Medan de traditionella superhjältarna alltjämt fortsätter att skörda framgångar på den vita duken, har avarterna inom spel fortfarande inte riktigt haft samma genomslagskraft. Mycket beror förstås på att licensspelens skamfilade rykte är långt ifrån obefogat.
Snabba cash-ins blir som bekant sällan bra. Men med parkour-svingande avstamp i sandlådan på populärkulturens bakgård har Sucker Punch för avsikt att skriva om reglerna för superhjältespelen.
Trots att vi har att göra med en utvecklare som tidigare fokuserat sitt skapande kring tvättbjörnars kleptomani bär Infamous upp ett helt litet serietidningsuniversum med sällsam äkthetskänsla. Mycket har förstås att göra med att nyckelhändelser i grundhandlingen flätas samman som en modern motion comic, där serierutor väcks till blygsamt liv.
Centralt för Infamous är som oftast i sammanhanget en olycka. Här briserar vad som antas vara en bomb i Empire City, som huvudsakligen får två konsekvenser: Infamous plockar ovärderliga aktualitetspoäng genom att hela staden sätts i karantän (en lika snygg som oavsiktlig pass till svininfluensan) och att Cole – en budbärare och spelets protagonist – blir strömförande, med allt vad det innebär av käcka superkrafter. Det betyder emellertid inte någon promenadseger.
Sucker Punch har i Infamous lyckats med en spännande balansakt mellan Coles egna bräcklighet och den försvarbara arsenal av krafter han nu kanaliserar. En annan aspekt som ytterligare särskiljer spelet mot sina kontemporära genrekamrater är att spelaren med moralen som kompass kan bestämma sin rutt mot antingen det kända eller ökända. Det handlar förstås inte om något direkt bråddjup av moralfilosoferande i säg Kants skola, men det är ändå uppskattat att själv få välja om man vill agera mänsklig defibrillator åt någon stackare med hjärtproblem på gatan, eller för mer själviska ändamål absorbera livskraften. En schyst detalj är att tillvaron långsamt färgas beroende på hur man agerar och att man i spelets sista akt antingen befinner sig i en stad med hoppfullt blå himmel eller på gränsen att slukas av helvetet. Det skulle vara en aning missriktat att hävda att det just är den här typen av detaljer som gör Infamous så bra, då det snarare handlar det om en skamligt välpolerad helhet.
