FOTO: Sehn Solution.

Carla Sehn: “Jag vill bli tagen med storm”

18:28 20 Jul 2022

Hon har hoppat av Handels och gjorde kungen obekväm som åttaåring. Nöjesguiden har mött Sveriges svar på Phoebe Waller-Bridge, Carla Sehn.

“Jag vill inte veta av några snedsteg eller misstag ikväll! Hör du vad jag säger?”

Mabel Longhettis röst är gäll och hon höjer ett darrande finger mot sin mamma som kommit för att hämta upp henne och maken Nicks tre barn. Tanken är att paret ska få avlastning och en kväll av egentid men när Nick ett par timmar senare ringer och meddelar att han blir fast på jobbet rämnar Mabels värld. Hon går till närmsta bar, sänker ett glas whiskey och går hem med mannen som råkar sitta bredvid henne.
– Jag tror att jag kunde känna igen mig lite i den där galna kvinnan som är omgiven av människor som älskar henne.

Carla Sehn minns inte exakt hur hon först hörde talas om A Woman Under The Influence men det kan ha varit efter att ha googlat “good movies” när hon låg hemma bakfull en söndag. Oavsett satte den pixliga gratisvarianten av John Cassavetes sjuttiotalsdrama på Youtube ett bestående avtryck.

Hon var sju år när hon började på Lilla Akademiens Musikskola i Stockholm, valet av instrument föll på piano och en gång i veckan erbjöd skolan privatlektioner. Ett år senare teaterdebuterade hon som sjungande gatubarn i en uppsättning av Jämra Stockholmare på stadshusets innergård. Efter en detour via psykologistudier i södra England och tre månader på Handels blev hon antagen på scenskolan i Stockholm, 21 år gammal. Trots att Carla synts i en rad svenska filmer och serier både innan och efter examen var det i samband med rollen som den lätt neurotiska receptionisten Caroline i Netflix-serien Kärlek och Anarki som hon på riktigt seglade upp på gemene mans radar. Innan den andra säsongen landade i juni 2022 hade hon även hunnit sätta sin första huvudroll i SVT:s dramakomedi Sjukt.

Du har synts i fyra dramakomedier de senaste tre åren. Blir det skräck eller melankolidrama à la Lars von Trier nu istället?
– Innan Kärlek och anarki var jag faktiskt nästan alltid castad för roller inom drama! När den kom ut var det som att folk blev förvånade över att jag kunde spela humor. Att det sen fortsatt på det spåret beror nog mest på att jag råkade få mitt första större jobb inom den genren. Men jag älskar artsy film, som Michael Haneke och Lars von Trier. Och film som visar att människor kan rädda varandra, som Little Miss Sunshine.

Jag älskar också von Trier, det är bara synd att det tar så lång tid att känna någon form av glädje efter att ha kollat på det.
– Jag tror vi känslomänniskor har ett behov av den där grejen! Vissa av de där filmerna visar även något annat än den gemena verkligheten som mycket film idag visar. Jag tycker att det är hisnande när man blir presenterad för en film som får en att ifrågasätta bilden av sig själv och andra. Det senaste jag kollade på var Amour av Haneke. Fucking depressing men brilliant.

Föds man med humor eller är det något man lär sig?
– Jag tror inte riktigt man kan lära sig humor, men jag tror man föds in i en familj som har en viss sorts humor. Det min familj tycker är kul, tycker ju även jag är kul. Men det är lite som med musikalitet, har man det så har man det.

Carlas föräldrar kommer från Krakow i Polen. De flyttade till Sverige på 80-talet och under barnens uppväxt pratade familjen polska hemma. Det var viktigt att Carla och hennes syster kunde kommunicera med släkten som fanns kvar i hemlandet.

Jag såg en video när du pratar polska som ett vattenfall, du verkar ha hållit igång ditt modersmål?
– Det har jag! Jag gör lite småfel ibland och pratar som man gjorde på 80-talet. Det var då mina föräldrar flyttade därifrån. Jag kan ingen slang och låter lätt lite lillgammal.

När jag växte upp hade vi en dynamik där min mamma och pappa pratade tyska och jag och mina systrar svarade på svenska.
– Exakt sådär har vi också haft. Jag brukar nästan alltid svara på svenska. Men mitt polska tal är fortfarande bra.

Skulle du kunna tänka dig att bo i Polen?
– Absolut! Jag har funderat på att jobba där men det har inte riktigt funnits en naturlig ingång än, hittills har det rullat på med jobb i Sverige. Polen är ett häftigt land, men komplicerat och tråkigt på andra sätt.

När jag var yngre hade jag lite svårt att omfamna min tyska sida. Jag var den enda i min klass som hade ett annorlunda efternamn och en förälder med brytning, jag skämdes tyvärr ganska länge för den grejen.
– Det känns som många tvåspråkiga haft den där upplevelsen. Jag kände faktiskt aldrig så utan har alltid varit väldigt stolt över min polska sida.

Var tror du att det kommer från, dina föräldrar?
– Det tror jag absolut! Men också skolan jag gick i som barn. Där var det kids från alla håll och kanter i världen och där skämdes jag aldrig. Men det beror nog mycket på var man är uppväxt.

Du spelade piano i skolan, det känns också lite polskt!
– Haha, det är många som säger det. Jag valde piano som inriktning redan i första klass. I början var det mest lite klink klink klonk men jag är fortfarande bra på att spela. Men det kändes aldrig riktigt som min grej. Jag kände mig lite låst av att det bara skulle komma ut något i händerna, - jag ville att det skulle komma ut överallt. Men jag har lärt mig mycket från den tiden.

Vad har du lärt dig?
– Disciplin! Det är något jag har upptäckt att man måste lära sig. Det var skönt att jag fick det tidigt.

Att sjunga borde väl närma sig den känslan du letade efter då?
– Exakt, det älskade jag. Vi dansade, sjöng och uppträdde mycket i skolan. Jag tror det var där jag fick självförtroendet att både kunna och vilja uttrycka mig framför andra. Jag använder fortfarande mycket musik i mitt skådespeleri. I grunden handlar det om liknande saker, rytm, att lyssna på rytmen och timing.

Varför blev det ingen sångkarriär?
– Jag har alltid velat bli skådespelerska, det har känts som mitt forum. Men när jag gick på scenskolan minns jag att tanken slog mig: “Fan, undra om jag kanske skulle sjunga istället?”. Men det är aldrig för sent, det kanske kommer! 

 

        “När Kärlek och Anarki släpptes var det som att folk blev förvånade över att jag kunde spela humor”

 

Vad lyssnar du på för musik?
– Oj, jag vet inte, väldigt blandad tror jag. Jag gillar allt från soul och jazz till techno och elektronisk musik. Eller jo förresten, jag är besatt av Amy Winehouse! Det tog mig två timmar att ta mig genom en utställning om henne i London som skulle ta en halvtimme. Jag tror det är hennes röst som jag tycker om, att det är lite smutsigt och mycket instrument. Men jag kan tröttna lite att hennes texter är så himla självdestruktiva.

Carla fipplar med sin telefon. Hon vill visa vad hon lyssnade på på vägen hit. Det visar sig vara Bob Sinclairs World, Hold On.
– Jag älskar när det känns som man är i trans på en fest!

Haha, lite otippat. Jag vet inte varför jag får bilden av att du är en person som gillar att ha kontroll, har jag fel?
– Haha, va! Jag brukar få höra att jag är kaos! Det säger i alla fall min familj och mina vänner.

Då har jag säkert omedvetet läst in egenskaper som dina karaktärer haft. Du har väl spelat en del neurotiska roller?
– Alltid! Haha, gud vad kul att du fått det intrycket. Men det är helt absurt hur det där fungerar. Jag kan märka att många förväntar sig något helt annat när de möter mig. Jag får ofta frågan om jag känner igen mig i min karaktär i Kärlek och anarki - och hon har väldigt dåligt självförtroende. Men det gör jag inte, jag är väldigt olik henne.

Hur gör man då för att det ska bli trovärdigt?
– Jag skådespelar bara! Men sen kan jag ändå hitta den biten av mig själv, någon gång i livet har jag ju varit sådär osäker. Då får jag försöka kanalisera den känslan eller försöka minnas något tillfälle där jag befunnit mig långt ner i en maktpyramid. Tänka tillbaka på något sommarjobb på gymnasiet eller så, vi har ju alla varit där.

Men om man i grund och botten är så olik sin karaktär, hur hittar man dit utan att det blir stereotypt?
– Jag tror det handlar om att försöka förstå på vilket sätt man är olik sin karaktär, och att hitta en likhet i den olikheten. Det låter flummigt men processen är olika varje gång. Hur jag hittar till mina roller förändras.

Scenario! Du ska på en casting, på bordet framför dig ligger ett manus du aldrig läst. Var börjar du?
– Den första läsningen är viktig. Jag vill helst inte bli störd eller störa mig själv i det. Jag vill kunna känna av hur mitt hjärta slår när jag läser. Helst ska det kännas lite som när man läser en bra bok, att man automatiskt vänder blad och känner att man vill läsa mer. Om jag känner så vet jag att det har någonting. Fastnar jag på små och irriterande saker kanske det inte är något för mig.

Har du förmånen att välja bort projekt du inte känner för?
– Jag vetefan, jag går på castings också. Det kan ju handla om ett projekt som fortfarande är i ett utvecklingsstadium och att mycket kommer göras om. Jag vill alltid ge det en chans och träffa människorna som jobbar med det. Men det första manusmötet är viktigt.

Inte sällan involverar tv och film stora produktioner med många olika yrkesroller som alla påverkar resultatet. Är det jobbigt att inte veta exakt hur slutprodukten faktiskt blir?
– Ett tag tyckte jag det var lite jobbigt, men det kan vara skönt också. Ibland är det en bra grej att saker blir annorlunda än vad man tänkt. Det är klart att man alltid hoppas att det ska bli så bra som möjligt men jag vill också bli tagen med storm. I den mån det går kan man välja vilka personer man jobbar med men inte ens då går det ju att förutse allt. Ibland blir vissa projekt helt enkelt inte som man önskar att de hade blivit.

 

“Det kanske är där det där med kaoset kommer in, jag blir frestad av det som känns obehagligt”

 

Hur vet man om man är i karaktär eller sig själv?
– Det är jättetydligt, iallafall för mig. Även om jag spelar en karaktär är jag ju mig själv djupt där inne. För att kunna skådespela måste jag även ha koll på yttre faktorer runt omkring mig, jag kan exempelvis inte gå ut ur bild helt plötsligt. Även i karaktär finns alltid en del av mig som förhåller sig till verkligheten: var jag befinner mig i förhållande till mikrofonen och kameran eller som känner att det är kallt trots att jag ska låtsas att det är sommar.

Så att skådespela är lite som allt annat i livet, fake it till you make it?
– Ja, verkligen. Men man har koll, och har man inte det så låtsas man att man har det. Och ibland kanske man tror att man har koll, och så har man inte alls koll.

Det kan vara skräckinjagande att prata inför folk i egenskap av sig själv, att försöka sig på en tolkning av något annat känns väldigt utlämnande.
– Det är nog det jag tyckt om med skådespeleri ända sen jag var liten. Det är hisnande när man lyckas skapa något som inte finns tillsammans med andra. Men ja, man måste nog vara rätt modig. Vi skådespelare är ett speciellt släkte.

Om det finns noll kemi?
Då är det bara att fejka det. Man fejkar ju även om det finns kemi men man kan få mer gratis om man ska spela kompis med någon som man faktiskt tycker om. Om man inte har kemi gäller det att hitta sin egen ingång i det och vara lite smart, men det är lite flummigt.

Applicerar du din skådespelartalang i verkliga livet?
– Nä, inte så mycket. Jag tycker om att vara mig själv. När vi spelade in Sjukt till exempel kunde jag längta efter att få ha på mig mina egna kläder. Det var jätteroligt att spela den karaktären, men till slut ville jag ha mina kläder, och vara mig själv.

Vad gör kläder och kostym?
– Jättemycket, det är ett av de viktigaste mötena när man skapar en karaktär. Men det är viktigt att jag inte hittar mig själv för mycket i mina karaktärer. Det är ju inte så det är skrivet, det är inte jag som ska spela de här människorna. Ibland kan man ju känna att man hade velat vara lite snyggare i någon tagning och sådär, men det kan jag vara någon annan gång.

Du lånar i princip ut din kropp till ett alterego som kan göra lite vad som helst med den.
– Det är en hisnande tanke att få göra fel, att vara ful, ha låg status eller säga pinsamma saker. Det kanske är där det där med kaoset kommer in, jag blir frestad av det som känns obehagligt. Det vore en mardröm att se sig själv i spegeln när man är äldre och se någon slags karaktär där som hållit ihop allt, en person som har tappat någon form av vildhet.

Du får en kick av hjärtklappning?
– Gud ja, haha. Jag är en enorm adrenalinjunkie och har alltid varit det.

På vilka andra sätt märks det här i ditt liv?
– Jag är alltid den som ska klättra högst upp i trädet eller hoppa från höga höjder. Jag kan också tycka det är kul att ställa till med lite konstig stämning. Om jag är på en tillställning till exempel och tycker att folk är lite stela, då ställer jag gärna konstiga frågor. Stir the pot liksom!

Är det för att ni skådisar har ett större uppmärksamhetsbehov än genomsnittet?
– Haha, kanske! Alla är ju olika, vi behöver såna i samhället också. Det finns ju folk som inte tycker om att vara i centrum också. Så blev det bara, en blomma är rosa, en annan är gul.

Första gången Carla sökte scenskolan gick hon i sista terminen i gymnasiet. När hon inte kom in blev hon som hon själv beskriver det - “lite sur”. Under kommande två och halvt år struntade hon helt och hållet i skådespeleriet. Istället flyttade hon till Exeter i England och pluggade psykologi. Hon hann även börja på Handels, “för att jag kunde komma in”, men hoppade av efter tre månader. Det var för tråkigt.

Är du lite av en elitmänniska?
– Ah, haha, absolut. Det kanske är mitt polska arv där. Jag är en tävlingsmänniska. Men jag försöker jobba emot den grejen ju äldre jag blir. Jag kommer aldrig glömma mitt år i England men å andra sidan var jag väldigt olycklig. Det var där och då jag insåg att jag faktiskt var intresserad av skådespeleri på riktigt, och att film är mitt liv och min passion. Så jag sket i de sista tentorna och flög hem och sökte scenskolan för andra gången, satsade alla min kort och hoppades att jag skulle komma in. Och det gjorde jag.

Är livet bättre på film?
– Oj, men vad är bättre? Vad tänker du på då?

Jag tänker på att de finns ett romantiskt filter över den skapade verkligheten som inte finns på riktigt.
– Jag är en romantiker, så den känslan kan jag känna ibland. Men ibland ÄR den ju faktiskt där! Det är ju när den inte är där som jag kan sakna det. Men då kommer musiken. Gud vad jag kan gå runt på stan och lyssna på musik och drömma mig bort i romantiska tankar om världen. Eller gå tillbaka och titta på mina favoritfilmer och se vissa scener om och om igen för att få känna den där passionen. Så till viss del, absolut är livet bättre på film. Men det vore ju sjukt att säga att man väljer filmen framför livet. Det är ju som att säga att man vill dö.

Du har rätt, det kanske är soundtracket man saknar. Men ja, det går ju att lösa om man
lyssnar i hörlurar.

– Men det gör ju jag, haha. Jag lyssnade ju på World, Hold On på vägen hit!

 

“Det är en hisnande tanke att göra fel, vara ful, ha låg status och säga pinsamma saker”

 

Vad finns det för fördomar som du och dina kollegor får kämpa mot?
– Att man skulle vara divig. Speciellt inom filmvärlden.

Tidigare har du gjort en del teater, kan du pinpointa vad det är som är roligt med att göra film jämfört med teater?
– Jag har aldrig träffat ett släkte som har så hög arbetsmoral som filmarbetare, de kan jobba tre månader i sträck och så börjar det hagla och så står de där med ljud och kameror och ingen klagar. Det älskar jag. Men också att man jobbar på så olika platser hela tiden. Jag älskar nya saker och äventyr, och jag får se massor i mitt jobb. Det berikar mitt liv bara att få vara bakom kameran.

Varför älskar du den typen av arbetsmoral?
– För att jag tror att jag själv är sån. Jag tänker att “nu gör vi bara det här” och sen får man stå ut om det blir lite jobbigt. Men sen finns det ju gränser, såklart, och det är självklart att man ska sätta gränser. Men filmmänniskor är äventyrsmänniskor. Och äventyr innebär jobbiga saker, men man köper det eftersom man får något tillbaka.

Vad har varit det största äventyret hittills?
– Filmmässigt är det nog den serien jag gjort nu, Vuxna människor, där jag spelar huvudrollen. Jag har fått jobba med tunga regissörer och skådespelare som har hur mycket erfarenhet som helst. Och så ska jag komma där och bära huvudrollen genom hela serien. Det är ett jättestort ansvar och har varit ett stort äventyr.

Hur går man vidare efter en sån grej?
– Det är jättesvårt. Postblues är det värsta som finns. Jag ger så mycket i mina projekt så det känns jobbigt när det tar slut. Det är därför jag ska resa bort nu ett tag, jag har hört att det ska vara bra att byta miljö, haha.

I musikvärlden pratar man om turnéblues, det är de där dagarna efter att man kommit hem från en turné och det känns som att inget någonsin kommer bli roligt igen.
– Jag kommer ihåg första produktionen jag gjorde, en teaterpjäs, och att jag blev chockad av hur jag kände mig när allt var klart. Jag trodde på riktigt att jag blivit deprimerad. Jag hade aldrig varit med om det och var inte förberedd. Men ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att hantera det. Man vet att det är en tidsgrej och att det bara är att rida ut det.

Din första roll var som åttaåring?
– Det var en jubileumspjäs på stadshusets innergård och jag spelade gatubarn. Jag minns att kungen skulle på någon middag där någon gång och skulle gå in på röda mattan där. Jag var utklädd till ett 1800-tals barn - tänk Charles Dickens - som kommer dö i influensa om ett år med trasiga kläder. Det var någon skojare som jobbade där som frågade om inte jag kunde gå ner i min kostym och buga för kungen.

Gjorde du det?
– Japp! Det var mitt första jobb, haha. Men den där första pjäsen var betydelsefull för mitt  självförtroende. Jag minns att pappa och jag sjöng på de där låtarna när vi gick hem genom stan, vi lärde oss texterna tillsammans.

Hur kommer man ihåg en replik?
– Det är hemskt, men det är bara att trycka in det. Att lära sig repliker är verkligen det värsta med skådespeleri. Det är där disciplinen kommer in. Jag går på långa promenader och drar det om och om igen. Men så fort man förstår varför man säger saker kommer man ihåg dem. Men så fort scenen är klar minns jag ingenting. Jag trycker in det och sen trycker jag ut det.

Vad är det för konstiga röstövningar ni håller på med på scenskolan egentligen?
– Bra fråga, bra fråga! Det är så mycket flum. Scenskolan är ett ställe där man får utforska sin röst, sin kropp och sitt hantverk. Och lära sig hur man funkar.

Varför behöver man det som skådis?
– Vissa behöver inte det! Vissa går inte scenskolan heller. Men det var mitt sätt. Jag hade inte redskapen att få några roller annars. Hade ingen ingång, kände ingen regissör. Det var den enda vägen jag kunde se för att få jobba med det jag ville.

Fint, men nu dodgar du frågan om övningarna lite. Vad är det konstigaste du har gjort!
– Vi har haft såna övningar där vi ska skrika rakt ut. En bekant till mig som gick på scenskolan i Malmö hade en lärare från England som hade med sig en övning där de skulle skrika som ett djur. Plötsligt var det något som knäckte till i hjärnan när han gjorde det och han hade migrän i en vecka. Så det kan ju gå överstyr det där. Jag kan inte tala för någon annan men för mig var det ändå rätt bra att prova alla de där sakerna. Man får se lite vad man har i sig.

Skådespelare är i regel en yrkesgrupp med större utbud än efterfrågan. Jämför man sig mycket med andra?
– Verkligen, fy fan vad det där kan vara dränerande. Nuförtiden är jag faktiskt lite bättre på det, men jag var sämre förut och kanske blir jag sämre på den grejen igen. Jag försöker bara besluta mig för att inte gå in i de tankarna och stänga av det. Där har jag också tur att jag kan prata med folk utanför yrket, min kille och min familj. Jag tror det är viktigt att tänka att alla har sin egen resa och stänga av de tankarna, om det går.

Om det går. Det handlar ju om pengar och drömmar. Det är på ett sätt det svåraste som går att stänga av.
– Ja, och så Instagram på det som är en sån jävla bilderbok av lycka liksom. I början blev jag mer ledsen när jag inte fick roller och kunde tänka att det berodde på att jag inte var tillräckligt bra, att det var mina tänder, min hållning eller vad det nu var. Men ju mer man jobbar lär man sig att det inte handlar om de där sakerna. Jag kanske bara inte var det de letade efter den här gången. Men jag tror att man måste vara ganska hårdhudad om man ska orka.

Nu har du precis avslutat inspelningen av en stor serie där du spelar huvudrollen, vad vill du göra härnäst?
– Jag har haft sån jäkla tur hittills. Jag vill egentligen bara gå på något nytt bra projekt där jag känner att manuset är intressant och att regissören har intressanta tankar. Sen vad det blir det vet jag inte. Men absolut film eller serier!

Det tråkigaste med jobbet?
– Det tråkigaste är när jag inte jobbar. Det är ju så. När man filmar kan det gå perioder på flera månader där man inte har någonting att göra. Man går upp vid åtta och sen har man inget att göra, det kan kännas tufft. Men jag kan såklart också njuta av att ha tid att vara med min familj, vänner och min pojkvän. Att ha tid att resa och sådär.

Är du en rutinmänniska?
– Nae, det är jag verkligen inte. Men jag kan uppskatta det. Jag kommer ihåg när jag åkte på kollo som liten och hade panik i två dagar för att de hade sån koll på vad vi skulle göra och när. Men de sista dagarna tyckte jag det var underbart att någon bestämde när man skulle äta.

Vem skulle spela Carla Sehn i filmen om Carla Sehn?
– Hisnande, haha. Får man tänka så ens. Vad heter hon… Frances McDormand?

Du har sagt att A Woman Under The Influence varit tongivande för dig, vad är egentligen grejen med den?
– Den är komplex på ett sätt som jag tycker att vår värld är. Jag kan bli så less på narrativ där man redan vet vad som kommer hända: “hon är galen, folk kommer tycka att hon är konstig och så kommer hon hamna i problem”. Här var det en man som älskade en kvinna trots att hon var lite knäpp. Den får mig att tänka på min pojkvän som står ut med mig fast att jag kan vara jättejobbig, eller galen.

Ser du dig själv som galen?
– Nä, men ibland får jag höra att jag är det. Jag märker att folk kan tycka att jag är lite mycket, haha. Jag har mycket energi och integritet. Det där är förvirrande ibland, även för mig.

Hur ser du dig själv då?
– Jag vet inte, som ambitiös? Det är olika. Varje månad hittar jag något nytt ord och tänker att “det här är sån jag är”. Men sen inser jag att så var jag ju inte alls. Så jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning hur jag skulle beskriva mig själv. Oftast snäll, inte alltid. Men ganska rolig!

Carla Sehn är aktuell med andra säsongen av Kärlek och anarki på Netflix. Hon spelar även huvudrollen i den kommande tv-serien Vuxna människor som har premiär på
TV4 hösten 2022.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!