[B]Ska du med[/B] till Popaganda eller? Klart du ska. Jag kan inte komma på en enda anledning till att stanna hemma eller gå någon annanstans. Jo, om 1: Du hatar musik eller 2: Det spöregnar. För kolla: Final Fantasy. Frida Hyvönen. The Kid. Unarmed Enemies. The Concretes. The Russian Futurists. Lo-fi-fnk. The Tiny. Andreas Mattsson. Henrik Berggren. Flow Flux Clan. Jenny Wilson. Strip squad. David & the Citizens. Kalle J. Loney, Dear. The Embassy. Hello Saferide. Le Sport. Mr Suitcase. Hets. Plus en himla massa fler. Och det är gratis, det är ju helt sinnes!
Vi ses! (om det inte regnar)
/Emelie
Popaganda 2006, 25 - 27 maj, Universitetet Stockholm.
[B]1. Flaming Lips[/B]
Cirkus den 2 maj
Jag vet inte hur jag ska få er att förstå exakt hur bra Flaming Lips nya skiva At war with the mystics faktiskt är. Den är sötare än Ben & Jerrys The vermonster, den är snyggare än Kate Moss, fan, den är mer knarkad än Kate Moss. Den får Cartman att framstå som sansad, låtarna är smartare än Stephen Hawkins och den får dig att karate-sparka dig framåt gatan en måndagsmorgon. Första spåret och singeln Yeah yeah yeah song bränner bort alla negativa känslor du någonsin kännt, den får dig att skratta döden i ansiktet och på ett rätt så frireligiöst sätt älska livet. Och det är bara början. Jag säger som vår webbredaktör Andy Karlsson: Hej då öron, nu har jag hört allt.
[B]2. Final Fantasy + Merz[/B]
Popaganda, Universitet den 25 maj
Och jag fortsätter på samma spår. Jag vet inte hur jag ska få er att förstå exakt hur bra Owen Palletts enmansorkester Final Fantasy faktiskt är. Jag skulle kunna ägna timmar åt att prata om hur han får en violin att låta som ett charmigt, bubblande och vänligt tivolifält. Och sedan en timma till åt hur hans röst kan låta som en torterad hundvalp likväl som din bästa vän som tröstar dig när du gråter på andra sidan telefonlinjen. Missa för tusen gubbar inte detta.
[B]3. Belle & Sebastian[/B]
Berns den 17 maj
En gång när jag var på Metropolis såg jag något obehagligt. En rätt så tjock indie-kille, förvillande lik den lite rundare i tv-serien Spung, stod och pratade med en pytteliten tjej med rödfärgad lugg och alldeles för kort kjol. Hela han personifierade ordet bedjande, men tjejen slog bort hans utsträckta hand och gick. Kvar stod killen och hans ansikte var lätt suddat i kanterna, men han lyckades hålla sig för gråt. Lättad var jag på väg att vända bort min hittills fastnaglade blick. Då sätter dj:n på Belle & Sebastians The state I am in, pojkens knän viker sig och han gråter hejdlöst. Belle & Sebastian gör sånt med en.
[B]4. Neko Case[/B]
Södra Teatern den 14 maj
Neko Case är en sådan där multitalang som man i all sin "tillräckligt med intelligens för att ta sig över gatan"-tillvaro egentligen vill avsky. Men se det går inte. Hon svingar sig mellan genrer med sådan strålande glans, det må vara energipopen i hennes The New Pornographers eller countrylandskapet i sina soloproduktioner. Hennes röst låter vis som en mycket gammal gumma och hennes poesi träffar dig som ett ånglok rätt i hjärtat. Hennes senaste platta Fox confessor brings the flood, är ett måste i skivstapeln för alla som gillar Calexico, Wilco och Elliott Smith.
[B]5. Merz[/B]
Debaser den 26 maj
Jag är inget stort fan av Coldplay, så informationen om att deras sångare Chris Martin är ett stort fan av Merz rör mig inte i ryggen. Däremot håller jag med mr Martin och hyllar hans ypperliga smak, för Merz är verkligen otroligt bra. Jag rankar den nästan lika högt som Lali Punas Scary world theory, och den är vissa dagar, och allt som oftast, världens bästa skiva i min bok. Hans Loveheart som kom i år fyller ens kropp med så mycket värme, den är din tillgivne bundsförvant, och utan att vara pushig och alltför krävande drar den dig upp mot ljuset. Med vänlig stämma och förtrolig ton, ovanpå ett elektroniskt knaster och sköra körer. Det är så vackert, kids.
Cirkus den 2 maj
Jag vet inte hur jag ska få er att förstå exakt hur bra Flaming Lips nya skiva At war with the mystics faktiskt är. Den är sötare än Ben & Jerrys The vermonster, den är snyggare än Kate Moss, fan, den är mer knarkad än Kate Moss. Den får Cartman att framstå som sansad, låtarna är smartare än Stephen Hawkins och den får dig att karate-sparka dig framåt gatan en måndagsmorgon. Första spåret och singeln Yeah yeah yeah song bränner bort alla negativa känslor du någonsin kännt, den får dig att skratta döden i ansiktet och på ett rätt så frireligiöst sätt älska livet. Och det är bara början. Jag säger som vår webbredaktör Andy Karlsson: Hej då öron, nu har jag hört allt.
[B]2. Final Fantasy + Merz[/B]
Popaganda, Universitet den 25 maj
Och jag fortsätter på samma spår. Jag vet inte hur jag ska få er att förstå exakt hur bra Owen Palletts enmansorkester Final Fantasy faktiskt är. Jag skulle kunna ägna timmar åt att prata om hur han får en violin att låta som ett charmigt, bubblande och vänligt tivolifält. Och sedan en timma till åt hur hans röst kan låta som en torterad hundvalp likväl som din bästa vän som tröstar dig när du gråter på andra sidan telefonlinjen. Missa för tusen gubbar inte detta.
[B]3. Belle & Sebastian[/B]
Berns den 17 maj
En gång när jag var på Metropolis såg jag något obehagligt. En rätt så tjock indie-kille, förvillande lik den lite rundare i tv-serien Spung, stod och pratade med en pytteliten tjej med rödfärgad lugg och alldeles för kort kjol. Hela han personifierade ordet bedjande, men tjejen slog bort hans utsträckta hand och gick. Kvar stod killen och hans ansikte var lätt suddat i kanterna, men han lyckades hålla sig för gråt. Lättad var jag på väg att vända bort min hittills fastnaglade blick. Då sätter dj:n på Belle & Sebastians The state I am in, pojkens knän viker sig och han gråter hejdlöst. Belle & Sebastian gör sånt med en.
[B]4. Neko Case[/B]
Södra Teatern den 14 maj
Neko Case är en sådan där multitalang som man i all sin "tillräckligt med intelligens för att ta sig över gatan"-tillvaro egentligen vill avsky. Men se det går inte. Hon svingar sig mellan genrer med sådan strålande glans, det må vara energipopen i hennes The New Pornographers eller countrylandskapet i sina soloproduktioner. Hennes röst låter vis som en mycket gammal gumma och hennes poesi träffar dig som ett ånglok rätt i hjärtat. Hennes senaste platta Fox confessor brings the flood, är ett måste i skivstapeln för alla som gillar Calexico, Wilco och Elliott Smith.
[B]5. Merz[/B]
Debaser den 26 maj
Jag är inget stort fan av Coldplay, så informationen om att deras sångare Chris Martin är ett stort fan av Merz rör mig inte i ryggen. Däremot håller jag med mr Martin och hyllar hans ypperliga smak, för Merz är verkligen otroligt bra. Jag rankar den nästan lika högt som Lali Punas Scary world theory, och den är vissa dagar, och allt som oftast, världens bästa skiva i min bok. Hans Loveheart som kom i år fyller ens kropp med så mycket värme, den är din tillgivne bundsförvant, och utan att vara pushig och alltför krävande drar den dig upp mot ljuset. Med vänlig stämma och förtrolig ton, ovanpå ett elektroniskt knaster och sköra körer. Det är så vackert, kids.Stad:
Kategori:
