När det vankas återbesök i Ubisofts paradoxalt exhibitionistiska lönnmördarepos Assassin's Creed kan vi – trots det uppblåsta förhandssnacket – konstatera att det mesta är sig likt. Visst, medeltidens dammiga Damaskus har ersatts av renässansens Venedig och Florens. Men epokskillnaden till trots handlar det fortfarande om spel som delar samma ideologiska grund. Det betyder att man inte heller den här gången ska låta sig luras av spelets titel, då de snitsiga lönnmorden i regel är få och snällt får ge företräde åt mord på öppen gata. Det är synd. Banden till kollegorna som jobbar med Splinter Cell borde ha vuxit sig starkare vid det här laget. Istället handlar Assassin's Creed 2 precis som originalet snarare om att upptäcka och hänföras minutiöst återskapade platser än vad man egentligen uträttar i dem. Undantaget presenteras i form av den övergripande konspirationshistorian. Ubisoft överträffar här Dan Brown i kategorier som att stöta sig med religion, världshistoriska events och i ren jävla tokighet.
