Döskalle & Mästerligt är övertygade om att man måste komma till freds med sitt förflutna för att kunna gå vidare. Därför tog de ett snack med Ulf Ekberg om drinkhoror, främlingsfientlighet, och den stundande Ace of Base-comebacken. Dessutom avslöjas den riktiga anledningen till varför han blonderar sig.
Jag vill veta varför du blonderar dig.
–Jag var blond när jag var ung och tyckte att det var ganska skönt. Men ju äldre man blir desto mörkare hår får man, och nu har jag en riktigt tråkig råttfärgad färg. Tror jag, jag har inte sett det på länge.
Blondes have more fun?
–Ja, det tror jag faktiskt. Det är jag ett levande bevis på.
Använder du mousse eller gelé? Det ser ut som gelé.
–I många fall använder jag vax. Men jag vet inte vad jag har nu. Det har varit blåsigt idag så nu är det nog mest en stockholmsvind jag har i håret.
Vad utgör Ace of Base-comebacken? Känns lite förvirrande.
–Det är definitivt förvirrande och det krävs en förklaring. Vi har släppt ett Greatest Hits-album så att vi kan avsluta det gamla och börja om på ny kula. Där har vi också samlat ihop de bästa remixerna plus en dvd. Vi har också en sequencer på vår hemsida som just nu är offline men som kommer att vara online. Där ger vi alla våra syntar och tracks gratis till våra fans. Sedan kan de ladda ner låtarna i filer och göra om dem. Vi gör det med alla våra stora låtar fram till att vi släpper nya plattan i sommar. Och då kommer de som har gjort de bästa mixarna att få göra officiella remixer på våra nya låtar.
Kom ni äntligen på att ni själva inte var så duktiga på det här med musik i och med att ni låter fansen göra om era låtar?
–Nej, verkligen inte. Det självförtroendet har vi nog, haha. Det är snarare så att vi vet att vi har starka låtar. Fansen är inte med och skriver, men är med och producerar. Men det kan kanske ändras i framtiden.
Är era fans verkligen att lita på i den frågan?
–Absolut, varför inte? De skapar inte bara remixerna, utan röstar också på vilka som är bäst. Istället för att vi sitter och bestämmer en stil, låter vi andra få komma med sin stil och det är väldigt spännande.
Ni låter andra göra allt arbete.
–Nej, vi kommer fortfarande att göra vår platta med våra produktioner. Sedan får de göra sin produktion. Det kanske slutar med tusen versioner av samma låt, vad vet jag?
Jag sätter en tjuga på att ni brukade vara fyra medlemmar i gruppen back in the days!
–Jag skulle kunna sätta fyrtio spänn på det. Malin var aldrig bekväm i strålkastarljuset. Hon älskar att sjunga, men det är en jäkla skillnad på att vara musiker och popstjärna. Att ständigt resa runt jorden och jagas av paparazzi passar inte alla.
Hur känns det att vara nybliven hjälte för tusentals IT-nördar efter din Ipred-kritik?
–Det är väl kul att man kan vara hjälte någon gång i livet, det är man ju inte ofta här i Sverige. Ipred-debatten är skev. Man borde ha lärt sig något när man sköt ner Napster, det förstörde hela musikindustrin.
Är det inte lätt att dissa Ipred när man har sålt 50 miljoner album?
–Nej, varför det? Artister har nästan aldrig tjänat pengar på att sälja skivor. Skivbolagen tjänar pengarna. Artisterna har alltid blivit blåsta genom alla tider.
Men du har ju fett med cash.
–Jag har så jag klarar mig. Men det beror inte på en rättvis fördelning mellan artist och skivbolag. Hade vi jobbat med tekniken hade vi haft en lösning på det här problemet idag. Det har blivit vi och dem istället för vi och vi. Alla älskar musik och den relationen kommer alltid att finnas oavsett om ett skivbolag finns emellan eller inte.
Vilken av dina låtar är bäst att ha sex till?
–Oj. Jag spelar inte min musik när jag har sex. Jag blir inte upphetsad av min egen musik, det hade varit ganska patetiskt. Men det är upphetsande att stå på scen med den. Fast jag lyssnar nog hellre på allt annat.
Men om du skulle rekommendera en låt till någon annan.
–Det skulle nog vara Living in Danger.
All That She Wants är ju rätt bra också.
–Ja, den kan jag nog rekommendera fram tills att du har sex. Själva uppraggningsdelen, sen kan du spela Living in Danger när du väl har sex.
Så fort det kommer en känd person till Sverige är du där och hänger. Berätta hur det där fungerar.
–Jag känner ganska många kända människor och när de kommer så brukar de ringa mig för att de inte känner så många andra.
Är du fortfarande kändiskåt efter alla dessa år?
–Nej, verkligen inte, det har jag aldrig varit. Men det blir naturligt när man umgås mycket med kändisar. Det blir som en grupp och det är naturligt att man söker sig till varandra.
Vad gör din fru och dina barn när du är ute och festar?
–Sover, hoppas jag.
Det är väl orättvist.
–Ja, det är jätteorättvist. Det beror väl på var jag är någonstans. Jag får många frågor om fester, folk tror att det är allt jag gör. Någon fotar en när man har ett champagneglas i handen, men samtidigt tas bilder oftast på festliga tillfällen. Det är inte så att jag alltid festar.
Hur många dagar per år blir det fest då?
–Definiera fest. Dricker vin till maten?
Dricker mer än fyra glas på en offentlig plats. Och du står upp.
–Haha, så man festar när man står upp? Nej men, jag äter ju alltid middag med sällskap, och alltid ute.
Men hur ofta är du full?
–Menar du packad? Nej, det är jag inte så ofta. Men att dricka till maten händer ganska ofta och efter konserter blir det en del. Jag är absolut inte nykterist. Men det fungerar inte att hålla det tempo jag gör och dricka mycket. Det var enklare när man var under 25, då kunde man sova två timmar och ändå ge järnet.
Var du tvungen att ta andra preparat då?
–Nej, jag är väldigt glad att Red Bull uppfanns tidigt i Thailand. I Göteborg såldes Red Bull i hälsokostaffärer redan på åttiotalet. De hade en koncentrerad version och den höll vi oss ganska pigga på i studion.
Men någon gång knarkade ni väl.
–Nej, absolut inte. Jag testade att röka lite när jag var femton år. Men det var inte riktigt min grej. Sedan rökte jag vanliga cigaretter också, men det slutade jag med rätt tidigt.
På Ace of Bases hemsida har ni tre inplanerade uppträdanden. Ett på Dominikanska Republiken, ett i Lettland och ett på Färöarna, och er gästbok är signerad av folk från Filipinerna, Sydafrika och Mexiko. Snacka om spridd fanbase.
–Musiken blev ju global. Ett wake up call var när Expressen skulle åka till världens kallaste plats och göra ett reportage om det. Det fanns en enda radiokanal och den spelade Ace of Base nästan hela tiden. Expressen ringde när de kom hem och var helt imponerade av att musiken nått dit av alla platser.
Varför har ni inte blivit lika stora i Sverige?
–Ja, man kan alltid spekulera var jantelagen kommer ifrån, men man kan glädjas av att det är värre i Norge. En forskare undersökte den norska jantelagen och kom fram till att den är större än sexualdriften. Men i Sverige får man inte sticka ut och man ska vara lagom. Och jag är ju verkligen inte lagom på något sätt.
I Ryssland ”drar Ace of Base fortfarande 40 000 fans till sina konserter” enligt Metro. Är inte det ett tecken på att er musik är föråldrad?
–Haha. Nej, det är väl tvärtom. Att det håller än idag.
Vilken trend är du sur över att inte ha följt?
–Vi var jäkligt tidiga med internet. Vi hade 1,7 miljoner träffar när vi lanserade vår hemsida 1994 och den utgjorde 20 procent av alla träffar på nätet. Det fanns bara tre band på nätet vi den här tiden. Det var vi, Peter Gabriel och David Bowie. Vi hade precis slagit igenom och hade inte tid att uppdatera den, och mellan 1994 och 2000 hände ingenting på sidan. Det är helt skandalöst och idiotiskt dåligt.
Hur kändes det att bli ersatt av Hans Wiklund?
–Det är skönt att bli ersatt av en sådan intelligent människa. Jag gläder mig jättemycket för Hans och Emma.
Du och Bert Karlsson har en sak gemensamt. Gissa vad!
–Vi är inte från Stockholm?
Ni har också en bakgrund som främlingsfientliga.
–Okej.
Om du kunde åka tillbaka i tiden och träffa dig själv under den perioden – hur mycket stryk skulle du ge dig själv?
–Jag ger ju inte folk stryk längre. Däremot hade jag berättat hur patetisk jag var. Jag var egentligen syntare från början, 1982, men när våldet i Göteborg trappades upp började vi söka oss till de hårdare gängen som kunde försvara oss. Hade inget med politik att göra utan vi ville mest provocera. När jag fyllde 17 vaknade jag och insåg att jag inte längre kunde stå för det som blivit av oss så jag lämnade allt. Började fokusera på positiv energi istället och Ace of Base föddes.
Lista dina favoritraser under din skinheadperiod.
–Människoraser? Sådant finns väl inte?
Du sysslar mycket med välgörenhet har vi förstått. Vilka föredrar du att ge pengar till?
–Det beror helt på. När jag personligen går in i projekt går inte pengarna via någon organisation utan jag är på plats själv. I Brasilien har jag barnhem och jag är där själv och ser till att de får betalt. Och jag är på plats i Indien och Thailand också.
När sa du senast ”men vafan, jag är ju känd”?
–Tror faktiskt aldrig jag har sagt det någonsin.
Nu ljuger du.
–Nej. I Sverige känner alla igen en, och i New York, London och större städer har jag rätt bra koll. Men ibland när man kommer till platser som är lite mer okända och det är kö till någon klubb, kan det hända att någon annan pekar ut vem jag är så att man får gå förbi.
Exakt hur rik är du?
–Jag har så jag klarar mig och mina barn klarar sig.
Och dina barnbarn?
–Ja. Fast det beror helt på mina barn.
Vem är den största drinkhoran där ute?
–Som är känd dessutom?
Ja, det blir bonuspoäng.
–Det finns många som flockas kring ens bord, det är ju klart. Men jag får nog passa, det känns inte riktigt som mitt språk att kalla någon för drinkhora.
Vilken av dina egenskaper brukar överraska folk mest?
–Det är en intressant fråga. Är jag på middag med några och jag vet vad Sveriges huvudstad heter blir de typ imponerade. Så det är skönt att kunna slå ur underläge. Men skämt åsido, folk blir nog mest överraskade av min business-sida.
Finns det plats för Ace of Base idag?
–Det tror jag absolut. På tidiga nittiotalet var det också en bankkris och folk var deppiga. Det fanns ett behov av att lyssna på positiv musik och det känner jag igen nu också. Vi försöker sprida glädje.
Är det därför du kallas för Buddha?
–Ja, kanske. Jag fick namnet i skolan när jag tränade karate och läste om buddhism.
Var det inte för att ditt namn är lite osexigt?
–Jo, Ulf är svårt.
Aldrig funderat på att byta?
–Jag borde kanske ha sagt Wolf istället, det är lätt att komma ihåg. Men Ulf är nog de tre svåraste bokstäverna för folk att uttala. Kommer ni ihåg serien Alf? Alf stod ju för Alien Life Form och jag brukar säga att Ulf står för Ugly Life Form. Då brukar folk komma ihåg.
