En kvinna blir lämnad av sin man och i vredesmod dödar hon deras gemensamma barn. Sara Stridsberg har gjort en ny version av Euripides antika drama Medea, där vi får följa en person som avvisats både i kärleken och av samhället, och som nu dras ned i avgrunden.
Hej Marie! Hur går repetitionerna?
– Det går bra, säger regissören Marie Parker Shaw. En skådespelare tillhörandes en annan produktion gick förbi vår replokal och tyckte att vi skrattade för mycket för att repetera en så pass mörk föreställning. Men det är viktigt att skratta också. Manusförfattaren Sara Stridsbergs text är så precis, vilket gör att det faktiskt inte känns så tungt. Men jag kramar nog mina barn lite extra när jag kommer hem efter repetitionerna.
Medea dödar sina barn och Jason lämnar obekymrat sin familj. Vad säger det, att kvinnor är drastiska och desperata, och att män har lättare att lämna sin familj utan blod?
– Jag har läst om pappor som har dödat sina barn för att till exempel mamman har fått ensam vårdnad över barnen. De mammor, jag har läst om, som dödat sina barn har ofta gjort det i en desperation, när de inte klarat av en mycket pressad situation. Alltså, Medea och Jason träffades och blev passionerat förälskade i varandra. Hon ger upp allt för honom, lämnar sitt hemland och sitt egna företag som hon drev. De får barn och Jason är uppfylld av glädje. Men Medea är inte där, hon är inte hel. Hon inser att han aldrig kommer att älska henne på samma sätt igen, eftersom hon förändrats. Kvinnor går ju rent fysiskt igenom en stor förändring vid en födsel, som män naturligtvis inte deltar i. Det Medea gör är att hon vägrar acceptera sitt öde, att hon blivit lämnad, att hon måste acceptera situationen för att hon är kvinna. För Jason går sin väg efter att de fått två barn.
Men hur kan hon vägra att bli nekad, har hon rätt till det?
– Vadå rätt? Det finns väl inga rätt eller fel i kärlek. Det är hennes känslor. Medea säger i texten att "vad är det för mening med kärlek om den tar slut?". Och deras kärlek var enorm! Att dela den ömsesidigt är den häftigaste känslan som finns, det är nästan som en drog.
I vissa uppsättningar framställs Medea som fullständigt galen, ibland som mer rationell. Vilken typ ser vi i er version?
– Absolut inte galen. Kanske både och? Det handlar om balans. Sara Stridsberg tänker att Medealand är "ett slags tillstånd som existerar inom oss alla om vi blir tillräckligt desperata". Medea blir alltså lämnad av sin stora kärlek, och innan dess har hon lämnat allt bakom sig, i det nya landet blir hon utslängd och hon har ingenting att komma tillbaka till. Hon får dessutom inte hjälp av psykhjälpen när hon uppsöker den.
Många tänker nog att det sista en förälder kan göra är att döda sitt barn. Hur jobbar du med skådespelarna för att få den aktionen trovärdig?
– Vi började med åtta dagars textanalys innan vi gick upp på golvet. Då hinner man se texten och händelserna ur ett kronologiskt perspektiv och får förståelse för skedet, men det är såklart oerhört jobbigt att arbeta med ett sådant tema. En skådis, som själv har barn, rotade runt i sin väska efter något och fick upp en napp. Ett vardagligt ting som gör tragedin så påtaglig – det känns. Men som sagt, det måste finnas plats för alla känslor under repetitionerna, och det hjälper.
Den 4 mars har regissör Marie Parker Shaw och hennes ensemble premiär på Intiman, Malmö Stadsteater.
