Döskalle & mästerligt möter Marcus Birro

Brinnande raseri och bottenlös sorg, framgångsrik författare och motarbetad av kulturskribenter. Ung och gammal. Marcus Birro är en konstrasternas man. Vi sände våra stjärnreportrar för att reda ut paradoxen som är den yngre brorsan Birro. Ja, och gratulera honom till Dan Anderssonpriset förstås.

Hur känns det, du är mitt uppe i en turné landet runt just nu! Är det inte vansinnigt läskigt att stå på scen med bara en mikrofon och en berättelse?
— Att stå på scen är snarare mindre läskigt än mycket annat i livet. Du vet vad du ska berätta, du har en mikrofon och en lampa, en publik. Det är egentligen ett jävligt fegt sätt att umgås med folk på. Fast det brukar bli väldigt roligt. Både jag och mina medmänniskor kommer till sin rätt under dessa former.

Du jämförde ditt antal googleträffar med Mikael Persbrandts? Hur patetiskt är inte det?
— Persbrandt är den ultimata googleutmaningen... Dessutom är han en fantastisk skådespelare. Folk tycks glömma det. Han är nästan mer kändis nu för tiden. Och kändis är ett äckligt ord.

Hur länge tror du egentligen att du kan komma undan med att vara ung och arg?
— Så länge de yngre författarna vägrar vara arga.

Du verkar alls inte vara rädd för att säga sanningen, ändå påstår du att du ofta är rädd. Hur går det ihop?
— Sanningen är ju att jag är rädd för allting. På det sättet hänger det ju ihop. Jag tror människor i grunden är rätt lika. Om jag i mina böcker och texter någon gång lyckas sätta ord på vad någon annan går och bär på har jag ju lyckats. Det är en författares viktigaste uppgift att i ord lyckas åskådliggöra andra människors inre liv. Förena känslor.

Du har lyckats med att sluta dricka alkohol! Grattis! Hur klarade du det?
— Tack! Jag tog hjälp. Jag satt livrädd i en sunkig kvart vid Svingeln i Göteborg och drack sprit till frukost medan jag lyssnade på Ring P1 och tänkte ”Vilka sjuka jävlar som ringer det där programmet.” Det var alla andra som var konstiga, och jag som var normal... Jag blev fet, sjuk och slutade skriva. Jag var tvungen att sluta. Jag hade dött annars. Och jag ville inte dö. Så när jag flyttade till Norrköping beslutade jag mig för att sluta dricka sprit.

Ska du ha en stänkare?
— Bara av subtilt kolsyrat italienskt mineralvatten.


Du delar svenska folket i två delar. Män verkar ty sig till dig, med feministerna är det annorlunda. Varför tror du att du påverkar människors känslor så dramatiskt?
— Jag går inte omkring och funderar på hurvida jag påverkar människor eller inte. Jag läste någonstans en skön devis: ”Om man visste hur lite tid folk ägnar åt att fundera på en, skulle man bli allt bra besviken.” Min senaste bok, Svarta Vykort, som är en rasande uppgörelse om sorg och kvinnors rättigheter i sjukvården, är kanske den mest feministiska bok som skrivits på länge.

Stackars liten som upplever det som att du inte släpps in i finkulturens tarmvärme. Är du motarbetad?
— Det är så. Det är ingen självupptagen, paranoid livslögn. Det är fakta. Jag har stökat till det för mycket. Jag kräver ju att man ska borra upp golven i de instängda kulturella rummen, slå sönder fönstren, bära iväg med alla politiskt korrekta kvasilitterära förespåkare för den instängda, kvava luften så jag får väl skylla mig själv. Jag har fått arbeta tålmodigt och konsekvent utan någon hjälp alls från kulturella instutioner. De gullar med andra, harmlösa författare.

Du har gett ut tio böcker. Det är ju väldigt mycket för en man i din ålder. Känner du att du har lyckats?
— Nej, aldrig. Det känns som allting ska börja i morgon. Typ. När börjar det? När händer det?

Är du rädd för din egen framgång?
— Bra fråga. Nej, jag är nog rädd för att misslyckas. Arbete, konsekvent och tålmodigt skrivande är enda boten. Det är en nödvändig och ganska tröttsam inställning till tilvaron.

Din bror förbjöd Richard Hobert att regissera hans manus. Vem vill du ska hålla sig långt borta från dina texter?
— Alla genusskadade kulturrecensenter som läser texter som stalinisterna förr läste partiprogram. Där det bara finns en rätt lära och där allt ska silas genom samma jävla filter. Litteraturen är för mäktig för att foga in i deras förkrympta små hjärtan och världar.

Vilka är våra största ”kulturpåvar”, som du kallar dem?
— Jag har plockat ner bilderna på dem från piltavlan... De är inte intressanta längre. De utgör inget hot. Människor skiter i dem. Människor vill bli berörda, bli underhållna, känna igen sina egna liv, sin egen sorg, få tröst, självspegling och en fin läsupplevelse. Påvarna är där för sin egen skull.

Vad handlar Sisters of Mercys texter om?
— Jag tog en vecka när jag åkte ut på landet med deras plattor och texthäften för att försöka ta reda på det. Jag misslyckades. Jag blev bara rädd.

Men alltså The Mission, kom igen!
— Hahaha. Jag älskar The Mission. På riktigt. Fortfarande. Wayne Hussey är störst.

Tror du verkligen på allvar att de som skriver sura anonyma kommentarer i bloggar är avundsjuka?
— Det är skillnad på inlägg och inägg. Givetvis ska man få vara anonym på nätet. Men det finns en ny hållningslöshet i det här landet. Och den gäller inte bara på nätet. Folk är skraja för att stå för något.

Hur många alias har du bland läsarkommentarerna?
— He, he, he. Faktiskt ingen.


Du är extremt öppenhjärtig, och är mycket omtyckt för det. Hur orkar du med det?
— All fin respons från läsare och andra. Dessutom, som jag ser det, är det en del av mitt yrke.

Önskar du att du var mer insyltad i den svenska kultureliten?
— Jag tror min styrka är att jag inte är det, att jag inte känner ”rätt folk” eller blir daltlad med på kultursidorna. Att jag konsekvent försöker vägra alla former av sammanhang.

Hur mycket avskyr du Malte Persson?
— Malte who?


Du tackar i din blogg alla som refuserat dig. Är det av storsinthet eller av skam?
— Jag är uppriktigt glad över att mitt förlag refuserade en del av mina grejer på nittiotalet.

Är det sant att du och din bror har ett Morrisseyaltare?
— Peter hade det en tid. Fast inte nu längre. Jag har faktiskt aldrig haft samma... intensiva relation till Morrissey.

Lycka till med boken och turnén!
— Den 4 juni uppträder jag på Södra Teatern i Stockholm. Hoppas vi syns där. Tack så mycket.