Text: Noa Kullander, Hugo Bernhard & Anna Hellers. Foto: Laban Dahlén.

Giovanni Bucchieri: "Jag lever utan el"

Redaktion 21:48 14 Jan 2024

Den tidigare balettdansören berättar för Nöjesguiden om kärlek, avsked och revanschlystnad.

Allkonstnären Giovanni Bucchieri regidebuterade med 100 årstider, som tar avstamp i tonårsrelationen mellan honom och Louise Peterhoff. Filmen har nominerats till en Guldbagge och vi möter upp Bucchieri veckan innan galan.
– Har ni cigg eller? Jag har fan inga cigg.

Södermalmskaféet Twang har nyss öppnat när Giovanni Bucchieri kliver in, iklädd Adidas-byxor och cowboyboots. Han släpper lös sin stora vita hund, sätter sin telefon på laddning och hälsar i tur och ordning på gästerna, innan han går ut och röker.
– När pengarna från filmen kommer ska jag först köpa en Grand Danois, det har jag bestämt mig för. Sen betala elräkningen.

Bucchieris lägenhet ligger några hundra meter bort, och kaféet fungerar som hans vardagsrum. Särskilt sedan hans el stängdes av i augusti.
– Man vänjer sig rätt snabbt. Man slutar liksom bry sig om städning och sånt när allt är mörkt hela tiden, säger han och fimpar sin cigarett.

Bucchieris debutfilm 100 årstider nominerades till en Guldbagge i den tyngsta kategorin, bästa film. Något han inte alls förväntade sig när han påbörjade projektet för tio år sedan.
– Det känns fantastiskt. Vår film är väl lite av en underdog, och jag visste aldrig hur den skulle mottas. Jag är väldigt tacksam över att de vågar satsa, säger regissören som också har skrivit manus och spelar huvudrollen.

100 årstider har definierats som en hybridfilm av recensenter. Men Bucchieri är tydlig med hur han vill beskriva sin film.
– Det är ett drama. Utan att skryta, ett drama man aldrig sett förut.

Filmen är Bucchieris minnesmärke över den första kärleken – vilket i hans fall var skådespelaren Louise Peterhoff. I filmen är båda med och spelar alternativa versioner av sig själva. Hemmavideor, som Bucchieri filmade när de var ett par, blandas med en fiktiv fortsättning på deras liv från ett nutida Stockholm. Giovanni, en gång en lovande dansare och musiker, lever nu isolerad och pank i en överbelamrad lägenhet på Södermalm. När han får chansen att göra comeback slutar han ta sina mediciner, och tappar långsamt kontakten med verkligheten. Psykosen kulminerar i en nakendans på öppen gata.
– Han är otroligt besläktad med mig på många sätt, men han är ändå inte jag. Jag menar, jag är bipolär, men han i filmen är mycket sjukare, på gränsen till schizofren. Louise i filmen är i sin tur en sorts kvinnlig Bergman. Han har mest varit in och ut på psyket.

Louise är en framgångsrik regissör som gått i en helt annan riktning än sin första kärlek. När hon sätter upp en cynisk technotolkning av Romeo och Julia på Dramaten, påminns hon om sitt första förhållande. Giovanni har istället alltid varit fast i det förflutna – sitt gamla jag och sin gamla relation. Genom VHS-filmerna från nittiotalet, som spelas upp på projektorn i lägenheten, återupplever han minnena gång på gång.

I verkligheten träffades Peterhoff och Bucchieri som tonåringar på Baletthögskolan i Stockholm. Relationen tog slut efter ett par år, och precis som i filmen gick de olika vägar i livet. Peterhoff bytte balett mot teater och har idag en framgångsrik skådespelarkarriär i ryggen. Efter några år på Kungliga Operan lämnade Bucchieri också dansen, men kämpade i många år med psykisk sjukdom och missbruk.
– Någonstans där såddes ett frö, att jag borde göra nåt av de här gamla filmerna. Och för tio år sedan var jag full så in i helvete med mina kompisar på krogen. Typ två på natten ringde jag henne och sa “jag vill göra en film om vår kärlek”. Då trodde hon inte på mig.

Men Bucchieri hade redan börjat skriva manus och engagerat producenten Isabella Rodriguez i projektet. När Rodriguez ringde Louise Peterhoff dagen därpå, blev hon övertygad om filmens konstnärliga värde.
– Jag vill verkligen tacka Louise, utan henne hade filmen inte varit möjlig.

När Bucchieri får frågan om vad filmen betyder för honom, börjar han med att rada upp alla som varit inblandade i produktionen. Det är många som ska tackas och många “som jag gärna vill att ni nämner”. Två minuter senare sitter han med mobilen och visar upp kläderna som han ska ha på galan. Samtidigt börjar han berätta om soloalbumet som ska släppas i januari, G Was Here.
– Gillar ni det namnet eller? Bra, då kör vi på det. Skriv det.

Under Bucchieris splittrade karriär har musiken varit en konstant. Utöver åren som balettdansör och koreograf vid Kungliga Operan, var han en del av popkonstprojektet Sister som bland annat gjorde musiken till Anna Odells Återträffen. Tillsammans med den gamla medlemmen Stefan Levin har han även komponerat musiken till 100 årstider.

Bucchieri berättar att han ser film på samma sätt som han ser musik.
– Musik är den största konstformen, mycket större än film. Det är en lägereld. Jag spelar fortfarande piano varje dag, det måste jag göra för att må bra.

Kärleken till musiken märks av i hans många associationer. Bach, Kate Bush, Kurt Cobain och Lill Lindfors är några av namnen, som han menar har påverkat hans filmskapande. 100 årstider beskriver han som “lite kostymdrama, lite låtsas-Tarkovskij i rymden”, och nämner särskilt Ingmar Bergmans Smultronstället som en viktig inspiration.
Smultronstället handlar ju om en äldre man som ger sig ut i det förflutna. Då är det skådisar som spelar hans gamla kärlekar. När jag började skriva manuset till 100 årstider tänkte jag på att det är fascinerande att jag har lyxen att ha med min Louise på riktigt.

Bucchieri säger att Bergmans film i sin tur var inspirerad av August Strindbergs Ett drömspel. Efter en lång recitering ur pjäsens inledning, kungör han att det är “en av de vackraste texterna som finns” och att han planerar att döpa en framtida dotter till Indra, efter dramats huvudkaraktär.
– Jag brukar säga att Bergman och Strindberg och alla de där är hiphopare. Jag är en hiphopare. Bergman samplade Strindberg, Strindberg samplade Shakespeare, Shakespeare samplade grekerna. Och grekerna i sin tur samplade Wu Tang Clan, säger han och skrattar.

Trots Bucchieris referensramar understryker han hur mycket han avskyr kultureliten, och säger att han absolut inte vill framstå som en pretentiös “gubbjävel”.
– Vem är jag att hata på en E-Type-låt? Jag kan tycka att det är dålig musik, men två tolvåringar kanske hånglar till den för första gången. Då har jag liksom ingen rätt att hata på det längre.

Bucchieri säger att han är trött på den upphöjda synen på regissörer som han menar finns i filmbranschen. Han brusar upp när han själv leder in på samtalsämnet.
– Det är bara ett jobb. Det du gör är inte värre än att jobba på 7-Eleven eller att vara arbetslös. Jag hatar den här romantiseringen av konstnärer, och regissörer framförallt. Regissörer som klagar på hur tufft det är, liksom “det var så jobbigt…” Fuck you. Folk dör.

100 årstider är en svårdefinierad film, med ena foten i verkligheten och den andra i fiktionen. När Bucchieri till slut återkommer till frågan om filmens betydelse för honom, säger han att den handlar om mer än förhållandet mellan honom och Peterhoff. Han ser deras gemensamma historia – förevigad i VHS-filmerna – som en symbol för alla hans avslutade relationer, och drömmarna som aldrig slog in.
– Filmen är ett avsked till en tid jag inte vill uppleva mer. Till Louise, till mina relationer, till mig, till mitt mående. Ett enormt stort avsked till min mamma. Den är ett enda stort avsked. Och en ny början.

Bucchieri flyttade till Stockholm som femtonåring för att börja på Kungliga Balettskolan. Han ville komma bort från Linköping, där uppväxten präglades av en frånvarande pappa och en psykiskt sjuk mamma. När han börjar prata om mamman går röstläget ner. Deras relation var komplicerad, berättar han, men sedan hon dog har han velat att hon ska vara närvarande i hans konst.
– Jag gjorde ett stycke för operan när min mamma precis hade dött. Så i en scen lät jag henne dansa som en superhjälte, till Bach. Hon ville alltid dansa, och då fick hon dansa. Jag tog också ner en stor discokula på scenen, för när hon dog så blev hennes öga helt svart, som ett svart hål – och jag tänkte att det var en stjärna. Så jag lät hela salongen glimma.

I filmens sista scen träffas Louise och Giovanni i en tunnelbanevagn. Det var den första scenen han skrev, och den ska symbolisera det slutgiltiga avskedet till alla hans dåliga relationer, säger Bucchieri.
– Jag älskar att återskapa minnen, göra dem bättre. Och jag satt och funderade på det, vad det optimala slutet för en relation är. Det måste vara att sitta på ett tåg bredvid varandra, och bara le lite. “Jag älskar dig, jag vet att du älskar mig. Vi kommer aldrig att leva med varandra, men vi gjorde vårt bästa.” Det tycker jag är ett perfekt slut. Det brukar sällan vara så.

Han ber om en till cigarett. Det är mycket som händer i Giovanni Bucchieris liv just nu. Nya filmer är på gång, pjäser ska sättas upp. Guldbaggegalan ser han bara som en bonus.
– Det är först nu i mitt liv som jag tror på framtiden, nu när filmen är klar. Jag ska gifta mig i augusti, och jag vill skaffa barn. Jag är överlycklig över min tjej och vår kärlek, säger Bucchieri och fimpar.

Läs även: Här är Guldbaggenominerningarna för 2023.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera