Runt Stureplan finns det en typ av människor som är svårare att få syn på än alla övriga subkulturer: blattarna. Att få syn på dem i toalettkön inne i tvåan på Berns är lika ovanligt som att spotta en exotisk fågel i Vitabergsparken.
Eftersom arten är så pass ovanlig kan det vara svårt att vara säker när man väl möter en. Variationerna är många men det finns vissa gemensamma nämnare. Eller, vid närmare eftertanke: det finns en gemensam nämnare – att alla har annan etnisk bakgrund än svensk. Efter noggrann research lyckades Nöjesguiden hitta en kille som i hela sitt liv har varit hängiven subkulturen blatte och berättar här, anonymt, hur det är att klubba när man är uppväxt utanför tullarna.
Hej! Berätta om dig själv och vilka klubbar du går till?
– Jag är en glad utomeuropisk 20-någonting-blatte som har växt upp i Fittja. Jag hade bara en svensk i min klass, och han var typ polack. Klubbarna jag går till är F12, Spy Bar och Kåken. Berns suger ju, dit går jag aldrig. Likadant med Riche. Det är som Kåken, fast sämre. Av de tre klubbarna jag går till mest är det Kåken som är vitast. Lätt Kåken. Beroende på dag, såklart, men Kåken är alltid, alltid vitast. F12 är ju ändå ghetto nice vissa dagar och Spy Bar har sitt mörka rum där alla pratar engelska. Men på Kåken är alla svenskar. Det finns ju några blattar såklart, men alla är svenskifierade. Alla har liksom långt hår och skägg.
Hur är det att festa med svenskar?
– Alla mina grannar i Fittja sålde sprit. Jag hade alltid någon insmugglad vodka eller tolvpack vin när jag skulle på fest. Och när jag började festa med svenskar hade jag med mig sprit som jag bara la på bordet, så att alla skulle få ta. Det gjorde man i Fittja, alla ställde sin sprit på bordet och alla tog för sig av alla. Men jag märkte snabbt att min sprit bara tog slut på svenskarnas hemmafester. Ingen annan bjöd, istället hade de räknat ut exakt hur många öl de blev fulla på och då satt de bredvid sin systemkasse med fem öl i hela kvällen. Fast de drack ju såklart gärna av andra, mig då till exempel, men bjöd aldrig tillbaka. På krogen märks det inte lika tydligt, kanske för att jag har lärt mig att inte bjuda lika mycket. Men när man delar taxi med svenskar blir det tydligt. Då är det aldrig någon som drar fram kortet. Och när jag gör det blir alla förvånade. Att festa med blattar är soft för det är alltid en som håller sig nykter och kan köra sig själv och de andra hem till ghettot igen.
Blir du någon gång rädd för svenskar på krogen?
– Nja, det kan jag inte säga. Om det inte är en svenskifierad blattevakt, haha, då blir jag lite rädd. Nej, svenskar blir man verkligen aldrig rädd för. De vill ju oftast bara prata skit, som alla andra.
Om du hade varit dörrvakt, vilka hade du diskriminerat?
– Inte svenskar tror jag. Men såhär… människor i subkulturer över 25. Det finns inga subkulturer i ghettot, där är man bara ghetto. Inte hiphopare eller poppare eller sådär. Hiphoparna i Fittja är alltid svenskar. Subkulturer är väl nice, jag har ingenting emot det av princip, men man måste växa ifrån det.
Om du själv hade klubb, hade det stört dig om för många svenskar försökte komma in?
– Det hade stört mig om det var för få blattar, inte om svenskar ville komma in. Jag blir ledsen när blattar är för rädda för att ens försöka att komma in. Mina kompisar från Fittja vågar inte prova komma in på ställen runt Stureplan som har inträde eller vakt. Jag har en kompis som drömmer om att gå ut i shorts, men han säger att det inte går eftersom han är svart. Han måste ha allt rätt på sig, så att ingenting ska kunna stå i vägen för honom.
När du är ute och träffar andra blattar på Kåken, som du säger är det vitaste av det vita, är det som att ni möts i någonting då? Känner du att ni har något gemensamt?
– Så kanske jag hade känt om jag faktiskt hade träffat en blatte på Kåken, med det skulle aldrig hända. Och om det nu skulle vara blattar på Kåken fattar de ingenting. Antingen har de växt upp i stan eller så är de i förnekelse och gör allt för att inte framstå som blattar. De har lyckats komma in och måste vara rädda om det.
