Foto: Rickard Tollstoy.

Besatt av Martin Nordvall

Redaktion 07:55 27 Mar 2020

Nicklas Hermansson fick fria händer att intervjua barndomskompisen Martin Nordvall inför släppet av The Sweet Serenades nya skiva. Vi bad om ett reportage, och fick tillbaka en generationsroman om en journalist som stalkar sin idol.

Förlåt, Martin.
Jag skulle ju bara intervjua dig om ditt nya album. Men jag blev besatt, av dig och ditt liv. Nu har jag stalkat dig i mer än en månad – och nu vet jag inte hur jag nånsin ska kunna sluta. Det här är min dagbok, till dig.

 

Vasastan, Stockholm. 15 februari, 2020. 

Jag väntar på dig i gatukorsningen. Vi ska dricka öl och planera den där kommande Nöjesguidenintervjun. Ditt nya album City Lights som släpps den 27 mars, men vad mer vill du förmedla? Vill du berätta om varifrån du får din inspiration till att att skriva musik (brustna hjärtan och sexuell frustration) och vilka band som har format ditt band The Sweet Serenades (Tom Waits, Clap Your Hands Say Yeah, Arcade Fire, The Strokes, Eddie Meduza, ABBA)? Eller vill du prata om din uppväxt i Timrå, som då var en av Sveriges fattigaste kommuner?  

Jag har egentligen ett annat jobb, men gör tillfällig skribentcomeback när andra sover för att uppmärksamma ditt nya album City Lights som släpps den 27 mars. The Sweet Serenades fjärde. Det var fem år sedan sist. Jag har fått höra fyra låtar. Du spelade upp dem på en fest för några av dina närmsta vänner. Vi lyssnade i tystnad. Vanligtvis vill alla bara prata. Nu ville alla bara lyssna. Få mer av din hoppfulla, svarta melankoli. Det är det bästa du gjort hittills, hinner jag tänka innan du kommer gående på andra sidan gatan. Min vän. Du som alltid fanns där när vi andra föll.

Jag står på andra sidan och inser att jag betraktar dig genom en ny lins. Genom den här linsen blir du en annan människa. Jag kan inte sluta titta. Vem är du när jag inte är där men ändå där? Det är så här jag ska skriva reportaget. Det är så här jag får den sanna bilden av dig. Om jag kommer för nära blir du grumlig. Bara genom att betrakta dig på avstånd, utan att du vet om det, kommer jag att få se vem du är på riktigt. Du tar upp telefonen, tummen dansar över skärmen. Det ringer i min telefon. 

Det är du. Men jag kommer inte att svara. Portuppgångens skugga är min sköld. 
Det här är en känsla som jag vill ha mer av. Mycket mer.
Det här är din, min, vår historia. 
En historia om kärleken. Hur den är vacker tills den inte längre är det. Tills den övergår till besatthet och slutligen vansinne.

 

"Om det betyder att vi stalkar någon så får det vara så"


Som You, den MTV-inplastade höga kontraster-serien som gör succé på Netflix världen över. You – som handlar om psykopaten Joe som stalkar och mördar kvinnor – har blivit ett kulturellt fenomen. Everybody loves Joe. Vi ursäktar män som går över gränsen in the name of love. Så värdelösa är vi män på kärlek. Bara vi gör NÅT är det bättre än inget. Om det betyder att vi stalkar någon så får det vara så. Allt är bättre än snubben i soffan. En nyckelscen i första säsongen är när Joe stjäl mobilen av sitt stalkingoffer Beck. På så sätt fick han facit till hennes känsloliv. Det var exakt det som du gjorde mot mig när vi skulle åka tåg till en festival. I smyg tog du min telefon och bytte ut numret till min obesvarade crush – till ditt eget. Plötsligt fick jag ett SMS från hon jag ville ha, men som inte ville ha mig. 

”Sov med mig, snälla.” 
Fyra ord jag aldrig glömmer.
Lyckan var total. Korrespondensen fortsatte. Det kan inte vara sant, tänkte jag. Och det var det inte heller. 
Hon var han. 
Jag sextade med min bästa vän som satt mittemot mig. 

Kungsholmen, Stockholm. 17 februari, 2020.

Hur går du? Du brukade vara lång men inte längre. Människor överallt. Ingen tittar på mig. Alla tittar på mig. Skolan har två utgångar. Jag täcker dem båda på distans. Det är här du jobbar som musiklärare. 
Hur ser du ut nuförtiden? Har du nya vänner? Människor jag inte känner. Jag fryser. Har aldrig lärt mig hur man klär sig efter vädret.
Föräldrar som hämtar barn. Jag saknar mina barn. Var det du som sprang till bussen?
Nej, jag är inte supersugen på att följa efter dig, hoppa av för tidigt för att inte bli avslöjad, springa i regnet för att slutligen se dig försvinna bakom den svarta dörren till din trappuppgång.

Jag tänker på Lauren McCarthy, en konstnär med rötterna i New York Universitys mer experimentella utbildningar. För några år sedan dök det upp en app som erbjöd användarna att bli stalkade. Den hette Follower och hjärnan bakom var Lauren. Det var hon som förföljde användarna och jag minns hennes beskrivning av livet som stalkare ordagrant, för det är så sant: ”There’s something both exciting and intense I feel each morning not knowing where they may take me. I follow them all day watching, starting to imagine what they are like, what they are thinking and saying, trying to guess where they might go next. There is something strangely intimate about the whole thing for me. By the end of the day, I feel as though I know them, and we have had a prolonged experience together.”

 

"Det schizofrena beteendet gör din musik unik"

 

Det är så jag känner det, Martin. Att vi upplever saker ihop och jag börjar bli beroende av det. Du är trots allt indiepopens Charles Bukowski. Ogenerat ärlig och rå på ett otidsenligt sätt. Både i musiken och texterna, men även som vän och kollega. Samtidigt är du en inkännande och omtänksam människa som bryr sig på riktigt, berättar The Sweet Serenades gitarrist Mathias Näslund när jag ber honom beskriva sin radarpartner. Det schizofrena beteendet gör din musik unik. Det råa kombinerat med det känsliga.
– Som AC/DC och Marvin Gaye på samma gång. Men han är snyggare än Bukowski, säger Mathias.

Men på många sätt är du även indiepopens Anthony Bourdain. En ovanligt snabbtänkt och rolig människa med ett extremt smittande skratt. Du är icebreakern när du är på utlandsturnéer och möter människor från andra kulturer med en annan typ av humor. 
– På något sätt lyckas han hitta gemensamma nämnare med alla, och skämtar ofta precis på gränsen till det tabubelagda på ett befriande sätt, berättar Karolina Komstedt från bandet Club 8 där Martin spelar bas. Karolina sjunger även på en av The Sweet Serenades största hits, Die Young. 

För att kunna göra det här reportaget rättvisa kontaktade jag 25 personer som alla har unika perspektiv på Martin som människa. De besvarade frågor som ”Vad gör Martin unik?”, ”Vilken är Martins främsta styrka som vän och musiker?” och ”Varför ska man lyssna på hans musik?”. 

Allt fick inte plats i det här reportaget Martin, så jag kommer att skicka alla hyllningar till dig när du får reda på att jag skriver den här artikeln på det här sättet. Om albumet inte säljer guld ska du åtminstone få veta att du är älskad av de som känner dig. Jag kontaktade 25 människor från din livshistoria. Alla svarade. Alla var fans.

 

Norrtull, Stockholm. 19 februari, 2020. 

Fem procent kvar på mobilen. Två minusgrader. Jag har stått här i två timmar för att få en glimt av dig. Du som fick mig att leva och inte dö. Det blåser. In med fötterna.
Du får inte se mig. Där. Du har den lite för stora svarta jackan igen. Ryggsäcken, kepsen, gitarren. Och igen, blicken där men inte där. Var är du?
Har du inte vaknat eller flyr du bakom blanka ögon?

Minns när vi bodde i Solna i början på 00-talet. Det var då som du och Mathias Näslund grundade The Sweet Serenades, men det skulle dröja sju år innan det första albumet Balcony Cigarettes kom. Minns att singlarna On My Way och Mona Lee gjorde stor succé i bloggvärlden. Ni kallade er musik för Jungle Rock och Testosterone Pop. 

Du älskade Solna och vårt tillfälliga hem. Tolv våningar, 50 nationaliteter, men aldrig bråk, förutom mellan oss i kollektivet. ”Jag vill bo här när jag blir gammal”, brukade du säga utan ironi. ”Här ska mina barn växa upp”. I vår femma bodde fyra killar som försökte hitta sig själva. Småstad möter storstad. Här upplevde jag många av mina bästa och värsta stunder i livet. Kanske även du? Vi sårade oss själva, andra, varandra. Men vi höll ihop. Under 00-talet bodde vi på ett tiotal adresser. Fem månader där, ett år där, vräkt på grund av fester mitt i veckan där. Ibland andra hand, ibland svart. Jag minns inga namn. Förutom: Ouahabi. Så stod det på dörren i Solna. Enda stället där vi fick stanna i flera år. Minns flygresan hem från Amsterdam för några år sedan. Jag är ensam. Älskar att vara ensam. Och så han, i stolen bredvid, som börjar prata med mig. Han är 26, jag är 36. Vi pratar om mycket. Snutkaffe i Dalarna, skotsk postrock, Tommy Hilfigers AR-app, Spotifys nya algoritmer, MTV Unplugged, G-Stars nya knep att använda dofter i sina butiker och när han berättar att han inte känner till Vice känner jag mig manad att berätta hela deras historia. 

Till slut frågar jag var han bor. 
– Solna, säger han. 
– Jag har också bott i Solna. 
– Var?
– I de blåa höga husen. 
– Hagalund? 
 – Japp, i en femma. 
– Vilket hus? 
– Typ det tredje, där tåget kör in under huset, säger jag. 

Han blir knäpptyst och letar i sin väska. Tar upp plånboken. Visar ID-kortet. 

Jag läser: Aboubakr Ouahabi. O U A H A B I. Det visar sig att han bor i rummet som var ditt, Martin. Rummet bredvid mitt, där jag låg i sängen med ett glas mot väggen för att höra när du hade sex med min förälskelse. Där har han, Aboubakr, alltid bott, förutom i början på 00-talet när familjen Ouahabi flyttade till Spanien och lånade ut lägenheten. Till oss. Det var tydligen vinfläckar på vardagsrummets parkettgolv när de kom tillbaka. I övrigt var det som att inget hade hänt. 

Men det är inte helt sant.

Det var här som du räddade livet på oss andra som inte förstod bättre. Du fick oss att tänka efter och bromsa. Du förklarade att vissa vägar leder till döden och vissa till helvetet. De är ofta samma.
Du var inte heller perfekt. Sa för mycket, passerade gränser. Men du är orsaken till varför vi fortfarande finns. Du limmade ihop det som gick sönder. Aldrig dömande, alltid där, stark och självklar, även om du själv också föll. Jag vet inte hur du orkade vara världens bästa vän. Därför är du min idol.

Det finns ingen musik som jag blir mer förälskad i än din. Så har det alltid varit, men jag tror aldrig att jag har sagt det. Du har släppt tre album, snart kommer det fjärde. Somliga låtar har varit med i några av världens största tv-serier och ingen är lika bra på mellansnack som du. Men ingenting av det trumfar din egenskap att skriva låtar som känns som soundtracket till ens liv. När du i höstas släppte första singeln till City Lights grät jag ljudlöst vid köksbordet medan mina barn åt yoghurt och tittade på Toy Story.

 

Kungsholmen, Stockholm. 22 februari, 2020. 

I går höll du på att avslöja mig när jag kom för nära inne på Coop. Jag ville höra din konversation med kassörskan eftersom du ofta skämtar i möten med nya människor. Men du hade glömt någonting i butiken så jag fick gömma mig bakom en Expressen för att inte bli påkommen. Jag insåg senare att jag alltid måste ha en ursäkt i bakfickan om du skulle se mig. Varför är jag i din matbutik? Det måste jag alltid veta. Och det finns så mycket mer jag behöver hjälp med, så jag googlade ”stalking how to”, men det var ingen bra idé. Stalking är inte lika accepterat online som i tv-serier, så jag kontaktade Zendry Svärdkrona, en tidigare kollega från Aftonbladet, som numera jobbar på ett säkerhetsföretag. Insåg direkt att jag hade hittat rätt. Det visar sig att en säkerhetsexpert inte bara är expert på säkerhet, utan även på att förfölja, vara osynlig och rymma. Zendrys team skyddar framgångsrika företag och rika, kända och viktiga människor, men även vanliga privatpersoner. Det brukar handla om 20 stalkingcase per år och den gemensamma nämnaren är två: Olycklig kärlek och att offren ofta är förebilder vars yrke är att alltid visa den bästa sidan av sig själv. Programledare, musiker och aerobics-instruktörer. 

Nu är jag på hans sterila kontor för att han ska bygga min stalkingprofil och lära mig allt jag behöver kunna och förstå för att komma så nära Martin som möjligt. Jag ska krypa honom under skinnet. Zendry berättar om en 60-nånting-man som vi kan kalla för Lasse. Lasse hade levt ett respektabelt liv med familj och barn och jobb. Men plötsligt hände någonting. Förmodligen nåt i hjärnan. Det var inte Lasses fel, men han blev besatt av sin aerobicsinstruktör. Han ville inte skada henne. Han älskade instruktören och kunde inte låta henne vara ifred. Det är en påminnelse om hur skör människan är mot sjukdomar och yttre omständigheter. För Lasse slutade det med psykiatrisk vård. Ibland slutar det värre.

 

"Det är ovanligt att stalkare hotar sina offer öppet"

 

Men jag får lära mig att det är ovanligt att stalkare hotar sina offer öppet. Jag har inga planer att göra det med dig, Martin, så det är en god nyhet. Däremot tenderar de att vilja göra sig av med sina offers närmaste. Bara katten, mannen eller frun försvinner så blir allt bra. Funderar på om jag skulle kunna döda din tjej men kommer fram till att jag gillar henne alldeles för mycket. 

Jag får även lära mig hur jag ska vara klädd. Hur jag ska röra mig. Planera. Skaffa ett digitalt alias (en kvinna). Bli kompis med dina kompisar. Gå tillbaks i tiden och gilla gamla poster. Många nya frågor väcks. Var kan jag hänga utanför din lägenhet om jag inte har bilen? Vilka av dina kompisar ska jag bli vän med? När fyller din mamma år? Hur firar vi det?

 

Värmdö, Stockholm. 26 februari, 2020. 

– Do you want to see something funny? I want to show you who I am. 

Ricardo Lopez försvinner ur bild.

När han återvänder gör han en grimas som kommer att följa mig i graven. Men ingenting är värre än den sista dagen av hans 21-åriga liv. Det är då som Ricardo lämnar sin lägenhet i Florida och postar ett paket till popdrottningen Björk. Han är sjukligt besatt av henne. Älskar henne. Nu ska hon dö.

Paketet innehåller en bok. Boken är ihålig och innehåller syra. Syran ska vanställa Björks ansikte och i bästa fall döda henne. Döda henne som en insekt. 

Det är nio månader sedan Ricardo bestämde sig för att dokumentera vägen till slutet. Hans och hennes. Om några timmar ska han lämna den här världen på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Jag tittar på den 18 timmar långa videon för att sätta mig in i vad besatthet kan göra med en människa. Kan jag bli Ricardo? Är jag Ricardo? Är du Björk? Jag önskar att jag inte hade sett den sista timmen.

Ricardo Lopez kallades för ”Björk Stalker”, men han var egentligen aldrig någon stalker. När hans medelklassfamilj flyttar från Uruguay till USA föds drömmen om att bli en konstnär, men den grusas av hans introverta personlighet. 1993 utvecklar han en besatthet av den isländska superstjärnan. Det resulterar i en 803 sidor lång dagbok, som har Björks namn på varannan sida. Resten är en soppa av frustration, kändisfantasier, maniska tankar om självmord och en sjuklig faiblesse för att mörda någon. 1996 ställs allt på sin spets när Ricardo får reda på att Björk har blivit ihop med artisten Goldie. Ricardo hatar mörkhyade. Björk måste straffas. Det är nu som Ricardo låser in sig i sin lägenhet i nio månader och filmar sig undergång. 

Morgonen den 12 september 1996, när Ricardo kommer tillbaka till lägenheten efter att ha postat dödspaketet, sätter han på kameran igen. Han funderar. Det är som att han – konstnären – målar upp sina sista timmar i livet för sig själv. Han leker med sitt hår. Klipper det till en tuppkam. Rakar bort allt. Även ögonbrynen. Målar ansiktet i rött och svart, som en wrestlingmask. Sätter på Björks singel Venus as a Boy. Tittar in i kameran. Kontrollerar att den är på. Byter till b-spåret I Remember You. Berättar att han är nervös. Tårarna rinner ner längs hans kinder när Björk sjunger.

When my life is through,
And the angels ask me to recall,
The thrill of them all,
I shall tell them I remember you.

Ricardo pratar med kameran. ”I’m a little nervous now. I'm definitely not drunk. I am not depressed. I know exactly what I am doing. The gun is cocked back. It's ready to roll.”
Han ser sig omkring, som för att minnas sina sista sekunder. Hyperventilerar. Det är såhär panikångest ser ut, tänker jag.

I remember you,
You're the one that made my dreams come true,
A few kisses ago.

Björks ord är de sista han hör, förutom sina egna. Ricardo stirrar in i kameran och skriker: ”THIS IS FOR YOU”. 
Han sätter pistolmynningen i munnen och avlossar. Ljudet när han liksom gurglar och rasar av stolen sätter ärr i själen. På väggen bakom honom syns en handskriven skylt: ”THE BEST OF ME. Sept. 12”. Konstnären Ricardo ville måla väggen röd med sin hjärna. Men kulan trängde aldrig igenom skallen.
Ännu ett misslyckat konstverk. 
Ricardo syns inte längre. Han ligger på golvet och förblöder sakta till döds. 
Men han hörs. Det där gurglandet, eller stönen, slutar aldrig, aldrig, aldrig.
Ricardo Lopez tog sitt liv för att återförenas med Björk i himlen.
Men Björk öppnade aldrig den där boken. Polisen hittade Ricardo och hans filmsamling innan paketet nådde popstjärnans händer.
Vad Ricardo inte heller fick veta innan sin död var att Björk och Goldie hade gjort slut bara några dagar innan han sköt sig i huvudet.

Så får inte vår historia sluta, tänker jag och köper en flygbiljett till Berlin. Du ska dit och spela in musikvideon till singeln Runaway. Det får jag inte missa. Berlin kan vara stökigt. Jag bokar en flight så jag landar strax innan dig och kan vara din skyddsängel.

Kungsholmen, Stockholm. 27 februari, 2020. 

Jag börjar att bli bekväm med att stalka dig. Gatan är mitt hav. Flyter fram, ljudlöst, osynlig. Blir bättre för varje dag. Hittar döda vinklar, tar skydd bakom kroppar och går självsäkert in i butiker när jag måste. Bilkörning handlar om framförhållning. Att titta långt fram och förutse skeenden. Detsamma gäller stalking. Gatan är ett schackspel fyllt med bönder, men där framme är min drottning. 

Busshållplatser och långa blåa bussar är mina bästa vänner. De är mina extraliv. Som när Super Mario Bros äter en svamp och blir stor, men tvärtom. 

Du ska repa i kväll. Lämnar jobbet 18.15. Beställer pizza från Il Forno 18.20. Plockar upp den 18.30. Gitarren på ryggen. Jag hoppar in i en secondhandbutik för att inte bli upptäckt. Gömmer mig bakom en skyltdocka i fönstret. Börjar tro att jag är med i en film. Du och jag. Snart framme vid replokalen. Jag stannar 10, 20, 30 sekunder innan jag tar rygg på en annan inpasserande och glider in genom dörren till din kyrka.

Så det är så här det ser ut där du spelar in din musik.

Neukölln, Berlin. 28 februari, 2020.

Det är tidig vår i Berlin. Blommorna har slagit ut och Covid-19-paniken har ännu inte lamslagit världen. Du har bjudit Mathias Näslund – The Sweet Serenades ständige gitarrist – på en 40-årsresa till staden vi älskar att älska. Vi har varit här förut, men den här gången vet du inte att jag är här.

Jag försöker att inte vara svartsjuk. Tänker att Mathias är en barndomsvän och man vet ju hur det är med det. Man är vänner för att man är vänner. Inte som oss, försöker jag intala mig själv.

Det här är en svår resa. Ni skrattar för mycket när ni vandrar längs Kastanienallee. Ni vågar umgås i tystnad när ni dricker öl i parken vid Boxhagener Platz. Ni pratar för intensivt på den mexikanska restaurangen vid Prenzlauer-Berg. Tänker att det här är en förtäckt jobbresa för dig. Egentligen är du här för att spela in en musikvideo. Jag vet det för jag har intervjuat Mathias som en del av mitt researcharbete. Därför visste jag när ni skulle flyga och var ni ska bo. 

Att vänta utanför hotellet är lätt. Det är förflyttningarna som är svåra.

Som ikväll. Ni hoppar in i en taxi utanför den mexikanska restaurangen. Där kan kvällen dö om jag inte har en egen bil, får tag på en annan taxi direkt eller om du lägger ut en bild på Instagram. Men jag har tur. Här står taxibilarna på kö. Jag ber chauffören följa din taxi och där i baksätet börjar jag att tänka på You-Joe igen. Hur han låtsas vara sitt offer. Går in i hennes karaktär. Vill veta hur det känns, så jag testar att vara du. 

Gatulysena sveper förbi som strålkastare och Matte tummar på sin kamera, redo att föreviga mitt försök att dansa som Bruce Springsteen i den berlinska natten. Jag ser det som hommage till en unik musiker som gett oss båda så mycket. När taxin stannar i Friedrichhein är det upp till mig att göra honom rättvisa. Vi driver planlöst runt bland klubbarna i detta industriområde till partymecka. Till slut väljer vi ett dansgolv där det är glest med folk. Det gör ont i kroppen när jag försöker dansa i takt till min nya singel Runaway medan Matte filmar mig och barpersonalen tittar på. Det räcker nu. 

Lite längre bort, utanför andra nattklubbar, hittar vi en tillräckligt ödslig plats för att jag ska kunna leva ut. Men det dröjer inte länge innan en dörrvakt ber oss att dra. Jag förklarar att vi bara spelar in en musikvideo. Det funkar och de lämnar oss ifred. Matte fortsätter att filma och jag dansar och dansar – tills någonting plötsligt exploderar vid mitt huvud. Jag hinner tänka att det är ett pistolskott. Vakterna skjuter på oss, men jag dansar vidare för jag vet inte vad jag ska göra. 

Ditt ansiktsuttryck när raketen smäller av är oförglömligt. Men ändå fortsätter du att dansa, ivrigt påhejad av Mathias. Jag har sagt åt dörrvakterna att ni spelar in en dokumentär om svartklubbar i Berlin. Förlåt, jag klarade inte mer. Känner mig utanför. Men att de skulle kasta smällare och skjuta raketer mot er hade jag aldrig kunnat föreställa mig.Vem har jag blivit? Vad har du gjort med mig? Kan inte göra det här mer. Måste sluta.

 

Värmdö, Stockholm. 5 mars, 2020. 

Kan inte sluta. Det är tolv dagar kvar till den faktiska intervjun. När vi ska ses som andra människor ses. Det finns så mycket jag vill fråga, så jag skickar ett mejl med några införfrågor. Du svarar samma kväll. 

Beskriv dig själv med ett ord.
– Glad.

Om du fick välja vem som helst i hela världen, död som levande – vem skulle du vilja äta middag med?
– Trey Parker som skriver det mesta i South Park vore skoj. 

Hur gammal var du när du fick din första lön och vad jobbade du med då?
– 18. Jag jobbade på en pappersfabrik och min uppgift var att mala ner megastora pappersrullar som det var fel på.   

Vad vill du sluta med?
– Oroa mig, jag är av ganska ängslig natur. Högt säkerhetstänk. Det stör jag mig på.    

Och vad vill du börja göra?
– Lära mig att dansa robotdans. Och så skulle jag vilja kunna göra en tecknad kortfilm. 

Om du går med på att alla föddes med ett syfte - vad är ditt kall i livet?
– Att syssla med musik på något sätt. Jag har svårt att låta bli det. Men jag tycker om att skratta och spela pingis också.

Vad dricker du helst?
– Öl som kostar under 100 spänn och husets röda på ett ställe som inte är trångt. 

Om du kunde vara osynlig nu i tio minuter – vad skulle du göra?
– Bara vänta ut tiden, jag tycker om att känna mig sedd.

Om du hade en låt som spelades varje gång du gick in i ett rum, vilken skulle du välja?
– Nåt subtilt med typ Mogwai, en oklar synth och något atmosfäriskt ljud. På låg volym. Jag skulle nog ledsna på låten annars. Eller tänka tvärtom, gå all in och ha Call Me Al med Paul Simon på hög volym. Kan bli tröttsamt men roligt, bra energi.     

Om du kunde återuppleva en dag i ditt liv, vilken skulle du välja och varför?
– En solig dag i juni för ett par år sedan drack jag öl med min farsa på balkongen. Vi skrattade mycket och spelade pingis i en park sen. Han dog nyligen så den dagen tänker jag ofta på. Klart värd en repris.

 

Kungsholmen, Stockholm. 10 mars, 2020. 

Jag ser en hemlös man dra runt sina kläder i en varukorg med hjul. Tänker att det snart kan vara jag. Gatan är skoningslös och nu tillhör jag den. Lite längre bort, en kvinna som går obekymrat mitt i vägen, bilarna får väja. Vi är i samma lag. Det är vi mot dom. Vad går alla hem till? Alla är glada när de är med någon. Alla är arga när de är ensamma. Jag håller på att förvandlas till Robert de Niro i Taxi Driver. Eller Ricardo Lopez.

Du postade nyss din nya musikvideo där du dansar som Bruce Springsteen. Du är fin i den. Följer säkert inlägget med stor nyfikenhet. Kommer de att förstå? 

Kom nu. Du lade även upp klippet där raketen exploderar vid ditt ansikte. Du tog det bra. Det känns bra. Jag saknar dig. Varför utsätter jag mig själv för den här lidelsen? Jag påminner mig själv att den här uppoffringen är startskottet för en unik lansering. Lanseringen av ditt livs verk. 

Jag vill att ditt album ska slå. Låt oss gå hela vägen. Hand i hand. Till historien. Där vi får umgås med andra genier. Som dokumentärfilmaren Leilah Weinraub. Jag läste att Pornhub har släppt sin första icke-porrfilm: Weinraubs timmeslånga verk Shakedown om en lesbisk undergroundklubb i Los Angeles. Det breddar och ger nya perspektiv på nutidens största industri: The Streaming War. Pornhub har tillräckligt många och lojala användare för att göra giganter som YouTube och Netflix avundsjuka. Men Shakedown-lanseringen slår ändå inte den bomb som nyss – i skuggan av coronaviruset – briserade i musikvärlden.

Artisten RMR samlade ihop sina vapen och maskerade vänner och sjöng Country Rap i en musikvideo som skrapade ihop 700 000 visningar på en vecka. Att låten skulle släppas visste ingen – eftersom ingen ens hade hört talas om artisten i fråga. På sätt och vis gjorde RMR en Beyoncé. För snart sju år sedan, den 13 december, vaknade världen till att den amerikanska megadivan hade släppt ett nytt album, helt utan förvarning. Dessutom publicerades påkostade musikvideos till samtliga låtar på Youtube. Det får mig att minnas Kanye West som skapade konceptet Good Fridays genom att släppa en ny låt gratis varje fredag i 14 veckor – tills han slutligen släppte albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy, som han ackompanjerade med det 35 minuter långa mästerverket till video: Runaway. Det är inte en tillfällighet att en av singlarna från ditt nya album heter exakt samma sak.

 

Kungsholmen, Stockholm. 13 mars, 2020. 

Du har alltid haft rak rygg. När vi andra saknade empati hade du en gnutta. Minns mina tidigare stunder som besatt fan. Jag kastade en sko på Marilyn Manson. Skrev ett brev i blod till James Frey. Ringde till Bret Easton Ellis från polarens mobil och grät.

Martin, jag ser dig. Om du vände dig om, skulle du se mig då?

Södermalm, Stockholm. 17 mars, 2020. 

Vi träffas på Morfar Ginko. Det är nästan ingen annan där, för världen håller på att gå under. Jag har haft det på känn ett tag. Såg det innan er andra, för ni blundar. 
Men nu ser du mig. Du är en armlängd bort. Det känns konstigt. Så här nära har jag inte varit på länge. Jag pratar först.

Vad har du gjort i dag?
– Jag har varit förkyld, så jag har inte varit på jobbet på flera dagar.

Har du Corona?
– Jag tror inte det. Men på ett sätt hoppas jag det. För då har jag haft en mild variant.

Så vad har du gjort?
– Det har blivit mycket mjukisbyxor och film. Idag har jag kollat på Bondfilmer.

Du har alltid gillat spännande filmer. Mycket Marvel.
– Ja, det ska vara lätthanterligt. Enkelt att hänga med. 

Du har ju också en superkraft, som är lika läskig som imponerande. Du är en intuitiv människokännare som kan genomskåda folk. Utifrån sett är det omöjligt att förstå hur du gör. Vad är din hemlighet?
– Jag är krass, samtidigt som jag gillar människor. Jag känner om det finns en genuin värme in någons själ. Men jag vet inte. Det kan vara ett klassförakt som ligger bakom hur jag dömer folk.

Du reagerar ofta när någon är falsk.
– Ja, precis.

Vad tycker du om mig?
– Dig tycker jag bra om.

Vem är din bästa vän?
– Det går ju inte att säga. Alla fyller sin funktion. Och så går det i perioder.

 

"Jag har fått så många nej att jag inte bryr mig längre"

 

Jag har märkt att du tycker att du är ängslig. Men en annan av dina superkrafter är att du aldrig har varit rädd för att få ett nej. Det fick jag uppleva från första parkett under Debaser Slussens glansdagar. Hur blev du så modig?
– Jag är rädd för att saker ska gå fel, så jag är alltid tre timmar för tidigt på flygplatsen. Men jag är inte rädd för att göra bort mig. Och jag tar inte saker personligt. Speciellt när det gäller musiken. Jag har fått så många nej att jag inte bryr mig längre.

Ibland dagdrömmer du. Vart flyr du då?
– På vilket sätt, menar du? 

Jag kan uppleva att du drömmer dig bort. 
– Jag är ju lärare och det ger inte något utrymme för dagdrömmar. Men på transportsträckor till och från jobbet tänker jag aktivt på att uppskatta stunden. Går jag till tuben och lyssnar på en låt så är det det som gäller. Då gillar jag att rida på känslan som låten ger mig och det är väl nåt slags dagdrömmeri, antar jag. 

Har du varit besatt av någonting?
– Jag kanske samlade på nån leksak när jag var liten. Men nä, inget jag kommer på.

Varför är du alltid så trevlig mot nya människor?
– Alla är snälla mot sina kompisar, men det som räknas är ju hur man är mot dom som man inte är kompis med. Så sa nån och jag håller med. 

När jag frågade vad du skulle göra om du var osynlig svarade du ”vänta ut tiden, jag tycker om att känna mig sedd”. Gör du verkligen det?
– Absolut. Det är klart man vill spela för nån som bryr sig. 

Men känner du dig sedd i vardagen?
– Det tycker jag. Både privat och som musiker. Vi har ett gäng dedikerade fans som alltid bryr sig. Det är ju jättekul att vänner bryr sig, men bland det finaste man kan få är en komplimang från en människa som man inte känner.

När du var på turné med Club 8 i Asien för några år sedan fick du höra att ett okänt indieband i Filippinerna spelade covers på The Sweet Serenades. Jag blir så stolt över dig när jag hör sånt. Hur känner du själv?
– Jag blir jätteglad. Att höra nån spela ens låt i Manilla är ju konstigt, men de verkar ha någon slags fascination för Skandinavien där. Precis som tyskarna. 

Men när ni var i Berlin och spelade in musikvideon till Runaway sköt någon raketer på er. Hur kändes det?
– Klockan var väl tre, halv fyra, och det var inte så mycket folk ute. Det var kul att hänga med Matte. Vi spelade låten på en liten högtalare så jag kunde dansa i takt. Det var trevligt helt enkelt. Så när vi hörde explosionen tänkte vi mest ”Vad var det som hände?”. Det var lite som när man pallade äpplen en sen sommarkväll. Undra vad som händer nu?

I The Sweet Serenades gör du det mesta själv, och när ni turnerar är du turnéledare, chaufför, t-shirtförsäljare och frontman i flera veckor i sträck. Vad skulle du vilja ha hjälp med?
– När vi spelade in nya albumet tog jag in Johannes Berglund som producent, och det var svinskönt. Annars vore det grymt med en turnéledare och slippa det ansvaret.

Går du plus eller minus på din musik?
– Jag skulle säga plus. Jag har haft tur med att få in min musik i tv-serier, som i The Fosters och Grey’s Anatomy. Det är största intäktskällan för The Sweet Serenades. Sen har vi haft bra lyssning på Spotify. 

Hur mycket får du när din musik spelas i tv-serier?
– Det kan handla om allt från 20 000 till 100 000 kronor.

Hur gör du?
– Det handlar om research, skriva bra mejl och ha tur.

Under 1900-talet pumpades det in pengar i olje- och bilindustrin. I dag är det streamingjättarna som får investerarna att öppna plånböckerna. Hur har det påverkat er?
– Senast vi släppte ett album var fem år sedan. När vi gör det den här gången ser det ut som att en av låtarna kommer att vara med i en film som släpps på Netflix.

Var i musikuniversumet vill du placera ditt nya album?
– Jag vill kalla det arenaindie. Det gör anspråk på nåt stort, men det hör hemma på en klubb. Jag ser framför mig hur du dansar i köket med ett glas rött, och kanske röker under fläkten.

De som har hört albumet säger att det är ditt bästa hittills, by far. Varför tror du det?
– Jag har inte haft någon peak ännu, så jag har kanske det bästa i mig fortfarande. Sen har jag spelat in det med producenten Johannes som har hjälp mig i viktiga beslut. 

The Sweet Serenades var fem personer från början. Varför blev du ett ensamband?
– Det är svårt med logistiken. Att lyckas ha samma vision och se till att alla har tid och gillar sina roller. Jag är väldigt imponerad av folk som har band.  

Enda gången som din gitarrist Mathias Näslund har sett dig verkligen tvivla på dig själv rent musikaliskt är när ni gjorde en fängelseturné och en livstidsdömd mördare i publiken på Hall skrek att ni skulle sluta spela era egna låtar och köra något med Metallica istället. Ni gjorde den där fängelseturnén under flera år. Varför? 
– Vi förstod PR-värdet i det, men framför allt var vi intresserade av den spännande miljön. Vi fick till exempel spela inne på säkerhetsavdelningen inne på Hall. Men det fanns många andra fördelar. Vi fick testa nya låtar och vi fick göra det tre gånger per dag. Men visst, det var kämpigt ibland. Det var inte ovanligt med dräpande kommentarer, som ”kan inte körsångerskan sjunga alla låtar istället”.

Då är det en fördel att du har jobbat som lärare så länge jag kan minnas.
– Haha, sant. Eleverna kan inte såra mig.

Jag vill prata mer om din musik. Du har en sällsynt förmåga att blanda seriös indiepop med hockeykörer, utan att det blir afterski. Är det här ditt sätt att smälta ihop din bakgrund: Uppväxten i hockeymeckat Timrå med de sköra åren på Debaser Slussen?
– Det kan det nog vara. Jag har svårt när något blir för pretto, och jag gillar inte heller när något bara är dieselluktande rock n’ roll. Sen kommer jag från ett hem där det har spelats tydliga melodier om och om igen. Farsan kunde sätta på en låt som spelades en hel dag. 

Som Rolling Stones?
– Ja, och Beds are Burning med Midnight Oil. Den kunde spelas 25 gånger på en dag. Det är kanske därför som jag gillar tydliga hookar och direkta känslor.

När började du lyssna på musik?
– Min första skiva var med Lili & Susie. Och så Hello Africa med Dr Alban och Stay Hungry med Twisted Sisters, när de höll i ett köttben på omslaget. Det var fräckt. Sen kom Rage Against the Machine och Metallicas The Black Album.

När började du spela?
– Jag gick väl i femman och spelade bas, för mina äldre vänner behövde en basist. Det var första gången jag fick vara del av ett riktigt sammanhang.

Är det jobbigt att den kommersiella framgången påverkar hur andra ser på det du gör?
– Nej, du måste mäta din framgång i hur många människor som inte känner dig som lyssnar på din musik. Annars är du ute och cyklar. 

Jag har inte förmågan att ta in låttexter, vilket kanske är konstigt eftersom jag älskar att skriva. 
– Det har jag faktiskt tänkt på.

Jag går på känslan istället, och för mig är ditt nya album drömsk melankoli som för tankarna till filmen Drive med Ryan Gosling. Våldet, sexet och det trasiga hjärtat är alltid där. Att lyssna på nya albumet är en fysisk upplevelse. Vad har hänt dig som jag har missat?
– Våldet kan jag inte skriva under på. Men den sexuella spänningen, när händer eller blickar möts, elektriciteten när människor hittar varandra, den känslan är väldigt skön att skriva om. På samma sätt som att det är väldigt intressant att bygga låtar på trasigheten i relationen när den är på väg att dö. Det finns en sorg i det, samtidigt som det finns nått vackert i vad man har haft. Sen gillar jag roadtrip-känslan. 

Hur mycket av dig själv lägger du in i låtarna?
– Inte så mycket. Jag använder generell terminologi, för jag vill att lyssnaren ska få måla upp bilderna själv. Jag tycker inte om när det blir för detaljerat om en korvkiosk i Borås. 

Du har alltid utmanat din omgivning, men du har aldrig varig trasig som många av dina vänner. Har jag fel?
– Jag tror det beror på att jag är rastlös, så jag vill ofta trycka på ömma punkter för att få se vad som händer.

Men varför har du aldrig varit trasig?
– Jag har varit olyckligt kär såklart, men jag har tydliga ramar för vad jag inte ska göra i livet. Jag vet vad jag mår bra av.

Norrtull, Stockholm. 23 mars, 2020. 

Jag parkerar bilen utanför din port och sätter mig i baksätet, bakom de tonade rutorna, där jag är osynlig. Jag undrar vad du gör. Är du lycklig? 

Tänker på den sjuka värld vi lever i. Den är sjukare än nånsin. Jag ringer dig. Du svarar.
– Hej, tack för senast! Blev det bra?

Absolut.
– Behöver du mer?

Nä. Men jag måste berätta en sak.
– Vadå?

Jag har förföljt dig i en månad.

Du blir tyst.
Pratar.
– Vad menar du?

Jag har stalkat dig i en månad. Eller ännu längre. 
– Jag fattar inte.

Förlåt. Men jag ville se dig på ett nytt sätt. För att kunna ge den sanna bilden av dig. 
– Men vad menar du med att du har förföljt mig?

Jag menar vad jag säger. Jag har hängt utanför din skola, din mataffär, din replokal, Berlin. Där du har varit, där har jag varit.
– Var är du nu?

Utanför din bostad. 

Du tittar ut genom det upplysta fönstret som jag vet allt om.

Du behöver inte se så förskräckt ut. Det är bara jag. Vi är ju ett team. Du och jag, Martin. The band’s gonna make it.

 

The Sweet Serenades fjärde album City Lights finns ute nu.

 

RÖSTER OM MARTIN NORDVALL

 

"Jag har haft omkring 5000 elever. Ändå minns jag Martin, och jag gör det med en väldigt positiv känsla"
– Martins musiklärare för över 30 år sedan

"Han är alldeles lysande på scen. Underhållande och dynamisk"
– Karolina Komstedt, från Club 8 där Martin spelar bas

"Om du gillar The National men inte gillar att deppa ihop, då ska du lyssna på Sweet Serenades"
– Mikael Lundin, basist i The Sweet Serenades

"Martin är något av indiepopens Charles Bukowski"
– Mathias Näslund, gitarrist i The Sweet Serenades

"Martins nya album är det absolut bästa han gjort. Han har något som bara låter som Martin Nordvall, vilket gör att man vet att det är han redan två sekunder in i en låt."
– Johan Angergård, skivbolagschef, Labrador 

"Han är ett socialt geni! Martin har nån konstig förmåga att kunna snacka med vem som helst, egentligen utan att alltid ha något att säga.”
– Niklas Lindström, trummis I The Sweet Serenades 

”Martin är socialt orädd och rakt på. Han är typ den roligaste person jag känner.”
– Vera Vinter, artist och låtskrivare

”Martin har ett sätt att se på och formulera sig om omvärlden som är spot on och gränslöst kul. Det är en levande paradox att han på något sätt är en varm och väldigt snäll cyniker med stort hjärta. Han är en av de sällsynta människor som jag upplever som helt genuina.”
– Viktoria Mattsson, fd arbetskollega och vän

”Martins musik är spännande, melankolisk men även glad och fyndig. Som inget du hört förut, med små influenser av Lou Reed och Depeche mode.”
– Lars-Anders Rylander, barndomsvän

”Martin har ett naturligt musikaliskt anslag som gör att allt verkar så enkelt. Det flyter som vinden i studion. Han är så jäkla skillad inom allt och har ett grymt fokus.”
– Johannes Berglund, producent

”Som jämnårig barndomsvän blev jag så tiltad av Martins otroliga musikalitet att jag helt slutade att spela gitarr själv, efter första gången vi träffades för att spela tillsammans. Hoppet om en egen artistkarriär stendog där och då.” 
– Joakim Skoglund, marknadschef Luger och barndomsvän

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!