My Vingren är en av journalisterna som låg bakom det stora avslöjandet av anonyma näthatare på Axpixlat. Sedan dess lever hon under ett konstant dödshot från nazister och rasister. Annika Sander har träffat henne för ett samtal om hat, SD och feminism.
– En gång fick jag ett hotbrev, förtäckt som kärleksbrev. Tecknade hjärtan och hyllningar blandades med detaljer om mitt privatliv, berättar My Vingren.
My Vingren är Sveriges just nu kanske allra farligaste kvinna. Det verkar åtminstone de som fallit offer för hennes granskningar tycka. Genom sina grävande reportage delar hon skickligt ut pungsparkar åt både höger och vänster (mest höger) som får de allra tuffaste nazisterna i Sverige att skaka av rädsla. Vad de ska göra åt denna 160 cm långa och 50 kg tunga kickboxande journalist vet de inte, men förslagen är många och ibland kreativa.
– Personen som skrivit ”kärleksbrevet” ville skrämma mig med hur mycket information de hade om mig. Avsändaren skrev under med en pseudonym, men jag har tagit reda på vem det är: en känd svensk nazist, säger My Vingren.
Lyckades de skrämma dig?
– Nej, den typen av hot är så skruvade att jag inte ens vet hur jag ska reagera på dem. Men det är lite skrämmande att de lyckats hitta min adress, eftersom jag har skyddad identitet.
Hot från brunskjortor är ingen ny företeelse, fler som har stört deras kamp för en sämre värld har fått höra stöveltramp i trapphuset. För My eskalerade hoten betydligt när hon för två år sedan avslöjade identiteten på anonyma näthatare i avslöjandet Avpixlat Avpixlade (namnet är en pastiche på den rasistiska websidan avpixlat.info.) Granskningen gjorde My tillsammans med journalistgruppen Researchgruppen och den publicerades av Expressen. Avslöjandet belönades senare med journalistpriset för grävande journalistik; Guldspaden, i kategorin webb.
Hur reagerade de avpixlade avpixlarna på att bli avslöjade?
– Efter den granskningen började jag få hembesök och det var väldigt obehagligt. Mail hade jag förväntat mig, de flesta av oss som skriver på nätet vet att det är så det fungerar när man skriver något som provocerar. Men det här var en helt ny form av hot som jag inte hade räknat med. Jag var tvungen att flytta hemifrån i två månader och det var efter det jag fick skyddad identitet.
Slutade besöken efter det?
– Nej. Det händer fortfarande att bilar kör förbi i slow motion utanför mitt hus (som ligger på en annars bilfri gata) och en gång fick jag ett paket i brevlådan med hundra flyers från Sverigedemokraterna, så jag antar att jag gjort någon i det partiet sur.
My har förmodligen gjort fler än en i Sverigedemokraterna sur. Avslöjandet av näthatarna ledde i förlängningen till att totalt 18 ledamöter i SD tvingades lämna sina poster. De hade alla anonymt (trodde de) förpestat internet med sina rasistiska och nazistiska budskap i åratal.
Hur kändes det att så många i SD fick gå?
– Viktigt! I Sverige idag upplever jag att det är stor skillnad mellan vad folk säger och vad de faktiskt tycker. Vi har en kultur av att man inte får vara rasist och det är självklart bra, men det gör också att folk känner att de måste mörka vad de tycker, till exempel SD, som för en rasistisk politik utan att erkänna det. Med tanke på det känns den här typen av granskningar mot den typen av politiker extremt viktiga. Det avslöjar vad de egentligen tycker och vad partiet egentligen står för. Det här är ju inte personer som skrivit ett eller två inlägg i affekt, de har skrivit flera inlägg om dagen.
Granskningen som gjorde att SD tvingades rensa i leden var del två i avslöjandet; en granskning som fokuserade på de ledamöter som stod på valsedlarna i valet 2014. Researchgruppen granskade alla partiers ledamöter, men fick bara träff på Sverigedemokraternas valsedlar. Identiteterna på de som gjort bort sig på nätet publicerades strategiskt precis innan riksdagsvalet 2014. Ett val där SD till slut fick historiskt högt mandat.
Var målet med granskningen att SD skulle få mindre röster?
– Nej, det var det inte. Det hade varit en dålig metod eftersom Sverigedemokraterna nästan alltid opionsmässigt växer av den typen av granskningar. Däremot ville vi att alla väljare skulle kunna göra ett medvetet val. Ingen skulle efteråt kunna säga att de inte visste vad det var för parti de röstade på.
Under hela sin journalistiska karriär har My fokuserat på jämställdhetsfrågor och rasism. De två ämnena i Sverige som gör flest folk sura, oavsett vilken hörnsoffa de sitter i.
Varför är just feminism och rasism triggers?
– Jag tror att det är en känslomässig reaktion som handlar om att känna sig hotad. I Sverige har vi ökande klassklyftor som gör att folk känner ett behov av att försvara det som är deras. När det kommer till jämställdhet känner män av förändringen tydligare än kvinnor eftersom de redan är i överläge. De som har det bra är rädda att få det sämre, medan kvinnor vet att de alltid kommer att ha det ganska dåligt. Vi blir inte lika chockade varje gång någonting kan tas ifrån oss. Samma sak gäller när det handlar om nya människor som kommer till Sverige. Rasism bottnar i rädslan att få det sämre. Att någon annan ska komma och ta det som är deras.
Det var när My började skriva på bloggen genusfolket.se som hoten började komma. Några år senare var hon en av de kvinnor som berättade sin historia i Uppdrag Gransknings dokumentär Män som näthatar kvinnor som blev starten på hela näthatsdebatten. Där berättar hon bland annat om detaljrika hotbrev som angett datum och plats för var och hur hon ska bli våldtagen och mördad.
Varför har du så tydligt promotat dig själv som feminist?
– Kvinnors rättigheter har alltid legat väldigt nära och jag tycker att det är viktigt att säga att man stöttar det. För mig betyder feminism lika rättigheter (och skyldigheter.) En del menar att de har problem med just ordet feminism, men jag tror inte att det är så mycket ordet de har problem med, utan snarare själva företeelsen.
När My flyttade till Stockholm för tio år sedan började hon jobba på Tjejjouren: en idéel organisation som hjälper unga kvinnor som blivit utsatta för våld. Där stannade hon i flera år och hjälpte unga tjejer som blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade. När en av tjejerna som My haft kontakt med under flera år tog sitt liv bestämde hon sig för att sluta.
– Det var extremt jobbigt. Jag fick reda på vad som hade hänt när hennes mamma ringde och berättade. Tjejen hade skrivit om mig i sin dagbok. Efter det kunde jag inte fortsätta jobba i den verksamheten. Det kändes inte som om jag gjorde tillräckligt mycket förändring. Jag ville hellre försöka se på vad det är som gör att sådana hemska saker händer. Vilka är personerna som utsätter andra människor för våld och förtryck?
För att försöka gå till grunden med rådande samhällsproblem bestämde sig My för att bli journalist. På insidan av höger handled har hon en tatuering av en knuten näve i venussymbolen; tecknet för feminism.
Cool tatuering!
- Tack! Jag gjorde den när jag var 20 år. Den kostade 990:- och jag betalade den med mitt första studielån.
Är den en trigger?
- Nej, det är faktiskt väldigt sällan någon som kommenterar den!
Kanske för att du hänger mest med likasinnade?
- Ja kanske, eller så undviker folk att ta de diskussionerna med mig.
/Annika Sander, frilansskribent
Läs även: "FAQ – Hur blir jag en näthatare?
