Filmen om artisten Silvana Imam, Silvana – väck mig när ni vaknat, går upp på bio den 15 september men har redan visats vid några väl utvalda tillfällen för allmänheten, bland annat vid en galalik visning i Blå Hallen i Stadshuset i fredags. Och den är otrolig.
Röda mattan var utrullad, turisterna förvirrade och Blå Hallens temporära café Café Blå Hallen sålde popcorn.
Finansborggarrådet i Stockholm, Karin Wanngård, hälsade besökarna välkomna till “huset jag bestämmer i” från trappan som man är van att se servitörer gå upp och ned för under Nobelfesten. Hennes röst ekade mellan väggarna när hon levererade ord om att rasism och homofobi inte ska ha en plats i vårt samhälle, budskap hon med inplanerade pauser väntade sig att Silvanas publik skulle jubla för. Vilket de, som varje rimlig människa bör, också gjorde.
En av producenterna för filmen, Stina Gardell, förklarade för publiken att man bett om att få visa filmen i Stadshuset för att de tänker sig att många som följer Silvana känner ett utanförskap och inte vet om att Stadshuset faktiskt är deras hus. Det var ett starkt tal.
Sen började filmen. I tre år har tre regissörer följt Silvana – Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis. De är med när hon slår igenom på allvar, när hon blir kär i och sen tillsammans med sin nuvarande flickvän – artisten Beatrice Eli – och när de sedan ger sig ut på turné tillsammans. De är med när trycket på Silvana blir för stort och orsakar kris i både karriär och förhållande. De följer med till Silvanas födelseland Litauen och är med när hon tilldelas en grammis som årets bästa artist 2016.
Det är poetiskt, tydligt ibland och vackert oklart ibland. Det är fint och beundransvärt hur många av de som jobbat med filmen är väldigt stolta över att visa nya bilder, och bredda bilden av, ja, människan. Hon kan vara homosexuell. Hon kan vara “stark” men också “svag”. Hon kan vara en lesbisk ikon men ändå inte orka säga till sin mammas vännina i Litauen att hon har en flickvän utan låter henne tro att det är en pojkvän.
Men framförallt är filmen väldigt Silvana. Mänsklig. Hon är så svåruppnåelig men ändå nära och privat. Det är äkta. Och det bästa med hela kampen för att bryta normer och stereotyper är att hon gör det så mycket att hon kan gå varvet runt och återta sådant som annars ofta nedvärderas.
Filmen hade kunnat vinklas på så många olika sätt och jag är säker på att regissörerna har material som skulle räcka till ytterligare två-tre versioner. Det självklara huvudspåret hade varit Silvanas musikaliska utveckling och hennes roll i och relation till kollektivet RMH som får betraktas som hennes andra familj. Istället ligger fokus på någonting så tjejigt som kärlek. Det är modigt och någonting som hade varit enkelt att välja bort när man vill vara nyskapande och breddande. En film om en hiphop-ikon som är kvinna och så väljer man kärleken som huvudstory. Det är så jävla rätt.
Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.
