Årets bästa skivor 2005

Listorna är framröstade av Nöjesguidens skivredaktion i november 2005: Emil Arvidson, carl reinholdtzon belfrage, Patrik Forshage, tommie jönsson och emelie thorén. [B]Bästa Svenska[/B] [B]Vinnarintervju robyn[/B] Robyn sitter i studion och visar en video med Prince. Han dansar runt iförd en trenchcoat och bar överkropp, tror man först i alla fall. Sedan helbild, och det visar sig att han har tangakalsonger och lårhöga strumpor på sig också. Detta är alltså tänkt att vara temat för fotograferingen. Egentligen är det ju bara Prince som får göra sådant, men har man gjort årets bästa skiva får man faktiskt härma honom bäst man vill. [B]Har du gjort årets bästa skiva?[/B] - Ja, det tycker jag! För att den är modig och lekfull, och den är full av energi. Jag är stolt över att den är modig, att den inte duckar för någonting. [B]Är du modigare också, som person?[/B] - Jag bestämde mig för att vara modig innan jag började göra plattan, och för att jag skulle kunna vara det var jag tvungen att starta skivbolaget. [B]Vart kommer det leda då, modet?[/B] - Alltså, för mig räcker det att försöka fundera ut vad det är jag vill göra, och faktiskt göra det. Det känns som att det är en färskvara, och att det är något man kan lära sig. Och jag tror också det är något man kan glömma bort. Man måste påminna sig själv hela tiden om vad det är man egentligen vill, och hur man ska få det att hända. Det är så lätt att kompromissa, lätt att vara till lags, bara för att man inte vill vara en skitstövel. [B]Hur påminner du dig själv?[/B] - Att det har gått så bra med den här plattan är någonting jätteviktigt, för det är som en bekräftelse på att det jag har gjort är rätt. Jag skulle nog gjort det i alla fall, men när det går bra blir det ju ännu roligare, och ännu mer logiskt. Och att jag får vara kvar i den positionen som jag är nu, när jag får bestämma, styra och ställa och göra det jag själv tycker är kul. n Text: Agnes af Geijerstam Foto: Frans Hällqvist [B]Robyn[/B] Robyn Konichiwa Records [B]1[/B] Försäljningsettor, Tracks-ettor, massiv airplay och en både utsåld och hyllad turné. Snacka om återtåg, 2005 var definitivt Robyns år. En del hade räknat ut henne, de fick sätta sina ord i halsen och stillsamt dö. Med miserabel gråttext och ursinnigt peppade stråkar fick hon en hel nation att gå bananas med första singeln Be Mine. I ett nafs återtogs epitetet Sveriges Pop-drottning. Vi kan inte tacka Robyn nog för att hon tog karriären i egna händer och startade Konichiwa Records, kontaktade Klas Åhlund och gav oss Robyn. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i maj. [B]Embassy[/B] Tacking Service [B] 2[/B] Den populärkulturella motsvarigheten till en Matisse-målning. Carl Reinholdtzon Belfrage ringar in sina Göteborgsbröder med samma kärlek han hyser till samlingen engelska morgontofflor, men epiteten gällande The Embassy har varit många, med det lilla gemensamt att alla varit positiva. Hemskt positiva. Deras kamp för god smak och estetik har fört dem till ett unikt hörn i Popsverige. Ingen missade till exempel att svänga armarna som en tokig till indiekidsens monsterhit Some Indulgence. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i november. [B]Frida Hyvönen[/B] Until Death Comes Licking Fingers/Playground [B] 3[/B] Vem visste att det var ett slitet gammalt piano och en avig blondin som skulle bli Sveriges it-par 2005? Inte vi. Men bara efter att ha sett en bild på Frida Hyvönen framför pianot förstod vi att det rörde sig om någonting helt avgörande. Det är längtan, ilska, frustration, maniskt hamrande och oändligt vackra refränger. Som gjorda för trevande romantik och spirande passion. Det är allt man kan önska sig. Kantigt, skärande och jävligt obekvämt. Fick betyg 5 av Emelie Thorén i april. [B]The Tough Alliance[/B] The New School Service [B] 4[/B] Två unga män med baseballaccessoarer, ledig klädsel och Liverpool-pins sjunger playback om Henrik Berggren och Snoop. Det kunde blivit hur dåligt som helst. Det kunde blivit så löjligt att det enda blod som fanns i deras kroppar skulle hitta upp och fylla deras ansikten med skam. Men så blev det inte. Så blev det inte alls. The Tough Alliances viktigaste uppgift blev att bekämpa rocken. De lyckades väl. Det är electro, poptechno, indie, och ibland stannar vi uppe på natten och undrar om det inte är lite calypso också. Fick betyg 5 av Carl Reinholdtzon Belfrage i maj. [B]Jenny Wilson[/B] Love and youth Rabid/Border [B] 5[/B] Med ojämna mellanrum genomborras det gråa molntäcket Love and youth av små pärlande melodier och ögonblick av hoppfull, muterad soul. Jenny Wilsons självbiografiska solodebut gör ont, men på samma välgörande sätt som akupunktur. Medan vi helas på bädden förpassar hon samtliga av landets uppväxtromansförfattare till skrivarkursen på Biskops-Arnö. Fick betyg 4 av Emil Arvidsson i april. [B]Midaircondo[/B] Shopping for images Type/Dotshop.se [B] 6[/B] Midaircondo gör på samma gång allt rätt och allt fel. När de tvinnar daggtäckta klangvävar av tumpianon, proggblås, drones och ekon så snuddar de samtidigt vid det mest förbjudna - triphop, Björk och doftljusmys. Resultatet är ett överjordiskt vackert lövverk av experimentell pop. Varje la-la-la-refräng är avantgardistisk. Varje loopad isskrapa är en hitvarning. Växtnäring för själen. Fick betyg 5 av Tommie Jönsson i september. [B]Suburban Kids With Biblical Names[/B] #3 Labrador/Border [B] 7[/B] Den här skivan är byggd på så mycket lekfullhet och fantasi att vi inte förstår hur vi någonsin ska tröttna på den. Med preppy-look och en air av klassens tönt har Johan och Peter gjort ett avtryck på 2005 som lämnar oss upprymda och trallande långt in i framtiden. Ärtiga handklapp, torra fraser som "Noodles are the smell of denial" och melodier mer smittande än vinterkräksjukan. Men Suburban Kids är en smitta vi inte kan vaccinera oss mot och herregud, varför skulle vi vilja? Fick betyg 4 av Patrik Forshage i oktober. [B]Laakso[/B] My Gods V2/BonnierAmigo [B] 8[/B] Stort drama - någonstans mellan Tornedalen och storstaden, mellan hemma-etiketten och storbolaget, mellan Emmaboda-festival och Berns salonger har Laakso sökt sin identitet. Det slutar lyckligt. Bland högar av eufori, barockpop, avighet, falsettsång, furiositet, glam, perfekta refränger och inte minst krautorgel hittar de den. Fick betyg 5 av Patrik Forshage i september. [B]Tiger Lou[/B] The Loyal Startracks/V2 [B] 9[/B]Tiger Lous andra album kom samtidigt som hösten tog oss i ett strypgrepp. Monoton och taktfast blev det den perfekta skivan att hålla oss upprätta när naturens grönska obönhörligt dog. Vi älskar Rasmus för hans avsaknad av glättighet och den ständiga närvaron av mörker. Fick betyg 5 av Emelie Thorén i oktober. [B]David Sandström Overdrive[/B] Go down Mofab/Playground [B] 10[/B] Det spelar ingen roll hur många gånger David Sandström dissar Nöjesguiden från Hultsfreds scen, vi älskar ändå hans slätrakade ansikte och självsäkra new wave-hits. Frida Hyvönen-duetter, Stina Nordenstam-covers, öronbedövande Clash-gitarrer och ovanpå allt överjordiska singelrefränger bar oss genom sommaren 2005. Dennis vem? Fick betyg 5 av Patrik Forshage i juni. 11. Lasse Lindh Svenska Hjärtan (Groover/Bonnier Amigo) 12. Boys In Loch Ness 13. Differnet - (Friendly Noise/Dotshop.se) 14. El Perro Del Mar Look! It's El Perro Del Mar (Hybris/Border) 15. Håkan Hellström Ett Kolikbarns Bekännelser (Dolores/EMI) 16. Christian Kjellvander Faya (V2/Bonner Amigo) 17. Fint Tillsammans Fint Tillsammans (Silence/Border) 18. Tape Rideau (Häpna) 19. The Cardigans Extra Super Gravity (Stockholm Records/EMI) 20. Eldkvarn Atlantis (Capitol/EMI) [B]Bästa utländska[/B] [B]Antony & The Johnsons[/B] I Am A Bird Now Secretly Canadian/Border [B] 1[/B] Nina Simone, Billie Holiday och Little Jimmy Scotts röster fångade i en ganska transsexuell kropp gjorde att vi kunde klara varje känslostorm som kom ur I Am A Bird Now utan att fnissa åt Antonys bråddjupt naiva texter. Faktum är att han nog inte skulle kunna använda den rösten till annat än att sjunga om fågelflickor och små nävar fyllda av kärlek. Fick betyg 6 av Emelie Thorén i mars. [B]Isolée[/B] We Are Monster Playhouse/import [B] 2[/B] Isolées andra skiva säger absolut ingenting om hur vi lever idag. Ingen subkultur har kapat och gjort den till manifest, singlarna från skivan har spelats ganska lite på våra klubbar. Om någon klär sig som Isolée så är det nog bara ett misstag. We Are Monster fanns att ladda ner tidigt i april och är ett stort träsk av ljud. Den förvånar oss fortfarande. Fick betyg 5 av Tommie Jönsson i juni. [B]Animal Collective[/B] Feels Fat Cat/Border [B] 3[/B] Det är bara att slänga av sig kläderna. Feels är Animal Collectives stora popalbum. En naturflummig bergochdalbana av välljudande musikaliska idyller och oprovocerade känsloexplosioner. Ena stunden hör vi Beach Boys på ett schamanläger. I nästa ögonblick ekon av Kraftwerks gamla Söderhavsambient Ananas-Symfonie. I bakgrunden skymtas en Buddy Holly med horn på huvudet. Allt är fullkomligt frigjort. Fick betyg 5 av Carl Reinholdtzon Belfrage i oktober. [B]M.I.A.[/B] Arular XL/Playground [B] 4[/B] Att först gå på konstskola och sen låna ihop hela sin musikaliska identitet därifrån det är roligast för tillfället, har alltid fungerat bra om man 1: vill reta folk som tycker musik ska vara "äkta" och 2: vill smälta ihop förra halvårets musikhistoria till en pulserande klump av kul. M.I.A gjorde tuggummipop av årets roligaste genrer och hittade några nya på vägen. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i april. [B]Ariel Pink's Haunted Graffiti[/B] Worn copy Paw Tracks/Dotshop.se [B] 5[/B] Världshistoriens mest lyckade misslyckade försök att kombinera svulstig stadiumrock med svajig lo-fi. Fick betyg 5 av Carl Reinholdtzon Belfrage i april. [B]Arcade Fire[/B] Funeral Merge/Border [B] 6[/B] Några upptäckte Montreals bästa band (konkurrensen är hård, tro oss) redan förra året, men inte förrän med årets riksdistribution förstod Sverige till fullo att kombinationen pretentioner, stolpighet, konstrock, stråksektioner, paradtrummor, romantik och metaforer för utflykter i själens geografi kan vara så gripande, eller varför äldre herrar som David Bowie och David Byrne slåss om att få synas intill Win Butler med fru, bror och kompis. Ej recenserad i Nöjesguiden. [B]LCD Soundsystem[/B] LCD Soundsystem DFA/EMI [B] 7[/B] LCD Soundsystems album kom egentligen två år för sent. Vi hade redan fått nog av allt snack om att fusionera punk och house. Vi var rejält less på James Murphys Can-tröja och dryga skivbörsironi. Vi hatade cowbells. Men i vintras var det bara att käka upp allt av ovanstående plus en liten hatt och kapitulera. Ibland är dansmusik för indiemänniskor med för breda skivsamlingar the shit. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i februari. [B]Magic Numbers[/B] The Magic Numbers EMI [B] 8[/B] Efter en massiv recensent-hype så kom äntligen Magic Numbers första fullängdare i våras. Och det med buller och bång. Callback-körerna, de utsökta melodierna och Romeos silkeslena röst sopade banan, satte ribban och visade var skåpet skulle stå. De som tidigare tvekat fick bita i det sura äpplet och erkänna sin idioti. I See You, You See Me blev låten som fick romantiken att spira i sedan länge förstenade hjärtan. Fick betyg 5 av Emelie Thorén i juni. [B]Colleen[/B] The Golden Morning Breaks Leaf/dotshop.se [B] 9[/B] Efter att förra året ha slagit igenom med traditionell och brusig klipp- och klistra-electronica valde Colleen att i år släppa 1600-talets svar på ambient. Klockspel, tubor harmonium, lutor och uråldriga cellos gjorde The Golden Morning Breaks till årets bästa konstinstallation. Ej recenserad i Nöjesguiden. [B]Daft Punk[/B] Human After All Virgin [B]10[/B] Paris it-boys Guy Manuel de Homem Christo och Thomas Bangalter har alltid haft en bedövande, bedårande, behaglig egenskap - de har likt Kylie Minogue, Duran Duran, St. Etienne och Embassy en charmerande lättsinnig naivitet. De leker briljant pop. Och ni vet vad man säger: Har man roligt på jobbet. Med leksakstechno, leksaksrock och leksaksfunk tog de oss än en gång på sängen. Folk i allmänhet var nog lite trötta på att än en gång hylla duon, men visst var Human After All ett mästerverk i klass med deras gamla klassiker. Om man bara orkade lyssna efter. Fick betyg 6 av Carl Reinholdtzon Belfrage i mars. [B]Dj Koze[/B] Kosi comes around Kompakt/import [B] 11[/B] Skivbolaget Kompakt påstås ha en stor maskin som klorintvättar all musik som de ger ut. Allt ska vara rent och fint. Kanske var maskinen på reparation dagen då Koze kom in med mastertejpen till det raggiga och grovt ihoptråcklade technomästerverket Kosi comes around. Det är vi tacksamma för. Allt är fläckigt. Alla sömmar är ojämna. Passformen varierar mellan poppig smygambient och monstruöst dansgolvsraseri. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i september. [B]Bright Eyes[/B] I'm Wide Awake, It's Morning Saddle Creek/Border [B] 12[/B] Med en tvåfrontsattack tog Coner Oberst steget från indiefavorit till favorit, period. Pop-electronican på Digital Ash in a Digital Urn är bedårande, men det är på dess lågmälda americana-systerskiva som han obesvärat trallar ur överjordiska sånger så vackra att det blir till en bisak att tillfälliga sidekicken Emmylou Harris låter piggare än på 30 år. Fick betyg 6 av Patrik Forshage i februari. [B]Richard Swift[/B] The Richard Swift Collection Volume One Secretly Canadian/Border [B] 13[/B] Två ihopknutna ep-skivor, den första byggd på musikbakgrunder från gamla jazzstenkakor och den andra en perfekt replika av 70-talets softrock med elpianon och loungeblås, hade kunnat övertyga den bästa om att Richard Swift bara är en nostalgiker med sinne för detaljer. Men det centrala är hans innerliga sånger, chosefritt sorgsna, kärlekfulla eller religiösa, och det är de som gör oss säkra på att vi bevittnar en legends födelse. Fick betyg 6 av Patrik Forshage i september. [B]Kanye West[/B] Late Registration Def Jam/Universal [B] 14[/B] Förra året knuffade College Dropout hiphopen i en lite annan riktning. I år fanns det stunder där Late Registration släppte den helt, speciellt när pop-producenten Jon Brion släppte in små vågor av stråkar överallt. Själva musiken överskuggades av Kanyes George Bush-uttalanden och megalomaniska personlighet, men det finaste statement Kanye någonsin har gjort finns här, i låtar som Gone, Drive Slow och Roses. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i september. [B]Nine Inch Nails[/B] With Teeth Interscope/Universal [B] 15[/B] Visst blev det en fin comeback. Trent Reznor första fullängdare på sex år. En inlånad Dave Grohl på trummor, radiotoner, tuggummihits förklädda i tuffa industrikostymer och flörtar med åttiotalet. Det blev en hitparad helt enkelt. Och något vi lyssnade på ända in i november. Fick betyg 5 av Emelie Thorén i maj. [B]Matias Aguayo[/B] Are you really lost Kompakt/import [B] 16[/B] Are you really lost är en sciroccovarm bris av elektrondisco som varsamt smeker vaderna och leker runt i underkjolarna. Den perfekta återställaren efter all barbarisk electrohouse som bara flashar bröna utan minsta provokation. Fick betyg 5 av Emil Arvidsson i oktober. [B]Bloc Party[/B] Silent Alarm Wichita/V2 [B] 17[/B] Med brittisk nonchalans sprang Bloc Party in i våra hjärtan. Med skimmer av Marquee Moon, Three Imaginary Boys och Echoes stod de för årets största hype. Med fog dock. Som ett smutsigare och roligare Franz Ferdinand har de charmat alltifrån små söta skolflickor i Flen till Mike Skinner. När vi tänker tillbaka på 2005 tänker vi Bloc Party. Fick betyg 6 av Carl Reinholdtzon Belfrage i februari. [B]My Morning Jacket[/B] Z RCA/Sony [B] 18[/B] Det är något med körer som gör en skvatt galen. Det pirrar, det spritter, det smeker, det helar. Väldigt sällan är körer till det sämre. Det är något som My Morning Jacket tagit fasta på, och de gör det väldigt bra. Från baktaktiga Clash-flörtar till sjuttiotaliga hårdrocksriff och episka, nästan stadiumrockiga ballader, lindar de en runt lillfingret, hela handen, armen, kroppen, själen. Fick betyg 6 av Emelie Thorén i oktober. [B]The National[/B] Alligator Beggars Banquet/Playground [B] 19[/B] Med en Tindersticks-baryton i täten och fulla av bedårande skev humor, arty egensinne med Talking Heads-gitarrer och ostadigt E.S.G.-rumlande slänger Brooklynkvintetten The National ut sina kompletta Factory Records-samlingar genom fönstret för att i fyllan och villan dansa på bordet, "cock in hand". Fick betyg 4 av Patrik Forshage i juni. [B]Islaja[/B] Palaa Aurinkoon Fonal/Dotshop.se [B] 20[/B] I dietvärlden har två saker nyligen fått senkommen upprättelse: stenålderskosten och barkbrödet. Här är det musikaliska komplementet. Merja Kokkonens andra samling av muterade urtidshymner är kärv som furans bark men samtidigt så hypnotisk och avpassad för den primala skogsmänniska som bor i oss alla. Ej recenserad i Nöjesguiden. [B]Out Hud[/B] Let Us Never Speak Of It Again Kranky/K7/Playground [B] 21[/B] Let Us Never Speak Of It Again fungerade som en effektiv och stilfull liten punkt på en utdragen genre. Out Hud lyckas avsluta, och utvidga, det många punkfunkiga band från New York har slipat på i några år, genom att göra det lösare och mer melodiöst än någon. Housepianot i It's For You är årets vackraste touch av dans i en poplåt. Fick betyg 4 av Emil Arvidsson i april. [B]Malcolm Middleton[/B] Into The Woods Chemikal Underground/Border [B] 22[/B] Malcolm Middleton är ena halvan i skotska knull- och spritdeppiga Arab Strap, Into The Woods är hans andra soloplatta. Den är helt fantastisk. Från urglada (wtf?!) Break My Heart, hjärtslitande Devastation till griniga Autumn med den snart klassiska inledningsfrasen "autumn, you fucking cunt", allt sjunget med den där underbart torra stämman. Ej recenserad I Nöjesguiden. [B]Final Fantasy[/B] Has A Good Home Tomlab/Dotshop.se [B] 23[/B] Final Fantasy heter egentligen Owen Pallett, och är en tanig liten kille från Kanada. När han inte gör sin egen grej, är han ute på vägarna med sina kompisar i Arcade Fire. Med violinen som bas har han gjort ett både storslaget och finsmakat popalbum. Ibland är det sprött och nervigt, ibland sprudlande och pockande, alltid är det drömskt och trollbindande, vackert och skrämmande. Du som ännu inte haft äran att stifta bekanskap med Final Fantasy, låt för guds skull inte violinen skrämma bort dej. Det här albumet är fyllt till brädden av fantastiska poplåtar som snabbt som attan tar en i sitt våld. Ej recenserad I Nöjesguiden. [B]Vashti Bunyan[/B] Lookaftering FatCat Records/Border [B] 24[/B] Vashti Bunyan kom som en udda karaktär mitt i all powerpop och crunk med lågmäld folkmusik som fick oss att packa matsäcken och gå på luffen. Hon har under sitt långa liv hunnit samarbeta med Simon Raymonde, Devendra Banhart, Rolling Stones och nu senast fantastiska, underbara, strålande Animal Collective. Hon avbröt en lovande karriär och flyttade in i ett tält. Bröt med sin pojkvän och letade efter ett musikkollektiv. Hennes musik tycks flyta ovanpå allt och alla. Vackert, dovt, tätt. Piano, harpa, fiol, gitarr i perfekt harmoni. Sagolikt. Fick betyg 6 av Carl Reinholdtzon Belfrage i oktober. [B]Architectures In Helsinki[/B] In Case We Die Moshi Moshi/V2/BonnierAmigo [B] 25[/B] "Have I failed to impress you?" sjunger Architectures In Helsinkis ledare Cameron Bird. Men hur hade det åtta personer starka Melbourne-kollektivet (och deras 30 medverkande kompisar och förbipasserande hantverkare) kunnat misslyckas att imponera, när de bejakar varje galet infall, och använder en arsenal av alla upptänkliga instrument och verktyg, inklusive vinkelslip, för att kamouflera sina oförglömliga melodier? Om det är lekfullhet eller galenskap? Spelar det någon roll? Fick betyg 5 av Patrik Forshage i november. 26. Mike Jones Who is Mike Jones? (Warner) 27. The Robot Ate Me On Vacation (5 Rue Christine/import) 28. Colder Heat (Output/Border) 29. Cocorosie Noahs Ark (Touch & Go/Border) 30. Salim Nourallah Beautiful Noises (Western Vinyl/Dotshop.se) 31. Go-Kart Mozart Tearing Up The Album Chart (West Midlands/import) 32. Paul Weller As Is Now (V2/Bonnier Amigo) 33. Ferenc Fraximal (Kompakt/import) 34. Ellen Allien Thrills 35. Electrelane Axes (Too Pure/Playground) 36. Hanne Hukkelberg Little Things (Leaf/Dotshop.se) 37. The Chap Ham (Lo Recording/Dotshop.se) 38. The Tenniscoats The Ending Theme (Noble/Dotshop.se) 39. Handsomeboy Technique Adelie Land (Second Royal Records/Dotshop.se) 40. Nine Horses Snow Borne Sorrow (Samahdi Sound/Dotshop.se) 41. Babyshambles Down In Albion (Rough Trade/Border) 42. Marcus Guntner 1981 43. John Cale Black: Acetat (EMI) 44. Kate Bush Aerial (EMI) 45. Fannypack See You Next Tuesday (Tommy Boy/import) 46. Paavoharju Yhä Hämärä (Fonal/import) 47. Young Jeezy Let's Get It: Thug Motivation 101 48. Juelz Santana What the Game's Been Missing 49. Boards Of Canada Campfire Headphase (Warp/Border) 50. System Of A Down Mesmerize (American/Sony)