Madworld

Om du någon gång har lekt med den svindlande tanken om en kollaboration mellan Frank Millers (Sin City) tusch och Asushi Inabas (God Hands) sinne för speldesign och kitsch är chansen rätt stor att du hamnat någonstans i trakterna kring Madworld.Om du någon gång har lekt med den svindlande tanken om en kollaboration mellan Frank Millers (Sin City) tusch och Asushi Inabas (God Hands) sinne för speldesign och kitsch är chansen rätt stor att du hamnat någonstans i trakterna kring Madworld. Genom ett darwinistiskt Running Man-scenario, i stilistisk svartvit kostym, levererar Platinum Games här med glimten i ögat ett skickligt stycke ultravåld. Och som protagonisten Jack skapar man, till en skitig ljudmatta av hiphop-beats, fantasifulla våldsinstallationer av sina fiender, som nog ändå får Konstfacks små spratt att framstå som överreklamerade. I sin yttersta beståndsdel är Madworld ett tajt beat ’em up av riktigt klassiskt snitt med The Clubs sinne för combos och en träffsäker samling disparata minispel. Dessutom lyckas Inaba genom allt lemlästande bjuda på det mest engagerande Wiimote-skakandet hittills.