Echochrome

Sony fortsätter att vara bäst på storbolagsindie.Vi hade det på känn redan i avskalade Planet puzzle leauge, men med sin stränga minimalism markerar Echochrome att pusselspelsmakarna slutligen utrymt Tokyos nattklubbar, hämtat sig från den kollektiva trendpsykosen, och börjat söka inspiration från exempelvis M.C. Escher. Varför Echochrome också alldles spot on bäst kan beskrivas som en spelbar version av Eschners litografi Relativitet.

Precis som förra årets stora mindfuck Crush löser man här kniviga pussel med hjälp av perspektivväxlingar. Rotera exempelvis spelplanen så att en pelare skymmer en fallgrop och den slutar existera. Det som syns (eller inte gör det) gäller, typ. Men inte alltid, och det är här Echochrome stöter på patrull. Det är grafiskt ofelbart, har sköna highbrow-vibbar med den klassiska musiken, men när man med jämna mellanrum börjar tummar på sina egna lagar går Echochrome snart från inspiration till frustration.