Hur vet man om man är originalet eller kopian? Hanna Johansson följer upp den hyllade debutromanen Antiken med en surrealistisk thriller om identitet, lögner och gränslös likhet.
Fenomenet med icke-besläktade kopior är lite av en odödlig älskling i populärkulturen. Det har avhandlats i symboltäta tegelstenar av Dostojevskij, i gotisk uncanny-drama a la Dr Jekyll och Mr Hyde och på senare i tid i en uppsjö av kändis look alike-tävlingar. Att likna till absurdum verkar aldrig sluta att fascinera, eller för den delen underhålla.
– Det finns en roman av Vladimir Nabokov (reds.anm: Förtvivlan) som handlar om en person som upptäcker att han har en dubbelgångare och bestämmer sig för att begå det perfekta mordet. När han ska mörda den här andra mannen och därmed fejka sin egen död visar det sig att den andra mannen inte alls liknar honom. Det roade mig. Tanken på att konfrontera en dubbelgångare, säger Hanna Johansson.
Under flera års tid har Hanna umgåtts med dubbelgångare i sitt skrivande, vilket kom att mynna ut i hennes andra roman Body double. En surrealistisk thriller hon själv liknar vid en “David Lynch-film regisserad av Éric Rohmer”. I berättelsen får vi följa Naomi och Laura vars liv och identitet allt mer smälter samman. De två unga kvinnorna träffas i ett sliding-doors-ögonblick på ett café efter att de råkat ta varandras kappor. De kommer att ses allt mer ofta, från början slumpmässigt utanför simhallen, över ett glas vin eller en espresso, men snart allt mer intensivt. Laura flyttar in hemma hos Naomi och bit för bit tar hon allt mer över hennes liv.
– Det fascinerar mig att dubbelgångaren som figur är så oerhört skrämmande, att den liksom tar ett sökande efter likhet som många ändå ägnar sig åt – i sökandet efter kärlek och närhet, till exempel – över gränsen. Den sätter igång en massvis av intressanta frågor om vad som är verkligt eller sant. Har man en dubbelgångare väcks ju oundvikligen frågan om det i själva verket är man själv som är kopian, säger Hanna.
Hon var vid tidpunkten för när hon skrev den fascinerad av film, mer specifikt europeiska thrillers med en slags samproduktionskänsla. En genre hon erkänner att hon egentligen inte har jättebra koll på, det grundade sig snarare i en känsla om en slags vag EU-atmosfär.
– Jag var väldigt upptagen av den där lite kusliga stämningen som jag ibland tycker finns i den typen av film, det är någon slags europeisk samproduktionsstämning. Man vet exempelvis inte exakt vilken stad det utspelar sig i, säger hon.
Inspireras du ofta av film i ditt skrivande?
– Hittills i alla fall. Men inte nödvändigtvis av filmer som faktiskt existerar utan snarare av filmens uttryck. Jag tror att det som intresserar mig är hur man kan skapa filmiska saker med språket. När jag skrev den här boken var jag väldigt upptagen av hur man med språket kunde skapa en viss visuell känsla. När jag ser berättelsen framför mig är det i en särskild bildkvalitet, en viss typ av miljö, med en viss typ av skådespelare. Det är mycket olika visuella saker som händer.
Skulle du beskriva ditt skrivande som visuellt?
– Det är jättevisuellt. Samtidigt upplever jag att det är en intressant utmaning att försöka skriva fram saker utan att alltid beskriva dem. Det finns såklart beskrivningar i den här boken, miljöbeskrivningar och dylikt, men jag tror har vridit och vänt lite mer på vad ett särskilt språk egentligen kan skapa för känsla och associationer. Kan man skapa ungefär samma associationer som man får av en film med text? Sådana saker.
I Body double ryms även en parallell berättelse om en kvinna som arbetar med att transkribera kasettband åt en spökskrivare som skriver memoarer åt kvinnor. Ett sidospår som först hade potential att bli en helt egen historia. Det fanns dock ett underliggande tema där som gick att spegla i något helt annat, vilket resulterade i berättelsen om Naomi och dubbelgångaren Laura.
– Jag var väldigt intresserad av identitetsbygge när jag skrev den. Jag tänker på personen som arbetar för spökskrivaren och som nästan saknar identitet på något sätt. Och på kvinnorna som anlitar spökskrivaren och hur de ägnar sig åt något slags identitetsbyggande när de berättar om sig själva. Det återkommer i mötet mellan Naomi och Laura. Det är variationer av ett och samma tema, säger hon.
Om en spökskrivare skulle skriva en bok om ditt liv, vad hade den handlat om?O
– Jag är väldigt romantisk av mig så jag hade säkert suttit och skrävlat om mitt kärleksliv tror jag, haha. Det hade känts svårare att prata om exempelvis min barndom. Jag hade nog varit väldigt dålig på den där uppgiften att få en bandspelare och berätta fritt. Det hade nog varit ganska mycket som jag hade svept över..
Arbetet med Body double började 2021 i samband med att hon studerade Litterär gestaltning på HDK Valand i Göteborg, ungefär ett år efter att hennes debutroman Antiken publicerats, ett triangeldrama om sexualitet och besatthet som kom att belönas med Katapultpriset. Processen för de två böckerna har sett olika ut. Med Antiken var skrivandet mer ensamt, den här gången var fler personer involverade från start och hon konfronterades med sin rädsla att involvera andra människor och lämna ifrån sig text. Det första utkastet skrevs om fem gånger innan handlingen blev mer tydlig för henne.
– Antiken tror jag att jag i de stora dragen förstod. Jag förstod ungefär vad jag höll på med när jag skrev den. Här var det inte så. Det hade kanske gått snabbare om jag inte hade börjat om hela tiden men det kändes nödvändigt, säger hon.
Skulle du säga att du är disciplinerad i ditt skrivande?
– Min självbild är att jag i grund och botten är väldigt odisciplinerad så jag hittar på en massa disciplin. När jag påbörjade manuset till Body double tyckte jag att det var svårt att skriva långt. Jag gav mig själv en uppgift att skriva 25 000 ord innan terminens slut. En ganska fånig men väldigt konkret regel. I slutändan bidrog det nog lite till romanens form, jag behövde liksom röra mig framåt ganska snabbt. Språket blev mer förenklat och korthugget på något sätt.
Har du alltid sett dig själv som en skrivande person?
– Ja, faktiskt. Jag har aldrig känt särskilt mycket vånda eller tvivel över att jag vill skriva. Så fort jag förstod vad en författare gör tror jag att det stod klart för mig att det var det jag ville. När man var yngre kunde det kännas lite pinsamt att säga att man ville skriva, men nu känner jag inte så. Det är det jag gör och det känns naturligt att säga det.
Antiken har nyligen översatts till engelska. Hur har det varit att läsa den på ett annat språk?
– Jag tycker så himla mycket om den. Jag är väldigt förtjust i Kira Josefsson som har gjort översättningen och det var fascinerande att läsa sin egen roman utan att själv ha valt orden. På något sätt blir det nästan ett annat litterärt verk. Jag tycker generellt så himla mycket om översatt litteratur. Man pratar ganska ofta om vad som går förlorat i en översättning men min upplevelse är att det även finns mycket att vinna. Det har varit en väldigt positiv erfarenhet.
Upptäckte du något nytt i den?
– Jag insåg med full kraft hur upptagen av språket jag var när jag skrev den. Karaktärerna framstod på något sätt tydligare för mig när jag läste den på engelska men jag fick även syn på nya saker som jag inte hade reflekterat över när jag arbetade med den. Ställen där jag i efterhand insåg att jag kanske kunnat jobba mer med dramaturgin, men där jag istället varit upptagen med att flytta på kommatecken.
Är du perfektionist?
– Ja, med just sånt där – jag kan bli väldigt besatt av att flytta kommatecken, haha. Min eventuella perfektionism tror jag också handlar jättemycket om att jag ser mig själv som slarvig. Jag liksom kämpar emot någonting.
Dubbelgångare i all ära, men vad blir det härnäst?
– Det jag har börjat skriva på nu är på många sätt en traditionell, inte experimentell roman, om en kärleksrelation! Precis som mina två tidigare romaner handlar den om, så som det känns nu i alla fall, minne. Min känsla är att jag nog kommer vilja hålla den här berättelsen nära mig ganska länge innan någon får läsa den här gången.
Body double ges ut via Norstedts.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2025.
