Svensk media fylls för tillfället av två händelser som tangerar samma utgångspunkt: vita människors gränslöshet. Samtidigt som Makode Linde låg och blev uppskuren i sin Venus-tårta på Moderna Museet fördes rättegången mot Anders Behring Breivik och hans våldshandlingar. Terrordåd som inte bör kopplas ihop med något kulturkonservativt tänkande alls, utan ses för det enda det är: rädsla uttryckt i avskyvärd handling. Främlingsfientliga kan försöka maskera sin rädsla med hjälp av kultur, politik och historia. Vår uppgift är att se igenom det tramset.
När vi diskuterar terrordåd i en politisk eller kulturell kontext medverkar vi till att flytta diskursen så långt ifrån de värderingar som våra demokratiska samhällen bygger på – alla människors lika värde – att vi bidrar till att legitimera vanföreställningarna. Manifest av våld hör inte hemma i våra öppna samhällen. Det vet vi ju. Men precis som att högern och vänstern i detta fall verkar ha svårt att resa sig över sina vanliga meningsskiljaktigheter och istället börja samtala kring ett gemensamt ansvar, har vi alla svårt att sluta diskutera själva tårtan Makode Linde låg i och istället se att vi alla bär ansvaret för den värld som tårtuppskärningen symboliserar.
Vi borde egentligen hungra efter en tårtgate, men efter en med rätt fokus. När vi fastnar i en medial diskussion kring konstens vara eller icke vara, vilka krav som kan ställas på en konstbetraktare – eller om man över huvud taget bör ställa några krav alls, och tjata om att konst måste få provocera (för övrigt ett märkligt slagord då ”få” insinuerar att konsten ändå existerar i villkorade förutsättningar där någon tillåter provokation) så missar vi det viktiga samtal som skulle kunna föras istället.
Sanningen är att inte bara kulturministern, utan de flesta av oss, dagligen deltar i liknande tårtceremonier. Oavsett vår politiska uppfattning, hudfärg, kön, kärlek och tro har vi tagit plats i samhället, i olika strukturer där folk förtrycks. Och någon förändring lär vi inte kunna uppnå förrän vi nått den insikten och sedan handlar därefter.
Media bär ett tungt ansvar för att samtalen som förs i vårt samhälle inkluderar alla. Media bär ett tungt ansvar för att återspeglingarna och rapporteringen av den verklighet vi lever i är korrekt återgiven och nyanserad.
Det är ett tungt ansvar för vi vet att media inte lever upp till de kraven.
Tidningarna visar istället dagligen att journalister, precis som de allra flesta, är skamligt omedvetna om hur man förhåller sig till dem som man kan se sig själv i - och de där andra i omgivningen som inte riktigt passar in i den identifieringsprocessen.
Det är till exempel ett stort problem att människor, i Sverige, 2012, bekymmersfritt beskrivs som ”färgade” i nyhetsartiklar - det är för Guds skull inte den amerikanska södern på 60-talet som vi lever i. Att ha svårigheter med att förstå att det är direkt fel att beskriva en människa som ”färgad” verkar vara ett utbrett problem, framför allt hos Aftonbladet. Det är inte bara Åsa Linderborg som i sin Play-krönika visar att ”vit” markeras vara den självklara normen då ”färgad” används, så sent som för ett par veckor sedan kunde man läsa i en artikel om ett tvillingpar (där den ena tvillingen fötts mörkhyad och den andra ljushyad) att barnens morfar och farfar är ”färgade”.
Två dagar senare rapporterar Aftonbladet om arbetet inför årets Eurovision Song Contest där SVT med Christer Björkman och Warner Music diskuterat Sveriges bidrag Loreen i termer kring dansaren Ausben Jordans hudfärg. Enligt en källa var man orolig för den utredda rasismen i östeuropa och övervägde att byta ut Ausben Jordan då han är svart. Christer Björkman, schlagergeneral för Melodifestivalen och förvaltare svenska folkets röstlängd i musiktävlingen, nekade till anklagelsen men bekräftade att man diskuterat Ausben Jordans hudfärg:
– Jag konstaterade rent faktamässigt att sedan semifinalerna infördes i ESC har ingen färgad gått till final. Och jag sa: hoppas verkligen inte att det drabbar oss.
Ingenstans en reaktion från SVT om hur extremt oroväckande det är att representanter för SVT och Warner Music förvandlar en talangfull artist till ingenting mer än hudfärg och överväger att blidka rasistiska strömningar i Europa. Ingenstans någon som röt till, ingenstans någon som ifrågasatte. I Aftonbladet undrade Markus Larsson varför Christer Björkman verkar föra statistik på ”färgade” och deras placering i ESC, men fortsatte tyvärr att befästa ordet ”färgad” som ett okej uttryck genom att använda sig av det.
Detta visar tydligt hur vi alla är del av den rasistiska strukturen och hur obehagligt lätt det är att bidra till en fortsatt cementering av rasistiska värden, trots att man i grunden har gott uppsåt och vill ifrågasätta dem.
Ett liknande scenario uppstod när Johanna Koljonen skrev i DN om Hungerspelen och den amerikanska rasism som bubblade till ytan när en av karaktärerna, Rue (som i boken fick sitt yttre beskrivet med orden ”dark brown skin and eyes”), gestaltats av en svart skådespelerska.
Johanna Koljonen konstaterar att vi måste kunna sörja ett barn med mörk hy, att det gör världen bättre. Och jag förstår att hennes andemening är god, men precis som med begreppet ”färgad” är det en underliggande uppdelning i den meningen som skiner igenom och som är direkt skadlig. För till vem vänder sig egentligen texten med en sådan formulering? Vilka är dessa ”vi” som måste kunna sörja ett mörkhyat barn?
Tydligt är att det inte innefattar några mammor och pappor till mörkhyade barn.
Svensk press ska vända sig till alla i Sverige. Därför är det oacceptabelt när Metros modesidor tipsar om att läsaren inte ska köpa gula kläder då det ”bara passar mörkhyade”. Eller att DN befäster en klassisk rasistisk syn på svarta när de skriver den här bildtexten för att beskriva president Barack Obama.
Det är i de många små detaljerna som signalerna av ”vi och dem” blir svårast att värja sig mot. För det är inte en jävla idiot som, livrädd för främmande kultur, skjuter ihjäl folk. Det är: vanliga människor, som förmodligen ser sig som antirasister och som menar väl. Det är: det rasistiska samhälle vi alla utgör tillsammans, ett tårtspadstag i taget.
Och det innebär att vi måste hjälpas åt att med tydliga handlingar visa att vi vill skapa en tillvaro där alla får plats och där vi inte värderar människor efter någonting annat än hur vi beter oss mot varandra.
