Det fabricerade popbandets återkomst

Behöver världen fler ihopplockade grupper?

Vad har Spice Girls, One Direction, Destiny’s Child och Dolly Style gemensamt? Alla är band ihopsatta av ett skivbolag. Trots det, eller kanske tack vare det, är de några av musikhistoriens mest framgångsrika grupper. Att det breda persongalleriet handplockats ihop av en kapitalistisk kostymnisse med syftet att sälja så mycket som möjligt är det få som tänker på i dag. 

Främst har dessa band kommit paketerade som tjej- eller pojkband. Populärast var de på nittiotalet, även om många är daterade ända bakåt till femtiotalet. Men just eftersom de satts ihop på det högst fabriksmässiga sättet har de också tyckts som mest sårbara för splittringar. Det senaste årtiondet har grupperna gått i graven en efter en och fått ge vika för otaliga försök till solokarriärer. Men nu vill skivbolagen blåsa liv i den urgamla poptraditionen igen. 

Amerikanska Geffen Records har tagit hjälp av det sydkoreanska skivbolaget Hybe för att kopiera deras framgångsrecept. Hybe är nämligen störst inom K-pop och därmed också ett av de största hemmen för grupper som BTS, som de senaste åren blivit allt mer populära på den globala musikscenen. Bolaget handplockar ihop talanger till grupper som har allt mellan fem och 25 medlemmar.

Bolagen har valt ut tjugo finalister utav 120 000 bidrag från hela världen – målet är att skapa världens största globala tjejgrupp. Det senaste året har tjejerna tränats och under hösten kan du följa tävlingen The Debut: Dream Academy där det slutliga urvalet ska ske. Fans kommer även att kunna rösta fram sina favoriter. Hela spektaklet har dessutom fått sin egen Netflix-serie som väntas sändas nästa år.

I urvalet finns bland annat den svenska nittonåringen Lexie Levin. På Hybes Youtube-kanal presenteras deltagarna på ett sätt som känns mer Miss Universum än något annat. Hon beskriver sig själv som “varmhjärtad, söt och drömsk”.
– Jag har drömt om att erbjuda unga personer från hela världen att bli medlemmar i ett fantastiskt band baserat på K-pop-metodik. För att det skulle vara möjligt behövde det ske på den amerikanska marknaden, säger Bang Si-Hyuk, ordförande för Hybe, i en intervju på skivbolagets Youtube-kanal.

Så vad är K-popens metodik? Till skillnad från västvärldens tillvägagångssätt vill man här att så många som möjligt ska vara inblandade. I den välslipade maskinen är det ofta mer än 30 personer som skriver låtarna, och upp till 20 producenter plockas från hela världen. All makt över artisterna och den kreativa produkten ligger hos skivbolagen, som ständigt bildar nya grupper. Talangscouterna letar efter duktiga dansare och sångare, men väljer också ut personer efter utseende. Själva grupperna paketeras som koncept där alla har sin tydliga roll, vilket hjälpt till att skapa en enorm fankultur.

Aspiranterna lockas med löften om karriärer. Men personerna som plockas in går ofta igenom flera år av intensiv träning innan de erbjuds att bli en del av en grupp, något som kritiserats av många artister. Psykisk ohälsa är vanligt inom genren på grund av den hårda pressen, och under åren har den skakats av flera tragiska och mystiska dödsfall. 

Koncentreringen av makten som återigen går tillbaka till skivbolagen kommer i en tid då det blivit allt vanligare att släppa musik independent. Att vända sig till den sydkoreanska modellen är säkerligen ett försök att parera detta. Går det att göra ett sånt projekt som inte bara är ett kommersiellt jippo och som faktiskt är hållbart i längden, särskilt för artisterna? Det har ju gjorts förut, men jag är tveksam. Antagligen är det här bara början på en ny trend, för vi lär se allt fler liknande band.