”Vilket uselt filmår det har varit”, var vår första tanke när vi satte oss för att sammanfatta 2011. Men visst lyckades vi även detta år hitta 30 filmer (20 utländska, tio svenska) att se och älska. Klipp ut, sätt upp på kylskåpet och se till att ta igen om du missat.
Årets svenska filmer 2011
1) Play
Med all rätt den mest omtalade svenska filmen på flera år. Är den rasistisk? Befäster den stereotyper? Fungerar den som en spegel för våra egna fördomar? Handlar den egentligen om vuxenvärldens svek? Om klasskillnader? Om hudfärg och vilka vi anser vara svenska? Det är nästan komiskt hur många tolkningar och diskussioner Play har fött, och det är ett extremt bra betyg för en film vars syfte är att göra oss obekväma och tvinga oss att ta ställning till frågor vi helst av allt duckar.
Play kommer definitivt att missbrukas i fel händer, men det är en modig film som behövs – man kan aldrig besegra sina fördomar om man inte först identifierar dem. Ruben Östlund, för att inte tala om barnskådespelarna som står för fenomenala prestationer, ska ha en stor eloge.
2) Apflickorna
Långt in i filmen vet vi inte var vi är. Är det Miami, är det Gobiöknen? En stämning hämtad från John Houstons-filmer; det blåser en vind, det kommer att ske ett skifte. Oförutsägbarheten ligger som en tät dimma och skapar ett genomgående obehag.
Två unga kvinnor med särartsintresse som präglas av kontroll och styrka träffas. En kärlek vars båge spänns av konkurrens och hot, brassas på mer och mer. En aggressivitet, den flickor har men aldrig visar, spikas suggestivt fram. Alla konventioner kring hur unga tjejer ska skildras på film ställs på ända. Det är sällsynt snyggt förmedlat.
3) Kyss mig
Delar av Kyss mig är baserade på en av skaparnas egna erfarenheter och det gör den märkliga kritiken som riktats mot den – att den skulle gynnats av en mer ”okontroversiell” intrig – om möjligt ännu mer märklig. Vi vill hävda tvärtom. Här finns en historia att berätta och med tanke på att utbudet av svensk film som skildrar lesbisk kärlek knappast svämmat över sedan Fucking Åmål känns Kyss mig extra angelägen.
Från ruta ett bärs detta kärleksdrama av en nerv som är ovanlig i svensk film och detta beror otvivelaktigt på huvudrollsduon Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes vars otroligt fina kemi skildras skickligt med närbilder och blickar snarare än en fantastisk dialog. Lena Endre och Krister Henriksson fulländar ensemblen, som förstående mor och mindre förstående far. Och precis som när Lukas Moodysson höll i trådarna är det Robyn som spelas i slutscenen. Det är en fröjd att se.
4) The Black Power Mixtape 1967–1975
Årets bästa dokumentärfilm stod Göran Olsson och svenska produktionsbolaget Story för. Det är en berättelse om USA:s historia, om landets afroamerikanska minoritet, sett ur ett svenskt folkhemsperspektiv. Det är ett viktigt dokument för en mytomspunnen period vars historia inte har berättats om tillräckligt. Det är en modell för kamp, för att organisera sig och se till att de mänskliga rättigheter som förvägrats dig och din grupp uppmärksammas och överlämnas. Det är också en varning för den segregation som uppstår i ett samhälle när utvalda grupper trycks ned och skjuts bort. 
5) Jag är min egen Dolly Parton
Så här ärligt berättande har i stort sett aldrig skildrats på svensk film. Den dokumentära formen är visserligen konventionell, Nina Persson och tre andra kvinnor följs, det är inte det som är tjusningen, utan själva berättelsen. Alla har en historia som för ovanlighets skull får ta plats och värka.
6) Tinker, Taylor, Soldier, Spy
7) Las Palmas
8) Han tror han är bäst
9) My Heart of Darkness
10) The Quiet One
Årets utländska filmer
1) Melancholia
Melancholia inleds med världens undergång, när en planet kolliderar med jorden, och spolas sedan tillbaka för att låta oss följa två systrar under den sista tiden innan den förestående katastrofen.
Den ena (magnifika Kirsten Dunst) upplevs som bortskämd och svårhanterlig när hon inte verkar uppskatta en smärtsamt dyr bröllopsfest. Och den andra (lika övertygande Charlotte Gainsbourg) är mamma och barn på samma gång när hon tvingas ta hand om deprimerade Dunst och sin son, samtidigt som hennes ångest inför den stundande förödelsen inte får gehör hos hennes man (Kiefer Sutherland).
Lars von Trier anklagas ofta för att vara en kvinnohatare, men trots att det är kvinnorna som inledningsvis är oberäkneliga och saknar vett, är det männen som till slut står i dumstrut. Sutherland är omotiverat säker på att planeten inte kommer att krocka med jorden och avfärdar sin frus oro som trams medan Kirsten Dunsts brudgum (Alexander Skarsgård) bara är intresserad av att hans nyblivna fru säger att hon är glad, inte att hon nödvändigtvis är det. Melancholia gör långsamt upp med vetskapen om att vi alla kommer att sluta existera och vad meningen med relationer, karriär och rikedom är. Men mest av allt är den fruktansvärt vacker och mästerligt tonsatt. Att kombinera ett glänsande yttre med ett sådant djup är ett tecken på att von Trier nästan är så bra som han själv tror.
2) Nader och Simin – en separation
Till fonden av ett osentimentalt, nyktert foto som varken fjäskar för tittaren eller kompromissar i undersökningar i ljus och skönhet, berättas en historia som på ett plan handlar exakt om det Svensson, Svensson handlar om – man har ett förhållande, man är lite trött på varandra och hur är det med sexet? Nader och Simin är naturligtvis i en helt annan klass, men de eviga relationsfrågorna är desamma och dessutom befinner vi oss i ett land där livspusslet kompliceras ytterligare av att folket delvis förtrycks.
Men filmen lyckas skildra det allmänmänskliga och dimension efter dimension betas av. Snart tornar en moralisk kris av Haneke-mått upp sig och i stort sett blir fan och hans moster inblandade. Samtidigt som Nader och Simin konfronteras med en skilsmässa berättas det liksom bakvägen en bit ur Irans såriga historia och både kvinnorollen och den eviga frågan om kärlek behandlas.
3) The Tree of Life
Ambitionen är ganska stor: att förstå hela världen. Men inte från ovan som en Planet Earth-dokumentär, utan genom energier som skapas i blickar mellan människor och inifrån metafysiska skiften som sker över tid. Vulkaner exploderar, jorden knullar sig själv och blir med barn.
Brad Pitt spelar en dålig pappa på femtiotalet när den amerikanska drömmen är ung. Sedan klipper det till Sean Penn i nutid som är apatiskt frånvarande, knappast överraskad, när han upplever hur drömmen går mot sin död.
Lejonparten av geografi, biologi och sociala relationer är skapade ur ren brutalitet, men det utesluter inte att motsatsen skulle ha ett värde. Att försöka förstå världen är inte samma sak som att ge svar på vad universum och vår existens ”är”. Terence Malik vill förklara varför just de omöjliga frågorna är viktiga att ställa. Kanske ser du aldrig om The Tree of Life. Men det är för att den är en supernova.
4) Bridesmaids
Annie (Kristen Wiig) är en nyligen dumpad 35-åring som har ett konkursdrabbat bageri på cv:t och nu söker bekräftelse hos en ärkedouche (Mad Mens John Hamm). När barndomsvännen förlovar sig upplever Annie en mindre livskris som leder oss till pinsamma tal, möhippeurartningar och obekväma incidenter i bröllopsklänningar. Bakom alla vilda skratt döljer Bridesmaids en stundtals rätt mörk historia om en människa som håller på att förlora allt.
Men årets tveklöst bästa komedi bjuder inte bara på årets roligaste scen (flygplanet!) utan även på Kristen Wiigs verkliga, högst välförtjänta, genombrott. Hon är ett humorgeni med en svårslagen känsla för komisk tajming.
5) Blue Valentine
En månad innan inspelningarna började låste Ryan Gosling och Michelle Williams in sig i ett hus tillsammans, i syfte att lära känna varandra ordentligt och gå varandra på nerverna. Ambitionen var att på trovärdigast möjliga vis porträttera ett ungt par som inte kan leva med varandra längre. Resultatet är hjärtskärande. I blåtonade scener får vi bevittna deras sista dagar tillsammans, och för att riktigt vrida om kniven får vi parallellt se återblickar från tiden då de var lyckligt nykära. Trovärdigheten är så hög och nakenheten – i dubbel bemärkelse – gör att man ibland känner sig besvärad och dum som helt ogenerat får denna inblick i deras privatliv.
Samspelet mellan de tu är på alla sätt makalöst, man sympatiserar med båda och med ingen. Gosling kastar i ilska iväg sin vigselring, sekunden senare går de båda för att leta efter den. Kärleken är vacker men att släppa taget svårt och Blue Valentine är bland det mest smärtsamma vi har sett i år.
6) Winter’s Bone
Någonstans i ett laglöst ingenmansland utspelar sig detta drama som i snälla ordalag bäst beskrivs som ”flera lager av elände”. I fokus står Ree, en orädd 17-åring som tvingats växa upp alldeles för snabbt. Hennes blick är luttrad, hon tar hand om sina småsyskon, deras mor är ett kolli. Misären eskalerar när hot om vräkning gör att hon tvingas in i en livsfarlig jakt på deras far.
Jennifer Lawrence bär den här filmen på sina skogshuggarskjorprydda axlar, hennes närvaro är så gripande att det inte gör något att manuset inte är helt hundra. Trots fantastiska prestationer från såväl John Hawkes som Lauren Sweetser är det ändå Lawrences sönderslagna ansikte som finns kvar på våra näthinnor långt efter att filmen är slut.
7) Medan åren går
Att hjälpa andra kan vara ett makt-medel. Mike Leigh visar ett liberalt samhälle i miniatyr, där det perfekta mysiga paret hjälper med godtycke som måttstock. De blandar och ger, har makten att förstöra liv lika snabbt som de skapar dem. Moraliska konflikter byggs på varandra och paret väljer olika människor i vänskapskretsen och släkten att hjälpa och frysa ut om vartannat. Deras ekonomiska välstånd och status gör de till en slags regering i ett litet land, där allt makt ligger i deras medlidande leenden eller äcklade ögon, om de skulle vara på det humöret. Skrämmande. 
8) Let Me In
Låt den rätte komma in, vår svenska stolthet, i händerna på fumliga Cloverfield-regissören Matt Reeves – detta hade sannerligen kunnat gå åt helvete. Men likt en fullvuxen Hollywood-veteran står 14-åriga Chloë Moretz för en Oscarsvärdig bedrift och är lika övertygande blyg som självsäker, hotfull som skärrad och iskall som kontaktsökande. Let Me In är mörkt krypande, stundtals obekväm och ständigt närvarande. Det är vackert när en fantastisk berättelse får en lika fantastisk behandling. 
9) Black Swan
När Darren Aronofsky för andra filmen i rad (efter The Wrestler) väljer att berätta en mörk historia med kroppen som utgångspunkt, använder han sig av en klassisk saga och stereotypa hora/madonna-motpoler. Men Natalie Portman, gudomlig i sin rollprestation, framställs aldrig som en förebild, tvärtom spelar hon en psykiskt störd människa, manisk i sin jakt på perfektion – ett offer för de hiskeliga krav som vårt samhälle ställer. Likt Randy The Ram i The Wrestler offrar hon både sin mentala och fysiska hälsa för sin konst och Black Swan är lika tragisk i sin utgång som den är vacker i sitt utförande. 
10) The King’s Speech
Colin Firth? Japp, han är en av världens bästa skådisar. Han besitter något sugande. Addera en perfekt berättelse, med perfekta dramaturgiska konflikter och kurvor i ett fantastiskt landskap och miljö, och fota det på ett följsamt innovativt sätt. Klart det är bra.
11) Midnight in Paris
Skamlös kärleksförklaring till Paris med högst medvetna inslag av nostalgi. Vår neurotiske amerikan för dagen heter Gil Pender och är manus-författare tillika svår frankofil. När denna arketyp under en resa drabbas av insikten om att hans entusiasm inför den eviga metropolen inte är tudelad, alienerar han sig från sina landsmän för att på egen hand gå förlorad i Paris och de många stora namn som har verkat där – i synnerhet under det syndiga tjugotalet. Sammanfattas bäst med ordet mysig, ur en positiv bemärkelse. 
12) Dogtooth
Ett eget universum, där saltkar heter telefon, där farfar heter Frank Sinatra och där du släpps ut ur huset först när du tappat din hörntand – detta skapar ett föräldrapar åt sina tre nu vuxna barn. I hela sina liv har de varit inlåsta tillsammans, skyddade från den riktiga världen.
Med Fritzl i bakhuvudet låter det här som en vidrig film, och det är det också. Det finns dock, bisarrt nog, utrymme för humoristiska förvecklingar på många ställen. Men det som fascinerar mest med Dogtooth är att ingen demoniseras, samtidigt som ingen karaktär heller blir förklarad. Vi får bevittna ett par veckor ur deras udda tillvaro, det oundvikliga sker: barnen får en sexualitet, de blir nyfikna på livet. Vad som egentligen sägs är diffust. Dogtooth bistår inte med några enkla lösningar och just därför är den en av årets mest gäckande filmer.
13) The Fighter
Hur många boxningsfilmer inleds inte med en utslagen hjälte som, trots personliga och sportsliga motgångar, till slut triumferar? The Fighter gör en Rocky, men det är när boxningen hamnar i andra hand som filmen lyfter. När viljan och kampen skildras hos utblottade, missnöjda och desperata i Lowell, Massachusetts. Och när Christian Bale, läskigt trovärdig som utmärglad pundare, får screen time, förstås. 
14) Four Lions
En antilop bland hönsen, en yacht bland optimistjollarna, ren genialitet bland idiotin. Under ett annars mörkt år för den satiriska komedin (Johnny English 2) står Four Lions ut som något innovativ och fulländat. Att låta filmens handling kretsa kring en islamistisk terrorcell framstår vid en första anblick som dårskap men med en imponerande finkänslighet lyckas Chris Morris utesluta ens en antydan till dålig smak och skapar istället ett bisarrt mästerstycke. 
15) Inside Job
Inside Job är deprimerande men nödvändig. Matt Damon förklarar hur ungefär tio personer har kraschat hela världens ekonomi genom att avreglera marknader och förvandla pengar till fiktiva objekt vars värde blev godtyckliga till spekulationer i ett globalt pyramidspel.
”Marknaden är så oerhört komplex”. Ja, visst är den, när det går åt helvete. Svinen visste exakt vad de höll på med när de tvingade folk att belåna sina hus och sedan sålde skulderna i storpaket till investerare.
Bredvid Too Big to Fail är detta obligatorisk utbildning för den som vill förstå varför världsläget ser ut som det gör. 
16) Drive
Nicolas Winding Refns internationella genombrott är en mullrande skärva av den amerikanska miljonstaden, en tystlåten våldsodyssé byggd på undertryckt manlig ilska. Drive är sannerligen en postmodernistisk western. En beskrivning i vilken Ryan Gosling är Los Angeles egen Josey Wales; självuppoffrande, våldsam och på jakt efter hämnd. Alltid iklädd en silverfärgad racingjacka med skorpionemblem på ryggen. 
17) Oslo, 31 augusti
Norge kanske inte kan mäta sig med Danmarks bidrag till kvalitetsfilmen 2011, men Joachim Triers Oslo, 31 augusti tar i alla fall vårt grannland en bra bit på vägen, måhända till en delad andraplats bredvid Sverige. Denna Oslobaserade 2000-tals-Ulysses skildrar heroinisten Anders, som snart ska skrivas ut från sitt behandlingshem och således får en dag i hemstaden Oslo. Det är mestadels melankolisk, och ganska tidigt uppenbart att vår huvudperson förlorat något elementärt under sin resa. 
18) X-Men: First Class
Visst är denna prequel betydligt bättre än genrens snitt, men det är varken regissören, manusförfattaren eller producentens förtjänst. X-Men: First Class är skyldig Michael Fassbender allt, som här tar en roll som i andras händer hade kunnat bli pinsam, och spelar den med en sådan intensitet att vi köper allt och frågar oss var vi kan få tag i mer. 
19) Enter the Void
Oscar blir blodigt ihjälskjuten och svävar runt som ett spöke för att vaka över systern Linda som försvinner ner i ett socialt svart hål i Tokyos undre värld. Med Enter the Void hittade Gaspar Noé ett nytt sjukt sätt att göra en ny sjuk psykos, filmad ur ett konstant point-of-view-perspektiv som bryter sig in i det undermedvetna. 
20) Martha Marcy May Marlen
En av årets jobbigaste filmer (på ett bra sätt) där en vilsen Elizabeth Olsen rymmer från en sekt, ett gammeldags stamsamhälle i modern tid, och visar varför amerikanska familjesekter i Folkets Tempel-anda är obehagliga. Deras idé känns ju instinktivt rätt soft. Bo utanför samhället med ett gäng Easy Rider-typer som odlar sin egen mat och badar nakna – var skriver jag på? Allt är lugnt tills man blir våldtagen av sektledaren. Sean Durkin visar att det kan hända den bäste.
