lite kul faktiskt. Bara det här, att göra en intervju, en sådan sak blev för mig massa måsten. Men nu är det skönt att veta att jag har valt alla de här sakerna som jag gör. Den glädjen har jag alltid känt live, det är bara skönt att den får sprida ut sig lite.
Varför tog du det beslutet?
– Det var dags, jag var på samma skivbolag i tio år. Jag har inte varit så himla specifik i hur jag vill att saker och ting ska låta, så länge jag får göra musik är jag glad. Jag har varit så himla tacksam och det är bra, men den mentaliteten har gjort att man trott mer om andra och för lite om sig själv. I takt med att jag gått i massor med terapi, har mitt liv handlat om att ta tillbaka min kraft och inte ge bort den. Jag är väldigt lojal och kan stanna på samma ställe jävligt länge. Nu måste jag vara lojal mot mig själv. Jag behövde det, min kropp skrek till mig att jag behövde göra det. Jag gillar inte heller när man säger till mig vad jag ska göra. Jag är glad att jag signade med dem, det har lärt mig jättemycket saker som jag inte hade lärt mig annars. Men jag känner att jag fick mina nycklar, nu kan jag öppna de dörrarna jag vill öppna.
Hur kändes det att släppa den första låten själv?
– Det har inte känts så annorlunda. Men när jag släppte Lucy så gick jag in på Spotify. När jag såg mitt namn under copyright, då bröt jag ihop. Men det var bara i den stunden, sedan gick jag vidare.
Hur har det påverkat musiken?
– Den känns som att det blir en nyintroduktion av mig själv. Innan har jag velat göra musik för alla, oavsett vem du är ska du kunna lyssna. Nu känner jag att jag vill vara lite mer specifik, musik som jag och mina vänner kommer lyssna på. Den är mer för mig än för andra. Det har funnits utrymme för att kunna gräva lite och dyka ner i saker, vilket gör att låtarna fått en djupare kontext och är närmare mig och min person. Jag har bara skrivit med en person, innan har jag skrivit i grupp.
Från början var tanken att det bara skulle bli en EP, men det tog inte stopp där. Till slut var låtarna så många att det fick bli två delar. Den andra kommer i höst och är producerad av Joel Malka.
– På EP två pratar jag om att jag nördat in på human design. Det är ett sätt att ta reda på vad man är för energityp, vilka energier man har inom sig, vilka man blir påverkade av och hur man tar beslut för en själv. När jag har börjat förstå det har så mycket saker blivit lättare för mig. Det finns en låt som heter By design, som handlar om att ibland så måste man bara älska en person precis så som den är, i den råaste formen. Det är viktigt och det är sådana relationer jag vill ha runt omkring mig.
På längre sikt vill Sabina Ddumba kunna signa andra artister till sitt bolag.
– Jag kan inte se att jag bara skulle släppa min egen musik. För mig handlar inte musiken om mig. Gud gav mig den här gåvan. Jag känner att jag gör min uppgift. Andra ska vara läkare, det är det här jag kan bidra med. Jag har lagt ned mycket tid på det, vilket betyder att jag är relativt bra på det. Men jag känner att det inte handlar om mig. Då är det skönt att ha andra människor att uppa, jag är bättre på att uppa andra människor.
I augusti spelar hon för tredje gången på Way Out West, och förutom att det är ett av de första framträdanden med den nya musiken, lovar hon en helt ny scenshow.
– Det ska bli asfett, jag älskar Way Out West. När jag var 16 körade jag bakom Jenny Wilson. Jag har inte haft så många grejer som jag har känt att “det här ska jag göra”, men jag minns att jag tänkte “här ska jag spela någon dag”. Det känns som en ära varje gång och den här gången ska jag göra det på en nattspelning. Det är nytt för Sabina, jag vill ju gå och lägga mig tidigt.
Har du några planer för spelningen?
– Jag gör den med Jean Baptiste group. Vi har pratat om det länge, men det måste vara rätt tillfälle och det ska vara så naturligt som möjligt på scenen. Jag vill inte att det ska vara ett manus. Blir detta fel på scenen blir det fel, jag vill att människor ska få se att så kan det bli. Men det känns kul att få göra den här grejen. Jag kommer från dans och koreografi, det är skönt att få sätta saker i ramar och med den nya musiken. Vi kanske slänger in lite dans, jag känner mig vild, det är oändliga möjligheter. Det blir mer show av det, innan har det varit en konsert. Haha, sitter jag och säger. Jag måste ringa Sasha fort som fan efter det här, “visst blir det en show!?”.
Är det någon särskild du ser fram emot att se?
–Det finns massa, Daniela Rathana till exempel. Många, host Stockholmare, åker dit och ser tre konserter och så hänger man på avenyn och Yaki-Da. Jag gjorde det några gånger, men så kände jag varför gjorde jag det. Så jag försöker hålla mig till festivalområdet och ska försöka se så mycket som möjligt.
När kommer nästa album?
– Jag tror att vi får se lite hur snabbt jag hoppar på det nya projektet. Om jag ska andas lite innan jag börjar på tredje albumet eller känner att vi kör på. Det är det som är så sjukt, att jag får välja. Innan har man haft allt planerat. Det känns ganska skönt att säga att vi får se.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2022.
