Köfeber – Bostadsförmedlingen och den omöjliga ekvationen (1990)

Av Thord Eriksson, nummer 10, 1990

Bostadssituationen är akut och rollen som symbol för läget bärs av bostadsförmedlingen. En hopplös inrättning som bara passivt kan fördela en och annan ledig kvadratmeter? Eller en kraft som kan påverka situationen? I vilket fall som helst är bostadsförmedlingen allas vår Normalväg till boende. Nöjesguiden har lämnat andrahands-ettan och granskat spelet bakom kösiffrorna.

 

Under de senaste fem åren har jag flyttar åtta gånger. Jag har bott på Kungsolmen, Söder, norra Östermalm, Nacka, Stocksund. Aldrig så länge på samma stäl­le att personalen på Konsum börjat känna igen mig.

Kringflackandet har jag gemensamt med en osannolik mängd andra stockhol­mare. Tillsammans är vi ett kollektivt stor­stadsproblem av kolossalformat; över­skottsbefolkningen. En svart fläck i varje statistik.

Vi går till bostadsförmedlingen, där dom röda ljussiffrorna ler ett försmädligt 023 samtidigt som kölappsautomaten sömnigt gäspar ut siffrorna 126. Det är eftermiddag och väntetiden för ett personligt samtal med en stressad handläggare sträcker sig rimli­gen till långt in på nästa dag.

Ett tålmodigt väntande - trots vissheten om den hopplösa situationen - på att "nå­gon annan" ska ila till hjälp.

En stämningsbild från Bostadsstock­holm hösten 1990.

Men är vi här förgäves? Är förmedlingen i själva verket maktlös? Bara i stånd att pas­sivt pytsa ut lediga lägenheter som ramlar in av sig själva?

Trots alla mörka rapporter är det innan­för bostadsförmedlingens tröga dörr på S:t Eriksgatan som Möjligheten, Lyckan och Frälsningen från bostadslöshetens förban­nelse anas. Här kan vi nära en dröm om egna kontrakterade kvadratmeter inskaf­fade via en kommunalt inrättad normalväg till boende. Den sanna och riktiga, parlmanentariskt skräddarsydda vägen. Där vi ska fritas ur andrahandsuthyrarnas våld, svart­mäklarnas profithunger och rotlöshetens förbannelse. Flyttlassens tid är förbi. Bostadsförmedlingen ska fixa en lägenhet!

Men redan innanför entrén presenteras aktuell efterfrågan och förra årets förmed­lingsresultat i form av olikfärgade papprör. Brandgult för efterfrågan, blått för förmed­lade lägenheter.

I Stockholms stad är skillnaden flera meter.

Och mitt i den stenhårda verkligheten presenteras hoppingivande lull-lull om trevliga bostadsområden under byggnad och hur man får lägenhet genom att spara pengar i kollektivägda bostadsbolag.

Som tack för att man - förutom tårgas­glad polismakt - är den enda myndighet som möter det stockholmska bostadspro­blemet ansikte mot ansikte får förmedlin­gen ta på sig rollen som symbol för hela bostadsproblemet. Följaktligen är omsätt­ningen hög bland den personal som kom­mer i direkt kontakt med bostadssökande.

– Man har ständig ågren av att hela tiden behöva tala om för desperata människor att det inte finns något åt dom. Men det finns ju helt enkelt inget ledigt! säger en ung kvinna som tidigare jobbat i gatuplanets kundmot­tagning.

 

Bostadsförmedlingens svåra uppgift.

Bostadsförmedlingen har en minst sagt knepig uppgift; att förmedla lägenheter till oss som väntar på stockholmska kvadrat­meter innebär varken några lysande resul­tat eller svallande tacksamhetsbetygelser.

Den totala kön omfattar mer än 200.000 stockholmare, varav cirka 120.000 saknar eget kontrakt.

Så vad gör bostadsförmedlingen?

"Jo, vi ska bli effektivare!" triumferar dom ledande tjänstemännen och syftar på hös­tens omorganisation.

Den innebär att Kommunalförbundet för Storstockholms bostadsförmedling (KSB) skär ned sin verksamhet till att bara omfatta planering och allmänt sammanhål­lande överblick av regionens 22 kommuna­la förmedlingar. Med andra ord kommer vi vanliga köare inte att märka något av förän­dringen. Förutom:

Genidrag 1: Små hudbruna lappar med uppgifter om hur länge du stått i kön. Ett exklusivt "medlemskort" att bära i plånbo­ken för att dagligen påminna om din skiti­ga situation.

Genidrag 2: Ett årligt brev med påmin­nelse om den obligatoriska förnyelsen av din ansökan. En inte alls oäven service som säkert skulle förtjust många av dom drygt 35.000 bostadssökande som förra året halk­ade ur kön, för att dom missade att förnya sin anmälan.

Allt för att i servicens och informationens namn göra två köer kortare – den på kund­mottagningens golv och den i telefonen.

Bostadsförmedlingen ska bli glad och vänligt köfri.

 

Men hur blir det med kön som allt kretsar kring? Kan en effektivare bostadsförmed­ling skaffa fram fler lediga, förmedlings­bara lägenheter?

– Det är väl inte precis vår uppgift att ordna det, men vi kan ju påvisa behovet.

Det säger Gunnar Johansson som är Stockholms bostadsförmedlings direktör. Hans kontor finns två våningar ovanför kundmottagningen i en korridor, med skyl­ten "Vi I rum" på första dörren ("det används nästan aldrig", påpekar en receplionist).

Vi befinner oss i Stockholms bostadsför­medlings hjärta. Men i korridorerna vilar inte beslutsfattandets bistra tyngd, utan snarare den tassande makt- och ansvarslöshet man stöter på hos kommunala och statliga verk. Istället för att ge tillstånd för fotografering i kundmottagningen beslutar sig en tjänsteman, efter åtskilliga minuters velande och funderande, för att fråga sina chefer.

Underdånigt. Initiativlöst.

 

Sparka bollen till politikerna.

För trots lampor och knappar utanför dörrarna, chefstitlar och stora kontorsrum är det inte tjänstemännen som har det yttersta ansvaret för bostadsförmedlingen.

Det är till politikerna som bollen måste sparkas. Dom bestämmer hur Gunnar Jo­hansson och hans (från och med 1 oktober) drygt hundra medarbetare ska jobba. Hur mycket deras arbete får kosta. Och det är för politikerna Gunnar Jo­hansson "påvisar behov".

Nå. Vad gör politikerna? Är dom egentli­gen medvetna om situationen? Att 120.000 stockholmare enligt statistiken är bostads­lösa, inte har eget kontrakt? Vet dom att den siffran motsvarar befolkningen i Västerås, Sveriges åttonde stad?

"Ja-jo-visst, det är klart att vi vet det", mullrar det ur en kollektiv politikerstrupe.

Byggande är den gemensamma huvud­lösningen. Målet är att bygga 13.000-15.000 lägenheter i storstockholm varje år fram till 1995. Därefter ska byggandet trappas ner något fram till sekelskiftet. Men det rå­der ändå djupa meningsskiljaktigheter kring ämnet.

Smålägenheter åt ungdomar? Bostads­rätter? Hyresrätter? Ettor? Eller tvåor? Pri­vata bostadsföretag eller den kommunala allmännyttan?

Och när det argumenteras och diskuteras så svetten stänker avbryter sig politikerna plötsligt och säger obekymrat att det är or­ealistiskt att förvänta sig att byggandet lö­ser problemen. Jaså? Usch då.

Själva konstaterar vi efter en stunds läs­ning i kommunalt utgivna skrifter att 90-talets planerade byggande täcker den förut­sedda befolkningstillväxten, plus ytterligare några få procent. Av dom 17.127 lägenheter­na som förmedlades i storstockholm förra året var 4.134 nybyggda eller renoverade.

Kön krympte inte, utan växte istället med 70.756 ansökningar.

Vårt stora hopp står fortfarande till för länge sedan byggda kvadratmeter. Punkt slut.

Tillbaka till bostadsförmedlingens kund­mottagning. Här handlar det om att få bo. Nu. I luften hörs skiftande historier: Några har lägenheter men vill byta stads­del. Andra är här för första gången och fun­derar över hur man fyller i ansöknings­blanketten. En flicka från Uppsala har blivit utslängd av sin pojkvän och är desperat. En 50-årig lärare bor i en källare i en sö­derförort. Och vare sig man vill byta sin trea i Vasa­stan mot en fyra på Gärdet, eller är i akut bostadsbehov delar alla känslan av vad kön går ut på. Alla ser framåt med allt från dämpad pessimism till total uppgivenhet, och funderar samtidigt över hur den här ekvationen går ihop:

Av förmedlingens totalt drygt 150.000 an­sökningar är cirka 90.000 inlämnade av folk som saknar egen bostad. Hälften av dessa, 45.000 alltså, är inlämnade av folk som for­tfarande bor hemma hos sina föräldrar.

Den olösliga ekvationen

Men dom 90.000 ansökningarna omfattar cirka 120.000 människor (det kan finnas flera medsökande på varje ansökan). Låt oss anta att så gott som alla som fortfar­ande bor hemma söker på egen hand. Det innebär att övriga 75.000 människor är andrahandshyrare, inneboende, studentrum­sinnehavare och så vidare, och så vidare. Men vem har inte träffat tonåringar som flyttat hemifrån och fortfarande står kvar på föräldrarnas adress? Folk med tredje- eller fjärdehandskontrakt? Någon som delar lägenhet med vänner och samtidigt hyr ut sitt studentrum i an­dra hand?

Vi bor! Som ett modernt nomadfolk un­der otryggt kortfristiga förhållanden. Den förutseende har alltid flyttkartongerna packberedda och avkrävs inte sällan en orimlig hyra för att få bo komfortabelt och trevligt. Men så länge vi tålmodigt hittar en lya att mer eller mindre tillfälligt ställa sän­gen i så kommer våra folkvalda att slippa lynchning och kollektiv dränkning i Riddarfjärden.

Tröttnar vi inte på förmedlingens vänte­tider och köper bostadsrätt (dagspris: från 10.000 kronor/m2) eller svart hyresrätt (dagspris: från 3.000 kronor/m2) stannar vi där vi är och får inom fyra-fem år en "bristlägenhet"; en etta som är omodern, väldigt liten, inte har dusch eller på annat sätt inte "håller måttet". Medan vi väntar hinner vi flytta många gånger. Vi får bekanta oss med många trap­puppgångar och se tomma lägenheter, eller lägenheter som sällan används.

Samtidigt fortsätter vi fundera över Ek­vationen:

■ 1985 fanns det närmare 380.000 lägenhe­ter i Stockholms stad, men inte mer än knappt 350.000 hushåll (källa: Stockholms fastighetskontor).

■ 1982 fanns det cirka 9.000 lägenheter i Stockholms innerstad som användes "fel"; till övernattning, kontor, lager eller liknande (källa: Utrednings- och statistik­kontoret).

■ Var finns alla som på papperet inte bor? Visst, några av siffrorna är inte dagsfärska och vi vet att 80-talets andra hälft inne­bar en befolkningsexplosion i Stockholm. Men det handlar ändå om fördelning: fel personer har rätt kontrakt, på bostäder som dom i bästa fall hyr ut till människor och i sämsta fall låter stå tomma. Lägg där­till fastighetsägare som av olika anled­ningar låter lägenheter och ibland hela hus stå tomma och vi har en rad mörkerlagda och omätbara tal, som tillsammans skulle kunna ställa bostadsbristen i nya perspektiv.

Bostadsförmedlingens jaktvapen heter ackvisitionsavdelningen. Den avdelning på bostadsförmedlingen som tar emot lediga bostäder och som har på sin lott att ha kon­troll över att lägenheter man har "rätt" till verkligen flyter in som dom ska. Det inne­bär varannan lägenhet i dom 6.000 privata värdarnas fastigheter, alla lägenheter i des­sa hus som blir lediga efter pensionärer samt alla lägenheter som byggts eller reno­verats med statliga lån.

Den hoppingivande detektivrocken.

Ahhh. Detektivarbetet! I somligas ögon (läs: dom som har något att dölja, exempelvis en ”felanvänd” lägenhet) byråkratiskt paragrafridande. I andras ögon (läs: bostadslösa) en räddande styrka på cynikernas marknad. Problemet är att handläggarna på ackvisitationssektionen inte har tid att ta hand om dom lägenheter som kommit in av sig själva. Tips från allmänheten är vanliga, men dessa har man i princip aldrig tid att följa upp.

Den hoppingivande detektivrocken bleknar och även den här avdelningen står plötsligt i trött kansligrått. Och från och med omorganisationen i oktober blir man ännu färre.

Det handlar om "resurser".

Återigen styr vi stegen mot politikerna i stadshuset. Där man först och främst inte är överens om bostadsförmedlingens vara eller icke vara. Vänsterpartiet skallar: Alla bostäder åt bostadsförmedlingen! Socialdemokraterna säger: Nästan alla bostäder – rättare sagt lite drygt hälften – åt bostadsförmedlingen. Medan moderater och folkpartister hoj­tar: Ner med monopolet, det behövs konk­urrens när man förmedlar lägenheter!

I styrelsen för K.SB – som har hand om det stockholmska bostadsförmedlandet till den 10 oktober – är det borgerlig majoritet, med moderate byggnadsborgarrådet Carl-Erik Skärman i spetsen. Dom borgerliga i allmänhet och moderaterna i synnerhet gillar inte idén med en kommunal bostads­förmedling i monopolställning. Säger dom.

Inga dramatiska omvälvningar

Efter den 10 oktober tar Stockholms bostadsförmedling, med socialdemokratisk majoritet, över. Sossar gillar bostadsför­medlingen. Säger dom. Men luttrade tjänstemän på bostadsför­medlingen tycker inte att det spelar stor roll vilka politiska vindar som blåser; några dramatiska omvälvningar blir det ändå al­drig. Axel Borg, blivande chef för ackvisi­tionsavdelningen:
– Inte ens när vi hade borgerligt styre märkte vi någon skillnad. Dom säger att dom vill ha privata förmedlingar, men det har dom ju redan – i form av 6.000 privata hyresvärdar. Och dessutom märker dom väl att det är behagligare att ha en bostadsför­medling att skylla på, än att få telefonsam­talen hem.

Är bostadsförmedlingen, vid sidan om byggandet, politikerna täckmantel för vad som ska föreställa en aktiv bostadspolitik? Är det av rädsla för dåligt röstfiske som intresset av att skaffa "tvångsindriva" lägenheter till kön är så svalt? lan Hamilton, socialdemokratisk ord­förande i Stockholms bostadsförmedling och ett av bostadsstockholms tyngst vägande namn, talar om att ”påverka folks moral” och om att ”skapa alternativ” till övernattningslägenheterna. Carl-Erik Skårman säger ungefär samma sak och ryser vid tanken på ”lägenhetspoliser som springer omkring i trappuppgångarna”.
– Vi vill väl inte ha en polisstat heller?!

Medan folkpartisten Harry Goldman, ledamot i bostadsförmedlingens styrelse, formulerar sig med ett välfunnet: ”Övernattningslägenheterna är väl inte så farliga”. Samtidigt hävdar dom att bostadsbristen inte kan byggas bort. Det är mer än en skandal. För vi måste ju bo.

SÅ  FÖRMEDLAR  FÖRMEDLINGEN

Obs: Siffrorna omfattar storstockholm. Källa: USK

Förtur

■ Kan du få om du har "speciella skäl", till ex­empel medicinska, psykiska eller sociala pro­blem. Delegationer bestående av politiker avgör om du har det tillräckligt risigt eller inte Andel av förmedlade lägenheter: 23 %

Angelägenhetsgrad 1

■ Om du lämnar en lägenhet till bostadsför­medlingen, till exempel för att jobba eller stu­dera någon annanstans, får du en bostad tillgodo. Den behåller du i två år, sen har du försatt din chans att få tillbaka en lägenhet.

■  När ditt hushåll (som du har eget kon­trakt på) upptas av fler än en person per rum, då är du trångbodd.

Andelav totala bostadskön: 1 2% Andel av förmedlade bostäder: 22 %

Angelägenhetsgrad 2

■ Bostadslöst hushåll med barn.

■ Barnhushåll med kontrakt på bristlägenhet (mindre än 30 kvadratmeter, utan kök, alterna­tivt omodem eller halvmodem lägenhet). Andel av bostadskön: 4 %

Andel av förmedlade bostäder: 16 %

Angelägenhetsgrad 3

■ Som tvåan, men barnet eller barnen bor bara sporadiskt hos föräldern.

Andel av bostadskön: 3 %

Andel av förmedlade bostäder: 5 %

 

Angelägenhetsgrad 4

■ Bostadslöst hushåll utan barn, eller hus­håll utan barn, men med bristlägenhet. Andel av bostadskön: 60 %

Andel av förmedlade bostäder: 31 %

Angelägenhetsgrad 5

■ Sökande med bostad som vill byta inom Storstockholm (omfattar alla kommuner i Stockholms län, utom Södertälje, Norrtälje och Nynäshamn).

Andel av bostadskön: 16%

Andel av förmedlade bostäder: 3%

Angelägenhetsgrad 6

■Sökande som inte bor inom regionen, för­utsatt att du inte bott här tidigare.

Andel av bostadskön: 3 % Andel av förmedlade bostäder: 0 %

Samma myter om kön

Förtur

YY går till bostadsförmedlingen, ställer sig, skriker och är beredd att göra så tills hon fått ett kontrakt. Det fungerar inte första gången. Men tredje.

■ Bostadsförmedlingen berättar helst inte vad som "krävs" för att få förtur. Varje fall är unikt och kan inte jämföras med andra, ly­der kommentaren. Men en dam med dåli­ga knän i en lägenhet högst upp i ett hus utan hiss, skulle med stor sannolikhet få förtur av medicinska skäl.

 

Bo Ihop i etta, få tvåa

XX och YY är arbetskamrater, goda vänner och något mer har det aldrig varit tal om. YY har en liten etta med kök, XX bor i an­dra hand. XX och YY "flyttar ihop". Blir efter ett tag erbjudna större lägenhet.

■ Två i en etta räknas som trångbodda och kommer i angelägenhetsgrad ett. Kräver man inte absoluta innerstan handlar det inte om några hissnande väntetider.

 

Ha liten bostadsrättsetta, få hyrestvåa

XX köpte bostadsrätt 1982, en liten etta. Fyra år senare hade lägenhetens värde tre­dubblats. Nu har XX träffat YY, som flyttat in hos XX. Ganska snart blir XX och YY erb­judna en tvåa.

■ Bostadsförmedlingen gör ingen egentlig skillnad mellan bostadsrätter och hyresrätter. Två personer i en etta är trångbodda och hamnar i en bra angelägenhetsgrad.

 

Flytta till Malmö och få etta på Söder

XX erbjöds ett välbetalt jobb i Stockholm, flyt­tade utan att tveka från den egna paradvånin­gen i Malmö. Tröttnade snabbt på bostadsbrist och stök, återvände till Skåne och sin paradvån­ing. Några år senare blir han erbjuden en halv­modern etta på Söder.

■ Sökande från övriga Sverige saknar i allmänhet regionanknytning, om man inte ti­digare bott i stan. Har man det får man behål­la sin ansökan hos bostadsförmedlingen.

 

Åka ur kön 1

YV fick en omodern bristlägenhet och är därför berättigad att behålla sin plats i kön. Nio månader senare måste hon flytta ur lä­genheten och får beskedet att hennes an­sökan inte längre finns.

■ Man måste göra en ny anmälan när man blir anvisad en bristlägenhet.

 

Åka ur kön 2

XX reser jorden runt i ett och ett halvt år. Han kommer hem och räknar med att snart stå på tur att bli erbjuden' lägenhet. På S:t Eriksgatan får han veta att hans an­sökan inte funnits i datorn på snart ett år.

■ Förnyar man inte sin ansökan en gång om året åker man ur kön. 1989 drabbade detta fler än 30.000 personer.


NYA REGLER?

Tidigt i våras presenterade en regelgrupp tillsatt av KSB ett förslag på nya förmed­lingsregler.

Förslaget går i grova drag ut på att den av­görande förmedlingsfaktorn ska vara hur länge man stått i kö. Antalet angelägen­hetsgrader skulle minskas från nuvarande sex till tre, där förturer, akut bostadslösa och "gravt" trångbodda prioriteras mest. Enligt dom borgerliga, som stödjer förslaget, skulle det nya systemet vara rättvisare ef­tersom tiden i kön skulle få större roll. En bostadslös skulle alltså inte i samma ut­sträckning som nu hamna efter en trång­bodd ikon.

Socialdemokraterna å sin sida hävdar att det nuvarande systemet, med prioritering av trångbodda, ger rotation på marknaden; en barnfamilj får en trea, släpper ifrån sig en tvåa, som ett par i en etta får. Och ettan fås till sist av en tidigare bostadslös, en­samstående. Och man hävdar ännu mer be­stämt att det nya förslaget skulle leda till en låsning på marknaden. Bland tjänstemännen på förmedlingen anas en skepsis som pendlar mellan försiktig di­plomati och öppet avståndstagande. Om dom nya reglerna accepteras införs dom tidigast våren 1991.