Med skålande framgång som copywriter sadlade Lotta Lundgren om till bloggande kokboksförfattare och fick oss att fnissa åt svenskens matvanor i SVT- serien Landet Brunsås. Hoppet var stort men framgången ännu större. Döskalle & Mästerligt slog sig ner för att prata mediejobb, brunsås, och den där grejen med marsvinet.
Du började som prisbelönad copywriter och la av för att göra en matblogg till mediekarriär. Vilken framgångssaga! Vad skulle självbiografin heta?
– Först var det väldigt dåligt med karriären. Jag satt på ett väldigt sorgligt kontor utanför bajsparken i Gröndal. Ett ställe dit folk kommer för att baja sina hundar. Jag satt och kollade ut och såg massa hundrövar. Haha, självbiografin skulle nog heta Utsikten över bajsparken.
Du pratar mycket om hur viktig humor är i ditt arbete. Tycker du själv att du är rolig?
– Ja, det tycker jag. Jag tror inte att det finns någon som uppskattar mina skämt så mycket som jag själv gör. Jag skriver väldigt långsamt och när det äntligen är skrivet tycker jag ofta att det är så kul och bra. Vilken kul person, mycket roligare än jag förväntat av mig själv. Jag är nog min mest uppskattade läsare, faktiskt.
Landet brunsås visade upp dig för tv-publiken. Vad kommer härnäst? En egen talkshow?
– Nej, nu gör jag ett historieprogram för SVT med Karin af Klintberg och Erik Haag. Vi ska berätta Sveriges historia. Vi lever en vecka i varje historisk epok. Vi äter maten, vi sover i sängen, vi provar värderingarna. Vi anpassar oss efter tidens idéer.
Men Henrik Schyffert fick inte vara med och leka den här gången?
– Henrik ville inte vara med, haha. Och vi skulle vara två. Även om man som Henrik och Erik har försökt att bara vara programledare så sugs man in, och blir så engagerad och börjar det hända grejer i skallen. Han vill inte det, den här gången.
Hur är det att dela ett tv-program med två killar? Det känns lite som att ni alla tre gapar efter uppmärksamhet, fick du armbåga dig till plats i tv-rutan?
– Ja, Gud vad jag fick göra det. De är inte bara två snubbar, de är två med ganska mycket energi och power. Det krävs mycket för att ens fixa att öppna munnen. Jag fick armbåga mig mycket. Jag tar ju på mig en ganska bekväm position på det viset. Jag sitter på kunskapen. Den som har kunskapen behöver inte vara lika rolig som den som har roligheten.
Marsvinsdebatten. Erik Haag åt marsvin men SVT stoppade avsnittet. Hur ser du på det nu?
– Det som är synd är att det inslaget är så varmt, mysigt och gulligt. Den här peruanska familjen är sådana stjärnor. Om man hade sänt det hade hela Sverige älskat dem. De hade säkert fått ett eget tv-program, för att de är så jävla bra. Nu blev det istället en löpsedel i Aftonbladet där det lät som att det handlade om något väldigt obehagligt. Det var det verkligen inte. Det var lite synd. Äh, vi fick äta en ekorre istället.
Landet brunsås vill utforska ”varför vi svenskar äter som vi gör”. Men det känns som att ni vänder er till stadsfolk som äter cupcakes framför kanelbullar och dricker chailatte istället för kaffe. Skulle du inte säga att ni snarare frågar ”varför vi stockholmare äter som vi gör”?
– Jag är ju från Göteborg och vet att Stockholm inte är Sverige. Vi tror ju det ibland, speciellt tror vi det på tv. Vi hade inte budget att resa så mycket i landet som vi hade velat göra. Vi fick hålla oss i Stockholm. Om Erik hade varit från Dalarna, Henrik en skåning och jag göteborgare hade det säkert varit ett annat program.
Kristallgalan har blundat helt för programmet. Hur ställer du dig till det?
– Haha, det är skandal. Punkt. Haha, vi säger ingenting mer.
Känner du att Landet brunsås tillför något annorlunda än, säg, Världens modernaste land? Värmer ni inte bara upp gammalt material?
– Jag tror att man alltid kommer lite närmare i och med att vi jobbar med maten. Alla människor måste ha en relation till mat. Alla människor bryr sig inte om att ha en relation till litteratur eller historia men mat är något vi måste ägna oss åt. Där tycker jag att Landet brunsås tillför något nytt, vi har pratat om maten som en idé. Inte mat som material eller mat som livsmedel eller mat som livsstil. Utan maten som idé. Och det har inte gjorts i Sverige förut.
På omslaget på din kokbok Om jag var din hemmafru har du på dig aftonklänning medan du håller en blodig lammstek. Vad vill du säga med det?
– Det där omslaget är en antites till det klassiska kokboksomslaget som är en ansiktsbild på en kock, kvinna eller man som ler och ser jävligt glad ut och gärna håller i en maträtt. Det andra kokboks-omslaget som exciterar och är socialt accepterat är ett fotografi på någon typ av maträtt, en tårta eller en tallrik spagetti. Det här omslaget är inte det. Det här omslaget ska berätta att den här boken inte är som andra kokböckerna. Och då kan man inte se ut som de andra heller. Det är skönt att slippa att stå där och vara glad på din egen kokbok. Det gör den mycket intressantare. Om man har en sådan dum titel som Om jag var din hemmafru och sätter dit ett ansikte är det den människan som är din hemmafru. Det är helt ointressant. Ansiktet måste bort, fantasin måste in.
Du har bloggat dig till en ny karriär. Det finns en hel drös med mat-bloggar som pratar recept. Men du trodde ändå att din blogg skulle överrösta de andra?
– Alltså, skillnaden är ju att jag är reklamare. Min expertis är att skapa relationer med människor. Haha, varje blogginlägg är en form av annons. Den har rubrik, den har en bild och den har en text. När du har läst det känner du lite mer för den maträtten. Det var ju tanken med både bloggen och sedan boken, man var tvungen att stanna och läsa och kanske få lite feeling för den där korven eller risotton på ett helt annat sätt än att bläddra igenom en kokbok med massa vackra bilder i.
Du sa i en intervju att du tyckte du blev snygg först någon gång efter 30. Hur gör du?
– Jag lägger ju mycket pengar på hudkräm. Det pågar liksom en slags skönhetsvård, det ska jag väl erkänna. Jag har ett ganska kärleksfullt förhållande till min egen kropp och är jävligt mån om att det ska funka bra nedanför huvudet, haha.
Att se sig själv som ett varumärke är väldigt mycket ”mig”. Är du egenkär?
– Ja, definitivt. Under press pendlar jag mellan hybris och självförakt, det tror jag att nästan alla människor som vill fram gör. Men i stort sätt måste jag säga att jag trivs väldigt bra med den här personen som jag är och som jag har ganska bra koll på.
