Vid det här laget har du säkert redan hört alla rockklyschor om Guitar hero. Har du spelat det så vet du att de är sanna. För er andra kan jag bara öka på floskellistan genom att säga att det är så jävla bra att det rockar skiten ur allt annat. Jag är totalt omusikalisk. Min största bedrift på skolans musiktimmar var att stämma om gitarren så musikläraren relegerade mig. Trots detta faktum har jag förbaskat roligt med Guitar hero när jag imiterar Pete Townsend med väderkvarnen och galna hopp framför tv:n.
Kortfattat gör man karriär med sitt band och börjar spela i sunkiga gympasalar och avancerar till gigantiska arenor (finns ju en anledning till varför det heter arenarock). Nytt i Guitar hero 2 är möjligheten att spela tillsammans med en vän. En person intar rollen som "lead guitarist" medan den andra lirar bas eller akustisk gitarr beroende på vilken låt man spelar. Likt föregångaren kan man även duellera (notera att banjolåtar lyckligtvis lyser med sin frånvaro i Guitar hero).
Spelet innehåller totalt 64 låtar, däribland njutare som Mother, Heart-shaped box, Strutter, Killing in the name, Search and destroy och Spinal Taps Tonight I'm gonna rock you tonight.
Alla små detaljer i spelet bidrar till att höja stämningen. På en av laddningsskärmarna står det "remember: no stairway" vilket är en referens till Wayne's world när Wayne ska testa en gitarr och börjar spela Stairway to heaven varpå butiksägaren pekar på en skylt med texten "no stairway".
När en svensk journalist boendes i New York var på besök i Stockholm fick han för sig att det var dags att rädda rocken och begav sig genast i väg med en gitarr till electrons högborg Paradise som huserade på Marie Laveau. Han skulle ha tagit med sig den plastiga Gibson SG som man använder för att spela Guitar hero istället.
Plattform:
Stad: