När jag träffar Jay-Jay Johanson vill han inte ta i hand. Han kramas istället. Överrumplad och generad kramar jag tillbaks. Han är lyrisk också och pratar mycket om Paris. Jay-Jay har precis varit i staden, tillsammans med frun, och gjort promo för nya skivan Spellbound. Fransmännen älskade den. De sa till och med att Spellbound var det bästa han har gjort. Hur mycket tydligare han har blivit i sitt engelska uttal.
Det är något mellan dig och Frankrike. Det går riktigt bra för dig där borta?
- 1996 släppte jag min första skiva. På naturlig väg skickar skivbolagen ut skivan till olika länder för att se vilka som visar intresse. Frankrike var faktiskt det första landet som hängde på. Singeln släpptes i april och albumet i augusti i Sverige. Då sålde jag 1500 exemplar och tyckte det var hur mycket som helst! Att så många svenskar hade gått in i skivbutikerna och valt just min skiva. Otroligt starkt! Ett halvår senare ringde Frankrike och trodde stenhårt på projektet. Och så brakade det iväg. Första albumet tog rätt lång tid på sig för att klättra upp på listerna men andra och tredje skivan låg på toppen. Då var vi i Frankrike rätt mycket och jobbade, turnerade med all möjlig promo. Därefter visade Portugal och Spanien intresse och en drös andra länder också. Vi kände oss rätt klara med Europa då. Men runt 2001-2002 började vi fokusera mer på USA och när vi kom hem från USA efter några år så hade vi börjat växa i Turkiet, Kina och Ryssland. Nu har vi bestämt oss för att ta vara på de länderna som visade störst intresse under 90-talet, däribland Frankrike. Jag har själv velat åka tillbaks och har också gett skivbolagsmänniskorna mer möjligheter med att ha mig där och jobba under exempelvis promoveckorna.
- 1996 släppte jag min första skiva. På naturlig väg skickar skivbolagen ut skivan till olika länder för att se vilka som visar intresse. Frankrike var faktiskt det första landet som hängde på. Singeln släpptes i april och albumet i augusti i Sverige. Då sålde jag 1500 exemplar och tyckte det var hur mycket som helst! Att så många svenskar hade gått in i skivbutikerna och valt just min skiva. Otroligt starkt! Ett halvår senare ringde Frankrike och trodde stenhårt på projektet. Och så brakade det iväg. Första albumet tog rätt lång tid på sig för att klättra upp på listerna men andra och tredje skivan låg på toppen. Då var vi i Frankrike rätt mycket och jobbade, turnerade med all möjlig promo. Därefter visade Portugal och Spanien intresse och en drös andra länder också. Vi kände oss rätt klara med Europa då. Men runt 2001-2002 började vi fokusera mer på USA och när vi kom hem från USA efter några år så hade vi börjat växa i Turkiet, Kina och Ryssland. Nu har vi bestämt oss för att ta vara på de länderna som visade störst intresse under 90-talet, däribland Frankrike. Jag har själv velat åka tillbaks och har också gett skivbolagsmänniskorna mer möjligheter med att ha mig där och jobba under exempelvis promoveckorna.
Skulle du påstå att du är större i Frankrike än hemma i Sverige?
- Sverige är det minsta landet för mig. Vilket är ganska skönt för då kan jag vara betydligt mer produktiv här. Ingen känner igen mig på gatan. Då kan jag ha en mycket sundare relation till vardagen. Jag bodde ju i Frankrike 99-00 och det gick inte alls bra. Först och främst så var det alldeles för roligt. Man blev ju konstant inbjuden på roliga saker som vernissage, middagar, happenings, modevisningar och vad det nu var. Allt det bidrog såklart till väldigt mycket inspiration men man hade inte heller någon tid för output. Medan här så sker det inte så mycket som eggar en precis, då blir man väldigt effektiv. Och så finns det tid då man kan resa iväg ibland och hitta inspiration, få höra något som man kanske inte är så van vid. Sen åker hem och får utlopp för alla de här känslorna. Jag tror att många som är från småstäder är mycket mer hemkära på något sätt. Jag har bott i Sundbyberg i tio år och är nog en sådan snubbe som gillar och värnar om att få komma hem någonstans. Nu har ju alla i bandet också fått barn så vi turnerar vi inte heller på samma sätt. En månad i en trång turnébuss – det funkar inte längre. Nu vill vi alla hem efter en vecka. Klart dyrare men också sundare.
- Sverige är det minsta landet för mig. Vilket är ganska skönt för då kan jag vara betydligt mer produktiv här. Ingen känner igen mig på gatan. Då kan jag ha en mycket sundare relation till vardagen. Jag bodde ju i Frankrike 99-00 och det gick inte alls bra. Först och främst så var det alldeles för roligt. Man blev ju konstant inbjuden på roliga saker som vernissage, middagar, happenings, modevisningar och vad det nu var. Allt det bidrog såklart till väldigt mycket inspiration men man hade inte heller någon tid för output. Medan här så sker det inte så mycket som eggar en precis, då blir man väldigt effektiv. Och så finns det tid då man kan resa iväg ibland och hitta inspiration, få höra något som man kanske inte är så van vid. Sen åker hem och får utlopp för alla de här känslorna. Jag tror att många som är från småstäder är mycket mer hemkära på något sätt. Jag har bott i Sundbyberg i tio år och är nog en sådan snubbe som gillar och värnar om att få komma hem någonstans. Nu har ju alla i bandet också fått barn så vi turnerar vi inte heller på samma sätt. En månad i en trång turnébuss – det funkar inte längre. Nu vill vi alla hem efter en vecka. Klart dyrare men också sundare.
Spellbound är Jay-Jay Johanssons åttonde skiva på femton år. Under dessa år har Jay-Jay också testat på olika genrer av musik, från elektroniskt till folk till jazz. Jag frågar om det fortfarande finns något som han inte har hunnit testa.
-Jag försöker inte att tänka så, berättar Jay-Jay. Hittills har jag bara gjort saker som jag har känt att jag måste göra. Jag skriver kontinuerligt. Det finns hela tiden fragment som jag senare måste sätta ihop eller översätta. I vissa fall en text som jag måste skriva musik till eller musik som måste få sin poesi. Men jo, drömmar finns ju såklart. Som några samarbeten som jag har nosat på som jag skulle vilja ta tag i mer. Eller göra fler soundtracks. Hittills har jag fått göra två.
-Jag försöker inte att tänka så, berättar Jay-Jay. Hittills har jag bara gjort saker som jag har känt att jag måste göra. Jag skriver kontinuerligt. Det finns hela tiden fragment som jag senare måste sätta ihop eller översätta. I vissa fall en text som jag måste skriva musik till eller musik som måste få sin poesi. Men jo, drömmar finns ju såklart. Som några samarbeten som jag har nosat på som jag skulle vilja ta tag i mer. Eller göra fler soundtracks. Hittills har jag fått göra två.
Spellbound är ju rätt filmisk.
-Jag tror att det är mer att det filmiska kommer ur en stark inspiration från just soundtracks, förklarar Jay-Jay. Filmmusik alltså. Och jazz såklart. Min skivsamling består faktiskt till mesta del av soundtracks till filmer som jag aldrig har sett. Det har varit mer intressant att skapa egna bilder till det jag hör. Det finns något i soundtracks som anammar mig. En annan slags nivå på dramaturgin än i poppen. Och det typen är något som jag ofta har velat få in i min popmusik. Sen kanske det inte alltid är medvetet men en tanke är det väl. Mer drama i poppen ungefär. Jag vill också få in mer improvisation på varje skiva jag har gjort. En reaktion mot att alla idag kan göra musik hemma. Det räcker i princip med att man har en hyfsad dator hemma. Och då missar man ett hantverk som behövs när man gör musik. Mina musiker är så duktiga, vi har jobbat ihop i femton år och jag vill inte heller att de ska repa för länge för då låter det för bra. Första tankarna ska få plats på skivan. Jag vill hellre spara allt det för då får man en slags autenticitet. Spellbound är faktiskt första skivan som vi har spelat in så, direkt, på känsla. Utan pauser. Ibland ökar vi och ibland inte. Det kanske också kan ha något att göra med några av mina andra inspirationskällor förutom film och jazz. Nämligen bortglömda kassettband från döda musiker. Men du vet, som när Yoko Ono hittade ett kassettband med John Lennon. Nick Drakes mormor hittade också gamla kassettband. Det är inte en studio, och inte en massa folk runtomkring. Bara ärligt, naturligt. De första tagningarna innehåller så mycket mer känsla.
-Jag tror att det är mer att det filmiska kommer ur en stark inspiration från just soundtracks, förklarar Jay-Jay. Filmmusik alltså. Och jazz såklart. Min skivsamling består faktiskt till mesta del av soundtracks till filmer som jag aldrig har sett. Det har varit mer intressant att skapa egna bilder till det jag hör. Det finns något i soundtracks som anammar mig. En annan slags nivå på dramaturgin än i poppen. Och det typen är något som jag ofta har velat få in i min popmusik. Sen kanske det inte alltid är medvetet men en tanke är det väl. Mer drama i poppen ungefär. Jag vill också få in mer improvisation på varje skiva jag har gjort. En reaktion mot att alla idag kan göra musik hemma. Det räcker i princip med att man har en hyfsad dator hemma. Och då missar man ett hantverk som behövs när man gör musik. Mina musiker är så duktiga, vi har jobbat ihop i femton år och jag vill inte heller att de ska repa för länge för då låter det för bra. Första tankarna ska få plats på skivan. Jag vill hellre spara allt det för då får man en slags autenticitet. Spellbound är faktiskt första skivan som vi har spelat in så, direkt, på känsla. Utan pauser. Ibland ökar vi och ibland inte. Det kanske också kan ha något att göra med några av mina andra inspirationskällor förutom film och jazz. Nämligen bortglömda kassettband från döda musiker. Men du vet, som när Yoko Ono hittade ett kassettband med John Lennon. Nick Drakes mormor hittade också gamla kassettband. Det är inte en studio, och inte en massa folk runtomkring. Bara ärligt, naturligt. De första tagningarna innehåller så mycket mer känsla.
Apropå legender. Chet Baker ska tydligen ha legat dig så varmt om hjärtat att du skrev en homage till honom?
-Alltså, nej, det är bara något som dem har skrivit i biograferna, jämrar sig Jay-Jay.
-Alltså, nej, det är bara något som dem har skrivit i biograferna, jämrar sig Jay-Jay.
Men någon relation måste du väl ändå ha till snubben?
-Jo, Chet är väl min husgud egentligen. På en massa olika nivåer. 1984 såg jag honom live för första gången. Innan dess hade jag aldrig haft någon tanke på att jag skulle kunna hålla på med musik. Det var ju artister som tog plats och var extroverta. Det var aldrig jag. Men när jag såg Chet live 1984 så satt han i skuggan, var blyg och nästan viskade fram orden. Jag kände bara: ”wow, det där kan jag också göra”. Efter den gången så förändrades mitt låtskrivande väldigt mycket just för att jag blivit så pass inspirerad av honom. Det är jag fortfarande, både av mannen och hans utryck och hans sorgefyllda liv. I ”An Eternity” blir det kanske ännu tydligare eftersom vi har med en trumpetare. Anledningen till det var väl att vi behövde något eller någon som kunde svara på min sång. Då råkade Goran Kajfes vara i studion och jag bara älskar honom och tycker att han är väldigt duktig. Så det blev bara så. Det var aldrig uttänkt som en homage till Chet Baker.
-Jo, Chet är väl min husgud egentligen. På en massa olika nivåer. 1984 såg jag honom live för första gången. Innan dess hade jag aldrig haft någon tanke på att jag skulle kunna hålla på med musik. Det var ju artister som tog plats och var extroverta. Det var aldrig jag. Men när jag såg Chet live 1984 så satt han i skuggan, var blyg och nästan viskade fram orden. Jag kände bara: ”wow, det där kan jag också göra”. Efter den gången så förändrades mitt låtskrivande väldigt mycket just för att jag blivit så pass inspirerad av honom. Det är jag fortfarande, både av mannen och hans utryck och hans sorgefyllda liv. I ”An Eternity” blir det kanske ännu tydligare eftersom vi har med en trumpetare. Anledningen till det var väl att vi behövde något eller någon som kunde svara på min sång. Då råkade Goran Kajfes vara i studion och jag bara älskar honom och tycker att han är väldigt duktig. Så det blev bara så. Det var aldrig uttänkt som en homage till Chet Baker.
Någon eller några som troligtvis aldrig kommer att få en homage uppkallade efter sig är Black Eyed Peas. Bandet var en gång i tiden tänkt att agera som Jay-Jays förband under en turné. Men det var längesen nu, tillägger Jay-Jay och skrattar när jag frågar vad det var som exakt hade hänt.
-1998 kanske. Det var en turné där Nöjesguiden faktiskt följde med. En fotograf och en skribent. Vi hade verkligen superroligt. Det var nog första och enda gången som en svensk tidning har hängt med och sett hur det gick till på riktigt. Men i alla fall; det var ett franskt bolag där min manager testade lite olika förband och några av dem gillade jag och några av dem gillade jag inte. Så när dessa tre snubbar från USA dök upp tänkte jag bara: Vad fan är det här? Det här var innan de hade hookat upp Fergie på sång dessutom. Då måste de ha varit nya för de var så himla töntiga. Jag ringde i alla fall min manager och sa att det där aldrig skulle funka. Jag skulle aldrig kunna ha Black Eyed Peas som förband. Så otroligt mesiga. Både på scen och backstage.
Det låter faktiskt lite galet. Ni har ju inte riktigt samma publik eller lyssnare heller.
-Nja, fast på den tiden var det mer hiphop, minns Jay-Jay. Idag sysslar de väl mer med dansgolv? Jag minns att jag tyckte att de försökte likna The Fugees alldeles för mycket. Men egentligen… att ha den idén som förband är faktiskt inte så dum trots allt. Idag vill jag helst ha något som en kontrast mot det jag gör. Typ ambient eller elektroniskt.
-Nja, fast på den tiden var det mer hiphop, minns Jay-Jay. Idag sysslar de väl mer med dansgolv? Jag minns att jag tyckte att de försökte likna The Fugees alldeles för mycket. Men egentligen… att ha den idén som förband är faktiskt inte så dum trots allt. Idag vill jag helst ha något som en kontrast mot det jag gör. Typ ambient eller elektroniskt.
Du har ju själv testat på det här med kontraster i ditt musikskapande. Lite elektroniskt, lite jazz…
-Fast har man varit musiker i femton år så krävs det från en, säger Jay-Jay. Det är nästan svårt att köra samma stuk i tjugo-femton år. Då hade nog publiken tröttnat på mig och lämnat mig bara för det. Titta bara på alla andra artister som har funnits länge, de har också gått igenom faser. Sen är det också väldigt lätt att vara bandet som bara gör två-tre skivor och sedan skjuter skallen av sig. Då kan man hålla musiken väldigt samlad och koncentrerad.
-Fast har man varit musiker i femton år så krävs det från en, säger Jay-Jay. Det är nästan svårt att köra samma stuk i tjugo-femton år. Då hade nog publiken tröttnat på mig och lämnat mig bara för det. Titta bara på alla andra artister som har funnits länge, de har också gått igenom faser. Sen är det också väldigt lätt att vara bandet som bara gör två-tre skivor och sedan skjuter skallen av sig. Då kan man hålla musiken väldigt samlad och koncentrerad.
Men som din musik låter idag och det som vi hör på Spellbound. Känns det som du är på rätt spår nu?
-Jag känner att jag har varit på rätt spår hela tiden, svarar Jay-Jay. Förutom när USA var för inblandade i projektet för då var det första gången som jag lyssnade på vad folk omkring mig sa. Innan USA så fick jag göra vad jag ville. Jag producerar ju allting själv också. Men när vi var i USA så ville jag naturligtvis vara de tillags också. Då kunde de säga: ”men har du inte mer grejer i den här stilen?” eller ”om vi remixar dem här låtarna så släpper vi dem där och där”. Jovisst! Man ville tro och hoppas på att de hade rätt. Slutprodukten blev mycket mindre jag som man senare kanske tyckte var lite synd. Jag tror att alla i min sits då hade gjort samma sak. Försökt att ge det en chans i alla fall. Man får bara döma efteråt. Det var det jag ville göra då och idag har jag redan idéer för vad jag vill göra härnäst. Nu har jag gjort tre skivor på rad som är lite mer akustiska än tidigare. Långsammare och långsammare. Det sista vi gjorde på skivan var arrangemanget för låten Dilemma. Jag läste rätt mycket om hur man skapar trans inom voodoo, deras sätt att trumma och jag skulle nog vilja utveckla hela den grejen. Hur deras trummor funkar och applicera det på ett gäng trummisar. Det är i alla fall något som jag skulle vilja testa mer och om det blir så vågar jag inte svära på. Det kan ju också vara så eftersom det är så lite trummor på Spellbound att man naturligt vill ha massor nästa gång. Mindre är i alla fall omöjligt.
-Jag känner att jag har varit på rätt spår hela tiden, svarar Jay-Jay. Förutom när USA var för inblandade i projektet för då var det första gången som jag lyssnade på vad folk omkring mig sa. Innan USA så fick jag göra vad jag ville. Jag producerar ju allting själv också. Men när vi var i USA så ville jag naturligtvis vara de tillags också. Då kunde de säga: ”men har du inte mer grejer i den här stilen?” eller ”om vi remixar dem här låtarna så släpper vi dem där och där”. Jovisst! Man ville tro och hoppas på att de hade rätt. Slutprodukten blev mycket mindre jag som man senare kanske tyckte var lite synd. Jag tror att alla i min sits då hade gjort samma sak. Försökt att ge det en chans i alla fall. Man får bara döma efteråt. Det var det jag ville göra då och idag har jag redan idéer för vad jag vill göra härnäst. Nu har jag gjort tre skivor på rad som är lite mer akustiska än tidigare. Långsammare och långsammare. Det sista vi gjorde på skivan var arrangemanget för låten Dilemma. Jag läste rätt mycket om hur man skapar trans inom voodoo, deras sätt att trumma och jag skulle nog vilja utveckla hela den grejen. Hur deras trummor funkar och applicera det på ett gäng trummisar. Det är i alla fall något som jag skulle vilja testa mer och om det blir så vågar jag inte svära på. Det kan ju också vara så eftersom det är så lite trummor på Spellbound att man naturligt vill ha massor nästa gång. Mindre är i alla fall omöjligt.
Stad:
Artist:
Kategori:
