48 timmar Rom

Pasta, cigg och vanföreställningar. Linn Koch-Emmery avlägger rapport från Den eviga staden.

Rom, vem är du? Du känns som min men är allas
Inte tagen av någon, fortfarande fri

Vi landar i ett strålande väder, 26 grader och sol och mitt resesällskap blir snabbt upptagen med att rota i väskan efter SPF styrka väggspackel. Tåg eller buss hade nog varit både ett billigt och snabbt färdmedel in till stan men eftersom vi har kulturpengar att bränna väljer vi en taxi utan AC.

Vi bor i Trastevere, eller Roms Camden som min vän Sara kallade området när jag skrev och frågade om tips kvällen innan avresa. Väl framme på vårt Airbnb noterar vi att den på bilderna så lovande terrassen i själva verket är en avlastningsyta för husets ventilationssystem. Men vi har antik kullersten upp till fotknölarna och den cirkelformade innergården är full av blomstrande rabatter med palmliknande blad som sträcker sig rakt upp i himlen. Det är dags att möta Den eviga staden. 

Första anhalt blir ett kafé i kanten av Piazza di San Marco. Klockan har passerat lunch och det är hög tid att beställa en utspädd espresso, röka smala cigg och vila ögonen på något vackert. Denna vansinniga trivsel känner jag i hela min kropp när mitt resesällskap ber servitören lägga till två "birre piccole per favore" på vår nota. 

När vi druckit upp och tjuvlyssnat på den italienska madam som sitter bredvid oss utan att förstå ett ord, beger vi till Colosseum. Omringade av sandfärgade ruiner, benvita pelare och tusentals turister diskuterar vi Cleopatras kärleksliv. Vi konstaterar att det måste ha varit något alldeles extra. 

En kilometer sydväst om Colosseum ligger den mer lågmälda men ack så bildsköna stadsdelen Aventino. Ett kuperat område där människor med, troligtvis, diplomatisk immunitet lever sina liv bakom kameraövervakade garageuppfarter. Men låt inte snoffsigheten avskräcka, här finns en apelsinlund med god vy över stan. En bild du inte kommer hata att lägga upp på Instagram. 

Samma kväll äter vi en måltid som ger mitt resesällskap vanföreställningar. Klockan är 22 när vi genskjuter kösystemet på den omåttligt populära Trattoria Da Enzo al 29. Det kan kännas sent även för en kontinental middag men sanningen är att köerna ringlar långa till den här pärlan redan en timme innan öppning. Men allt går att lösa och nu ska jag berätta exakt hur. 

Vid 17-tiden äter vi en första middag bestående av calamares och caprese, här går det bra att välja en restaurang vilken som. Vi hamnade exempelvis på en som visade lättklädda musikvideos från 00-talet på storbildsskärm. Efteråt gick vi hem och sov en timme och vid 20 var vi på benen igen, stärkta men lätt sömndruckna. Att då sätta sig på en bar med ett glas vin och spela kort tills aptiten återuppstår är perfekt. Sedan går du tillbaka till Da Enzo. 

Jag påstår att du kan beställa vad som helst från deras meny och gå därifrån med en förnyad ödmjukhet för livet. På grund av brist på både kompetens och plats avstår jag från att gå all in Carl Bodin Svensk här. Men ta gärna en extra titt på bilderna jag tagit på burratan och ragun för extra feeling. Efter middagen satte vi oss på varsin stol på andra sidan gatan och vilade i tystnad. Det var ett fridfullt sätt att smälta ner den halvliter av ost vi just ätit fram tills mitt resesällskap fick för sig att någon kissat på hans tröja. Paniken briserar på en mörk kullerstensgata på vägen tillbaka till vårt airbnb. 

Ny dag, nya tag, ny tröja. Efter en sen frukost är det dags att återigen se sig om i vår tillfälliga hemstad. Vi spatserar i medvetna omvägar till vårt första mål, Vatikanen. Väl på plats tar vi exakt en bild innan vi flyr ner till Fontana Di Trevi. På vägen äter jag en tomatpasta (vila i frid mina ljusa linnebyxor) på det perfekta lilla torget Piazza Caprinica. Efter en hel dag till fots är vi tillbaka i Trastevere. Rom är toppen på det sättet, det går utmärkt att ta sig fram i Birkenstocks.

De kommande tre timmarna tillbringar vi på den lilla baren mitt emot vårt boende. I jämna mellanrum zonar jag ut över telefonen tillsammans med ett generöst glas bubbel, i bakgrunden hör jag mitt resesällskap gå runt och göra sig hemmastadd med såväl personal som gäster. Innan vi går vidare ut i natten för att hitta dagens sista pasta visar han mig hur man spelar Chicago. Jag lyckas mirakulöst vinna testomgången och sen vill jag inte spela mer. Det blir tre stycken olika typer av pasta till middag, mest för att vi inte kan enas om varsin rätt. Servitören ser genuint ledsen ut över den stora mängd vi lämnar kvar. "Vi är två små personer" försöker mitt sällskap förtvivlat förklara. Inte så länge till, tänker jag och sköljer ner min grappa. 

Innan vi åker till flygplatsen dagen därpå besöker vi naturområdet som omger Villa Doria Pamphilj. Om du gillar att vrida nacken ur led åt vacker arkitektur och milslånga gröna vidder utan andra människor i sikte rekommenderar jag det varmaste ett besök. I taxin på väg ut till flygplatsen sörjer vi redan vårt lokala kvarter. Men mest sörjer vi den lilla baren på andra sidan gatan. Efter 48 timmar känns den redan som vår.